Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Fotbollen speglar världen och är aldrig bättre än när barnen inser vad människor kan åstadkomma tillsammans

Tysk skjuter boll mellan holländskt försvar 1974
Bombaren Müller mot totalfotbollen Tysk skjuter boll mellan holländskt försvar 1974 Bild: ullstein bild - Horstm??ller/ All Over Press fotboll

Under fyra sommarveckor blir fotbollen igen det världsspråk som esperanto en gång skulle bli. Författaren Mårten Westö skriver om världens populäraste sport – som i dag är hippare än någonsin, även bland intellektuella.

Jag förälskade mig i fotboll i sjuårsåldern. Det var sommaren då VM gick av stapeln i Västtyskland. Mitt favoritlag, Holland, förlorade visserligen finalen mot värdlandet 1974, men trots besvikelsen hade jag fastnat på kroken.

Några år senare började jag själv spela aktivt, och fortsatte med det ända upp i tjugoårsåldern, då litteraturen, musiken och skrivandet tog över.

Under många år var fotbollen en central del av min tillvaro, men dag lade jag av, nästan lika abrupt som jag börjat.

Det var när jag skulle ta klivet upp i herrfotbollen. Jag tränade en vinter med ett division ett-lag ute i Esbo, men tappade sugen redan innan säsongen skulle ta vid.

Jag minns att jag försökte intyga mig själv att det inte var kul längre, men om sanningen ska fram hade jag redan långt dessförinnan tvingats in i rollen som frustrerad bänknötare.

Beslutet var därför inte svårt att fatta.

Varför berättar jag det här?

Jo, kanske för att passionen aldrig klingade av. På riktigt. Och för att det alltid irriterat mig att det vilar något slags osynliga skrankor mellan idrott och, låt säga, litteratur.

Folkligt eller vulgärt?

Det ena anses vulgärt och folkligt, det andra snobbigt och elitistiskt, lite beroende på vilken sida av staketet man står.

När jag lade av med sporten och omsider kom in i mer vittra kretsar gjorde jag som många andra i motsvarande situation: Jag tog kategoriskt avstånd från allt vad idrott heter.

Under åren som följde brydde jag mig inte heller nämnvärt om fotboll. Jag bildade familj, debuterade som författare och gav mig andra intressen i våld.

Argentina firar mål 1978 mot Holland
Mario Kempes släckte Holländska och unga fans drömmar 1978 Argentina firar mål 1978 mot Holland Bild: imago/Sportfoto Rudel/ All Over Press fotboll

När min äldre son började spela juniorfotboll i slutet av 1990-talet vaknade intresset på nytt. Ungefär samtidigt skrev jag också mina första fotbollstexter.

En av grundreglerna i branschen lyder som bekant att man gärna ska skriva om sådant som man vet något om.

Fast nu har det där med att skriva om idrott aldrig varit särskilt oproblematiskt, om någon inbillat sig det.

"Jubelidioterna som spelar fotbollen"

Några år före sin död kom den uruguayanske författaren Eduardo Galeano fram till att fotbollen liknade Gud åtminstone på en punkt: genom den dyrkan som ägnas den av alla trogna, och skepsisen mot den från så många intellektuella.

Hade inte Rudyard Kipling redan år 1880 hånat fotbollen och ”de enfaldiga själar som tillfredsställas av de jubelidioter som spelar den”?

Hundra år senare var Jorge Luis Borges mer subtil i sin kritik: han höll ett föredrag om odödlighet samtidigt som argentinska landslaget spelade sin första match i VM 1978.

Själv hade jag avskräckande exempel på närmare håll.

Gary Lineker och Peter Beardsley håller om varandra på stadion
Lineker och Beardsley - det fanns en tid då man inte skyltade med att ha dem som idoler som intellektuell Gary Lineker och Peter Beardsley håller om varandra på stadion Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press fotboll

I självbiografin Ett annat liv berättar den svenske författaren P. O. Enquist om det inre och yttre motstånd han mötte när han under det politiserade sextiotalet började skriva om sport.

Det var som att släpa med sig en skamsäck visavi idrotten, skriver han, ja, hela ämnet betraktades som någonting icke rumsrent, rent intellektuellt. Det gällde att ”vara kritisk, det var viktigt, gärna föraktfull”

Och gränserna var – och är – ofta överraskande svårgenomträngliga åt bägge håll.

Fotboll spelar in sig mellan pärmarna

När Enquist gav ut sin banbrytande idrottsroman Sekonden (1972), som bland annat handlade om en fuskande släggkastare, pendlade sportsidornas mottagande mellan hänförelse och raseri.

Enqvist upplevdes som en inträngling från kulturens värld, eller en överlöpare som överträtt gränsen till ett revir, ”liknande den förrädare som sprang över med snöbollar till fienden på skolgården”.

Samtidigt var romanen en sensation på kultursidorna, eftersom den gestaltade ”den kärlek intellektuella skamset, men innerst inne, haft men inte vågat erkänna.

Alltså den till idrotten. Och gör den rumsren.”

Ja, det där känner man ju igen. Så pass många år försökte man själv ge sken av att man hellre diskuterade postmodern konstteori än Johan Cruyffs totalfotboll.

Peter Greenaway
Peter Greenaway var inte libero i Liverpool Peter Greenaway Bild: EPA/Claudio Onorati peter greenaway

Sport var inget man skulle vara intresserad av om man lyssnade på Karlheinz Stockhausen, ville skriva om Peter Greenaways filmer på kultursidorna eller prata ledigt om Pierre Bourdieus sociologiska teorier i minglet på förlagsfester.

I dag vet jag bättre. Eller snarare: det tog år innan jag fattade att det ena inte utesluter det andra.

Det finns plats för bägge två.

Tack och lov.

Också kulturprofiler på läktaren

Under mina egna dryga tjugo år som extraknäckande fotbollsskribent har jag sett konjunkturerna vända.

Häromåret satt jag på dåvarande Sonerastadion och följde med en inhemsk ligamatch tillsammans med en av landets mest respekterade kulturprofiler.

Eftersom jag sedan tidigare visste att han var en stor fotbollsvän, frågade jag honom om han brukade gå på matcher under det politiserade sjuttiotalet.

– Nej, det var nog mer eller mindre otänkbart, man fick smyga med sådant på den tiden, sa han med ett snett leende.

Ja, vi var väl några stycken oliktänkare – ett par poeter, några journalister och en och annan forskare – som gillade fotboll och kunde slinka iväg till Olympiastadion eller Bollplan när det var match.

Men det var närmast något man skulle skämmas över.

I dag är situationen snarare den omvända.

Akseli Pelvas sträcker sig efter bollen
Hjk - bäst i Helsingfors Akseli Pelvas sträcker sig efter bollen Bild: Matti Raivio / All Over Press fotboll,Fotbollsligan,HIFK Fotboll,HJK Helsingfors,Akseli Pelvas,pelvas

I fjol skulle jag käka middag med en finländsk översättarkollega i Rom.

Till min förvåning måste tidtabellen anpassas efter fotbollen; hans favoritlag i Premier League spelade nämligen bortamatch vid ett otympligt klockslag, och han måste absolut hinna se matchen på den avlägset belägna irländska puben före middagen.

Något annat kom inte på fråga. Jag blev överraskad – jag hade inte haft en aning om att han ens var intresserad av fotboll.

Min kollegas torra, akademiska framtoning var som bortblåst när han satt på barstolen och hejade fram sitt lag till seger.

Metamorfosen var lindrigt sagt fascinerande.

En sådan hängiven passion hade nog varit betydligt mer problematisk, för att inte säga omöjlig, att lägga i dagen under sjuttiotalet, misstänker jag.

Det var knappast heller en slump att en av de första böcker den norska författaren Karl Ove Knausgård skrev och gav ut efter att ha fullbordat sin monumentala, sexdelade Min kamp var brevväxlingen Hemma, borta, om fotbolls-VM i Brasilien 2014.

Messi med ryggen till mot publik efter att ha förlorat vm finalen 2014
Vm 2014 var året då Messi inte ledde Argentina till världsmästerskap Messi med ryggen till mot publik efter att ha förlorat vm finalen 2014 Bild: All over press Lionel Messi

Den skrev han tillsammans med en annan fotbollsentusiast, skåningen Fredrik Ekelund, som för övrigt länge var en av de drivande krafterna bakom det svenska författarlandslaget i fotboll.

Sporten har alltså redan ett bra tag varit ett fullt gångbart samtalsämne även i litterära salonger.

Fotboll som samhällspegel

Men vad skriver vi då om när vi skriver om fotboll? Ja, inte bara om fotboll, så mycket står klart.

”För den som tittar ordentligt säger fotbollen ofta mer om tillståndet i ett land än vad ett dussin statliga utredningar kan göra”, skriver den svenske reportern Erik Niva i sin bok Den nya världsfotbollen.

I Fotbollens himmel och helvete ger den uruguayanska författaren Eduardo Galeano sin bild av fotbolls-VM genom tiderna ur ett sydamerikanskt perspektiv.

Men drömmen om det ultimata fotbollsögonblicket erbjuder samtidigt en mental utväg ur minnena av livet i en klavbindande militärdiktatur.

Rött kort åt Zidane
Ett poetiskt ögonblick Rött kort åt Zidane Bild: ullstein bild - Camera 4 Fotoagentur/ All Over Press Zinedine Zidane

Max Lundgrens 60-talsböcker om Åshöjdens BK kombinerar socialrealism med en ovanligt trovärdig fotbollsskildring. Det var först i vuxna år jag insåg hur mycket just Max Lundgren påverkade min världsbild – ja, antagligen långt mer än senare läsning av snåriga, politiska klassiker.

Med stigande ålder har det tyranni som fotbollen utövar över mitt liv, och därmed över de människor jag har omkring mig, blivit ännu mindre resonligt och mindre tilltalande― Nick Hornby

Citatet ur Nick Hornbys debutbok En i laget (på engelska: Fever Pitch, 1991) har onekligen en snäppet mer olycksbådande klang i dag än för tjugo år sedan då jag läste det första gången.

Trots författarens stundvis rätt brutala självgissel, gjorde verket ett omedelbart intryck; ingen hade, tyckte jag, tidigare lyckats analysera den genomsnittliga fotbollsnördens själsliv på ett lika skarpsynt, psykologiskt insiktsfullt och samtidigt underhållande sätt.

Den självbiografiska berättelsen om pojken som växer upp i en splittrad familj i slutet av 1960-talet samtidigt som han infekteras av en svårkurerad passion för sitt favoritlag, framstod nästan som en uppenbarelse.

Arsenalspelare på stadion
Nick Hornbys kärlek till Arsenal - ibland en förbannelse Arsenalspelare på stadion Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Arsenal

Varför hade ingen sagt åt mig att man också kunde skriva så här?

(Under min egen uppväxt bestod idrottslitteraturen mest av böcker som Martti Jukolas Urheilun pikkujättiläinen, en 1 623 sidor lång lunta från 1958 som visserligen var fullspäckad med fakta och statistik men onekligen saknade vissa litterära kvaliteteter.)

På samma gång var Hornbys självbiografiska odyssé även stilbildande för hur idrottsskrivandet skulle utveckla sig i framtiden, med tonvikt på mer subjektiva, kritiska och känsloladdade redogörelser framför torra, objektiva och faktaspäckade referat.

Boken förändrade inte bara många människors sätt att se på idrottsböcker – Hornbys epigoner började också snabbt dyka upp lite varstans.

Idrottsböckerna som faktiskt var bra

En snabbskanning på Amazon.co.uk ger i skrivande stund över trettontusen träffar på fotbollsrelaterade böcker. Det säger väl det mesta.

För några år sedan upptogs Nick Hornbys bok också i förlaget Penguins anrika serie med moderna litterära klassiker – en imponerande bedrift inte minst mot bakgrund av att sportböcker fram till dess behandlats mer eller mindre styvmoderligt av det litterära etablissemanget.

Samma år mottog författaren även ett hederspris på den brittiska sportboksgalan för sitt ”enastående bidrag till idrottslitteraturen”.

Att förlagen så länge förhöll sig njuggt till idrottsböcker var i och för sig begripligt eftersom de flesta idrottsböcker – åtminstone i England – fram till dess hade varit spökskrivna och hållit en tämligen skral nivå.

karl ove knausgårdin kasvot
Knausgård gillar också fotboll karl ove knausgårdin kasvot Bild: Like Kustannus Karl Ove Knausgård

Det blev med andra ord sällan några storsäljare av dem, vilket – som Hornby konstaterar i sitt efterord till nyutgåvan av debutverket – kan ha berott på att de var spökskrivna och höll en tämligen skral litterär nivå.

När jag läser om den självbiografiska studien idag, är det mycket som bevarat sin fräschör, trots att själva fotbollsvärlden som den skildrar knappast längre står att känna igen.

Att den återfanns på den topp 10-lista över de bästa fotbollsböckerna genom tiderna som den svenske fotbollsskribenten Jesper Högström häromveckan hade gjort för DN:s bokbilaga inför VM var inte heller förvånande.

Den inte så banala fotbollen

I våras vistades jag en månad i ett författarresidens i Lettland. En kväll satt vi och diskuterade särintressen med några kolleger.

En kvinnlig belgisk författare förundrade sig över att jag kunde vara intresserad av något så banalt som fotboll.

Vad kunde jag rimligtvis få ut av att sitta och stirra på tjugotvå personer som bökar efter en boll på en lerig åker?

Jag försökte förklara att jag alltid via fotbollen utvunnit en massa nyttig information om samhället, historien och världen runtomkring mig (ett påstående som förstås också kan tolkas som en nödlögn som fotbollssupportern tyr sig till för att på något sätt legitimera sitt i grunden världsfrånvända fritidsintresse.)

Maradona och Peter Shilton hoppar mot bollMaradona tacklas av britter efter att ha gjort sitt vackraste 2-0 mål
Världens vackraste och fulaste mål - Maradona stod för bägge! Bild: imago sportfotodienst/ All Over Press, ullstein bild - Horstmüller/ All Over Press

Genom/via fotbollen har jag lärt känna olika kulturer, jag har lärt mig en massa intressant om diverse länders historia, jag har blivit bekant med folk från alla världens hörn, på en mängd olika platser i världen.

Många av dessa möten har varit lika oväntade som magiska, från London till Banjul, Malaga till Rom, från Moskva till Sotji.

På ett stadion eller en fotbollspub känner jag mig genast som hemma.

Fotbollen har för mig alltid varit ett världsspråk. Och ett fredsprojekt. Ja, om klyschan tillåts: lite som esperanto, faktiskt.

I en av Max Lundgrens böcker finns förresten en vacker fotbollsmaxim som jag gärna citerar här:

”Fotbollen är sej själv på sitt sätt en konstart; en självklar kollektiv konstart. Den ger mycket, som alla människor borde få uppleva: gemenskap; i arbetet, i motgången, i framgången. Förståelse för andra, glädjen i att veta att man aldrig är riktigt ensam, kunskaper om sig själv och de andra i laget. Glädjen över att som en del av de andra kunna skapa något konstruktivt, sträva efter ett mål, kanske nå det.”

Detta är, tycker jag, en bra beskrivning av vad fotboll – ja, all idrott – kan och borde vara i sina bästa stunder.

Världsmäskerskapens olidliga tjusning

Javisst, just det. Det var VM vi skulle snacka om.

Nick Hornby må ha startat en växande trend med fotbollsrelaterade böcker, men han inriktade sig uteslutande på klubbfotboll. VM lämnade han helt utanför, vilket förbryllar.

Ändå utgör just VM-turneringarna utmärkta milstolpar; livet uppdelat i fyra års intervaller. Ett perfekt sätt att mäta tiden.

Senegalfans firar med flaggor och plakat 2002
Eufori då Senegal slog Frankrike Senegalfans firar med flaggor och plakat 2002 Bild: / All Over Press fotboll

Antagligen är det just därför som så många centrala – och kanske även mer ovidkommande – VM-ögonblick etsat sig fast i minnet .

Inte för att de på något sätt vore unika, utan för att de ger utmärkta tillfällen till nostalgisk självbespegling, ett slags fotoalbum man kan bläddra tillbaka i och minnas.

Jag kanske bara har vaga minnen av hur livet tedde sig 1974, men desto tydligare minns jag Ralf Edströms målgest när han slagit in den där grymma volleyn mot Västtyskland.

Jag minns den osannolika mängden konfetti som snöade över stadion när Argentina väldigt försenade till slut äntrade planen efter en klassisk uppvisning i motståndarpsykning inför VM-finalen 1978.

Schumacher tacklar en fransmann under vm 1982
Hårda tyska nypor och tacklingar Schumacher tacklar en fransmann under vm 1982 Bild: imago sportfotodienst/ All Over Press Harald Schumacher

Jag minns hur jag ropade ut min bestörtning när Tyskland tilldömdes en målspark sedan den franske backen Patrick Battiston tacklats medvetslös av motståndarmålvakten Toni Schumacher 1982 (och efter vilken mina känslor för tysk fotboll aldrig blev desamma).

Jag minns ansiktsuttrycket hos likgiltiga vänner i mitten av åttiotalet när jag försökte redogöra för genialiteten i Diego Maradonas speluppfattning; jag minns glädjen över att äntligen i vuxen ålder få se Brasilien vinna ett världsmästerskap 1994.

Jag minns hela släkten samlad i sommarstugan för att bevittna hur det multikulturella franska landslaget gav Jean-Marie Le Pen en näsbränna sommaren 1998 – och jag minns min sjuårige sons tårar när samma franska lag floppade fyra år senare.

Samma tårar jag fällt i precis samma ålder 28 år tidigare när min favoritspelare Cruyff och det holländska landslaget oförtjänt snuvades på titeln av Franz Beckenbauer & Co.

Pelé kramar Ronaldo
Pelé och Ronaldo, bägge mästare Pelé kramar Ronaldo Bild: ullstein bild - Firo/ All Over Press fotboll

I En i laget skildrade Hornby hur man kan bli så besatt av sitt favoritlag att liv och fotboll blir omöjliga att skilja åt; man vet till slut inte om ens liv suger för att ens favoritlag är på dekis eller om ens favoritlags kräftgång på något gåtfullt vis hänger ihop med ens egna tillkortakommanden i livet.

Lyckligtvis är VM alltför kort för att dylika beroendeframkallande symbioser skall hinna uppstå.

Tacka Jules Rimet och hans kloka sätt att räkna tiden för det.

Speluppfattningens barnsliga magi

VM i all ära, men i fall man likt Eduardo Galeano kommit till slutsatsen att fotbollens utveckling under de senaste femtio åren är den trista resan från lust till plikt, från djärvhet till rädsla, rekommenderar jag att skippa en och annan VM-match och följa med en knatteturnering i stället.

Fotboll må vara utan mening i sig, men det finns få mer avkopplande stunder än att en varm sommardag stå vid plankanten med en kopp halvljummet kaffe i näven och se hur barnen plötsligt förstår något; kanske bara hur de tomma ytorna uppstår på planen, eller att man kan spela bollen i ett tomrum som plötsligt vidgar sig och får hisnande proportioner.

Zidane lämnas stadion efter rött kort. Vm-pokalen syns
"Din syster..." Där gick Zidanes gräns Zidane lämnas stadion efter rött kort. Vm-pokalen syns Bild: imago/Laci Perenyi/ All Over Press Zinedine Zidane

Eller att det oftast är vettigare att faktiskt passa bollen framför att varje spelare i tur och ordning bångstyrigt försöker tränga sig igenom motståndarnas försvarsmur.

Någonstans har jag en känsla av att fotbollen aldrig blir roligare än i dessa sällsynta ögonblick när barnen inser vad ett mänskligt kollektiv i sina bästa stunder förmår prestera.

Vid sidan av den glädjen bleknar numera även de mest bländande individuella teknikuppvisningar på VM-nivå.

Mårten Westö är författare

Författaren Mårten Westö med hus i bakgrunden
Mårten Westö Författaren Mårten Westö med hus i bakgrunden Bild: Yle/Jessica Edén mårten westö

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje