Hoppa till huvudinnehåll

Det har blivit livsfarligt att vara ung i Nicaragua: ”Regeringen tog allt ifrån oss, också vår rädsla”

Vål
En ung man protesterar fredligt men de fredliga protesterna blir färre. Vål Bild: Yle/Erika Brenner Nicaragua

Av de 286 personer som har dödats sedan den 19 april, då massprotesterna mot regeringen i Nicaragua började, är de flesta under 30. 21 är minderåriga, tre spädbarn har dött. 2 500 har skadats och minst 50 personer har försvunnit, enligt lokala människorättsorganisationer.

- Jag har inte träffat min familj på en månad och jag saknar min 4-åriga son, säger Luís Morales som står vid barrikaderna utanför Nicaraguas största universitet, UNAN, som de unga ockuperade i maj.

- Det är för farligt att åka hem. Regeringsstyrkorna förföljer och kidnappar oss och vi hamnar i tortyrfängelset ”El Chipote”. Därifrån är det inte säkert att vi kommer ut levande, säger Morales, 28 år gammal.

Under protesternas första dagar försvann Luís Morales kusin.

- Regeringsstyrkorna tog honom på gatan och hans mamma letade efter honom överallt: Hos polisen, på sjukhusen, i fängelserna. Till sist dök han upp på bårhuset. De sade att han hade dött naturligt av hjärtinfarkt. Men han hade två brutna knän, ett förvanskat ansikte och blåmärken överallt, berättar Morales som själv deltagit i protesterna från första början.

Våldsamheterna i Nicaragua.
Luis Morales, till höger, har barrikaderat sig på universitetet. Våldsamheterna i Nicaragua. Bild: Yle/Erika Brenner Nicaragua

Ackumulerat missnöje

Det hela började den 18 april då pensionärer och studenter i universitetsstaden León gick ut på gatorna i protest mot en pensionsreform. Men snabbt och till allas förvåning, utvecklades den marginella protesten till ett massivt uppror mot regeringen. Regeringsstyrkorna angrep nämligen den lila demonstrationen, attacken filmades med mobiltelefon – och några timmar senare var tusentals demonstranter på gatorna i huvudstaden Managua.

För missnöjet över urholkningen av demokatin har gradvis ökat under många år. President Daniel Ortega införde, då han blev återvald till president 2007, lagändringar och andra mekanismer för att kunna befästa sin totala makt över den verkställande och lagstiftande makten, domstolarna, valprocesserna, polisen och en stor del av medierna. Militären har bevarat en viss autonomi.

Enorma summor pengar utifrån – speciellt oljepengar från Venezuela som har mottagits som lån – har gått till Ortegas och hans familjs evigt växande ekonomiska och politiska imperium. För två år sedan installerade han sin egen hustru, Rosario Murillo, som vicepresident, och då var måttet rågat.

Så när studenterna gick ut på gatorna i Managua några timmar efter angreppet i León, var de inte ensamma. På plats var även kvinnorättsorganisationer och andra representanter för det civila samhället, under massivt medieuppbåd. Men demonstrationen attackerades igen av regeringsstyrkor som då ”bara” använde tårgas och gummikulor mot demonstranterna. Många skadades, också journalister och fotografer som dessutom fick sin utrustning konfiskerad.

Våldsamheterna i Nicaragua.
Under konflikten har en journalist dödats, många andra har skadats. En del har flytt landet. Nu bär de hjälm och skottsäker väst när de bevakar protesterna. Våldsamheterna i Nicaragua. Bild: Yle/Erika Brenner Nicaragua

Nästa dag, den 19 april, som givit namn till proteströrelsen, sköt regeringsstyrkorna skarpt och de första rapporterna om dödsfall kom.

Statsterror - flakbilar, urskiljningslöst våld

Sedan gick allt i ett hisnande tempo, det var ett socialt vulkanutbrott med massdemonstrationer, generalstrejk samt barrikaderade gator, vägar och universitet.

Regeringen svarar igen med våld som liknar statsterror. De åker omkring i Toyota-jeepar med flak och utan nummerskyltar och skjuter mot demonstranter, mot civila, i tätorter, vid barrikaderna och universiteten.

Med namnlistor i ena handen, vapen i den andra, går de från hus till hus, bryter sig in och kidnappar folk. Brottet är ofta bara att man deltagit i protesterna. Ibland räcker det med att man är ung.

Som Reyna López, mamma till två killar i 20-årsåldern säger:

- Allra värst är det för de unga. Jag låter inte mina pojkar gå ens till kiosken.

Våldsamheterna i Nicaragua.
Reyna López (th) hör till de många solidariska medborgare som lämnar mat och medicin vid uppsamlingsstället vid katedralen i Managua. Därifrån skickas leveranser till nödställda vid universitet och barrikader. Våldsamheterna i Nicaragua. Bild: Yle/Erika Brenner Nicaragua

Nu är gatorna halvtomma över hela landet, liksom barerna, restaurangerna och diskoteken. De festglada och sociala nicaraguanerna håller sig inom fyra väggar.

För trots att den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, IACHR, samt FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, anlände till Nicaragua för drygt en vecka sedan, fortsätter våldet.

Ingen skonas

- Regeringen skonar ingen, men de är ju nicaraguanare precis som vi, de har själva barn, utbrister Luís Morales.

Han förlorade inte bara sin kusin, men har också en skottskadad brorson inlagd på det enda sjukhuset i huvudstaden Managua som tar emot aktivister, det privata sjukhuset Vivian Pellas.

Morales säger att det är regeringens brutalitet mot speciellt de unga som gör att han fortsätter kämpa. Universitetet UNAN har angripits hårt åtta gånger: Fyra har dött, många fler har skadats eller försvunnit.

Slangbellor mot maskingevär

Hans uppgift är att skydda det statliga universitetets huvudingång mot regeringsstyrkorna: prickskyttar, kravallpolis och de fruktade ”turbas”. De är paramilitära styrkor som består av unga regeringstrogna sandinister, civilklädd polis och som också värvas bland kriminella och gängmedlemmar.

Våldsamheterna i Nicaragua.
Luís Morales: Inte bara vi unga, men alla vill komma ur krisen och få ett nytt Nicaragua. Våldsamheterna i Nicaragua. Bild: Yle/Erika Brenner Nicaragua

Han poserar framför kameran med sin ”mortero”, ett hemgjort vapen som består av ett avsågat järnrör med två handtag som fylls med krut och används som granatkastare.

Med detta vapen, slangbellan han har i fickan, och stenar försvarar han och de andra killarna huvudingången mot de ovälkomna, livsfarliga gästerna som angriper med maskingevär av typ AKA och MI16. Attackerna kommer typiskt under småtimmarna, därför är det dåligt med nattsömnen:

- Jag har nästan inte sovit sedan vi ockuperade universitetet den 7 maj, erkänner Morales, som jobbar i skift. 24 timmar vid barrikaderna utanför universitetet, 24 timmar innanför huvudingången. Där tar han sig korta tupplurar.

Hemgjord bomb räddningen

Innanför universitetets portar sitter en ung kvinna i en sliten soffa och ser en actionfilm på teve. Andra unga knäpper på mobiltelefonen eller läser en bok. De har dagspasset innanför universitetets murar och försöker slappna av inför regeringsstyrkornas eventuella angrepp på natten.

- Detta är min familj, för min egen familj kan jag inte längre besöka, säger den unga kvinnan, som kallar sig ”Alma”. En gång reste hon hem då hon skulle vara vittne vid sin brors vigsel.

- Jag deltog bara i ceremonin för jag ville inte exponera mig för mycket, berättar den 21-åriga ekonomistuderanden, som hade en vän från universitetet med sig.

- Men plötsligt hade vi en flock ”turbas” utanför huset. Lyckligtvis hade vi en bomb med oss och min kompis kastade den mot de paramilitära. Så kröp vi under ett staket i bakgården och lyckades fly, berättar “Alma”.

Hon visar upp den typen hemgjord bomb som de använde. Den kallas “batteri” och består av krut, småsten och sprayfärg.

- Vi har lärt oss göra bomberna genom nätet. Kemi- och fysikstuderande hjälper också till, förklarar hon och fortsätter:

- Jag blir på UNAN så länge det är nödvändigt. Regeringen tog allt ifrån oss, också vår rädsla, säger hon och parafraserar ett av motståndsrörelsens slagord.

Våldsamheterna i Nicaragua.
”Alma” låter sig inte fotograferas utan att vara maskerad, av säkerhetsskäl. Våldsamheterna i Nicaragua. Bild: Yle/Erika Brenner Nicaragua

Förhandlar inte med mördare

De unga aktivisterna uppträder helst anonymt eller under pseudonym.

Ett undantag är Eloísa Altamirano, i aktivistkretsar känd som “La Elotita”. Hon är taleskvinna för den autonoma studentrörelsen MA19. Vi träffar henne utanför det katolska universitetet UCA under en liten protest mot regeringen. Hon klagar över att så få har mött upp. Folk har blivit rädda efter massprotesten den 30 maj, då uppemot en miljon nicaraguanare var på gatorna i protest och nästan 20 personer dödades.

- Jag ger inte upp kampen. Förtrycket måste ta slut, regeringen måste avgå och vi ska ha rättvisa för de döda, slår hon fast och tuttar eld på sin ”mortero”.

Våldsamheterna i Nicaragua.
Eloísa Altamirano, "La Elotita". Våldsamheterna i Nicaragua. Bild: Yle/Erika Brenner Nicaragua

Avstånd mellan förhandlingsbord och gatan

Hon och hennes rörelse deltar inte i den nationella dialogen. En bräcklig fredsprocess inleddes i maj genom förhandlingar mellan parterna – regeringen visavi det civila samhället, inklusive studentrörelser - och med den katolska kyrkan som mäklare.

- Säkerhetsförhållandena är inte bra, och vi förhandlar inte med mördare (regeringen, red.anm), argumenterar ”La Elotita”.

En annan aktivist, som kallar sig ”Guardabarranco”, förstår skepsisen. Han är gatuaktivist, hjälper till inom de ockuperade universiteten samtidigt som han håller tät kontakt med de unga som sitter vid förhandlingsbordet. Han tycker inte att dessa unga är speciellt representativa.

- Vi borde hitta en demokratisk modell där allas röster skulle höras, anser han.

- Dessutom är regeringen inte förhandlingsvillig, den tar inte något ansvar, fortsätter han.

Tendensen är också att motståndsrörelsen vid förhandlingsbordet går in för en mjukare övergångslösning medan man gå gatorna vrålar: ”Avgå nu!”.

Massdemonstration till ära för 21 döda barn

Detta gjorde nicaraguanerna i lördags då de igen vågade sig ut på gatorna i massprotest, till ära för de 21 minderåriga som mördats i samband med konflikten.

Samtidigt hölls sympatidemonstrationer i 80 städer över hela världen, även i Helsingfors, på Järnvägstorget.

Våldsamheterna i Nicaragua.
”Jag kräver att födas i ett Nicaragua utan diktatur”. Våldsamheterna i Nicaragua. Bild: Yle/Erika Brenner Nicaragua

I Managua var folk tydligt rädda och nu hade också många av de äldre maskerat sig. Andra deltog i demonstrationståget med egna bilar bara för att de snabbt skulle komma undan om det började gå hett till.

Och det gjorde det. Paramilitära angrep en del av demonstrantanterna ett par kvarter från demonstrationens slutdestination. Luis Ordiz, 23, dödades och ett dussintals skadades, bland dem barn.

Tvingas fly

Randi Lira, 19 år gammal universitetsstuderande, försöker lämna landet. Han har stått i kö utanför migrationsmyndigheten sedan klockan sju på morgonen, långt innan dörrarna öppnades, för att fixa pass. Andra har tillbringat natten utanför kontoret för att få en bra plats i kön. Kön ringlar sig runt ett helt kvarter.

Våldsamheterna i Nicaragua.
Randi Lira: ”Det är viktigt att omvärlden får reda på vad som händer i Nicaragua”. Våldsamheterna i Nicaragua. Bild: Yle/Erika Brenner Nicaragua

- Jag vill inte lämna Nicaragua, jag älskar mitt fosterland och vill kämpa för det. Men min mamma är nervös. Regeringsstyrkorna stryker omkring vårt hus och på gatorna kollar de in mig.
Lira hoppas på att kunna ta sig till Panama där han har vänner:
- För mitt liv är i fara här.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes