Hoppa till huvudinnehåll

Lotta Green: Mellan punkhåla och konsertsal - i vilken musik finns elitismen?

kvinna står på gräsplan vid staket med ac/dc skjorta
Lotta Green kvinna står på gräsplan vid staket med ac/dc skjorta Bild: privat person,lotta green nutidsångest musikaldokumentär

Varför förstår sig inte punkare på klassisk musik och tvärtom? Bägge kommer ur samma känslor, funderar Lotta Green i denna kolumn.

Klassisk musik, är det inte den där musiken som är enformig, konstig, föråldrad eller oförutsägbar?

Som är gjord av pompösa gubbar i peruker och vars musikstycken ofta är obönhörligt långa, så långa att en vanlig människa knappast orkar hålla sig alert fram till slutet?

Det finns många förutfattade meningar om klassisk musik – till exempel att musiken är svår att ta till sig eller att den kräver bakgrundskunskap och full koncentration.

Vad menar man med "klassisk"

Klassisk musik som begrepp är förvirrande.

För det första innefattar begreppet enbart västerländsk musik, även om resten av världen naturligtvis också har sin egen musikhistoria.

För det andra har hela den västerländska musikhistorien från renässans till dagens experimentella tongångar tryckts in i ett enda fack.

Kvinna sitter vid piano
Kvinna sitter vid piano Bild: Esther Haase / Universal Music musik,alice sara ott

Det kan leda till att folk som vid ett enkelt tillfälle råkat lyssna på en pianosonat av låt oss säga Brahms, kan avfärda klassisk musik med orden “tja, det var ingenting för mig”.

Och om detta inte var tillräckligt förbryllande, så kallas också musiken med ytterligare ett begrepp för “konstmusik.”

I de punkkretsar som jag själv tidvis rör mig i, möts jag ofta av oförstående blickar när det kommer fram att jag faktiskt fattar tycke för en hel del klassisk musik.

Det här har naturligtvis sin självklara förklaring: klassisk musik anses hänga ihop med etablissemanget – en samhällsklass som man som punkare inte vill ha någonting gemensamt med.

Det finns så klart också andra faktorer som drar just de här två musikgenrerna så långt ifrån varandra.

Punk bygger på en DIY-anda, utgörs oftast av arbetarklass, har få finansiella tillgångar och på punkspelningar beter man sig hur man vill.

Klassisk musik befinner sig oftast i mer påkostade sammanhang och i ett konserthus finns tydliga regler för hur man ska uppföra sig.

Konservativa och trångsynta punkare?

Vänta litet, sade jag just att man beter sig hur man vill på punkspelningar? Låt oss gå ett steg tillbaka.

Jag, som nyligen gjorde min debut som solist på en hardcorescen, fick efteråt höra att jag var för glad, att det var så konstigt när jag skrattade på scenen.

Att det inte riktigt lämpade sig för den musik vi spelade, denna glädje, den var malplacerad. Sanningen var att jag faktiskt var gladare än på länge, så jag undrar inte alls om det syntes.

Kvinna på huk på punkscen
Lotta Green sjunger i Svarta havet Kvinna på huk på punkscen Bild: Lotta Green punk

Jag var nöjd över min skrikteknik, hade övat in den med hjälp av en heavysolist på youtube, jag tyckte musiken vi spelade lät fantastiskt bra och jag var så himla upprymd över att vår första spelning inte gick rent åt skogen.

Om jag hade tänkt på att uppenbar glädje inte är sådant som nödvändigtvis går hem hos en hardcorepublik?

Nej. Så visst finns det outtalade regler också på punkscenen.

Musik är så mycket mer än bara det som kommer ut ur högtalarna eller möter en på en konsert.

Den formar människor, får folk att mötas, att förstå varandra eller hålla sig borta från varandra.

Musik utan samhällskoder

Varje musikgenre tycks envist vilja forma sin egen krets av lyssnare, som i sin tur förväntas bete sig och klä sig på olika sätt.

Om musik bara vore musik utan samhällskoder, så hade Sjostakovitj lätt kunnat smyga sig in på en punkspelning.

Det kan vara svårt att få punkare övertygade om att det verkligen finns en hel del godbitar inom klassisk musik, också musik som är skriven av kompositörer som inte har befunnit sig i de mest gynnsamma livssituationerna.

frank zappa
Zappa - klassiskt bra? frank zappa Bild: Heinrich Klaffs - CC BY-NC-SA 2.0 Frank Zappa

Råkar man däremot höra till dem som fattar tycke för progg eller klassisk rockmusik, kan steget vara kortare till att lägga på en skiva med t.ex. Stravinskij eller att gå på konsert med en symfoniorkester.

Visst – människor är olika, alla kan omöjligt tycka om allting – men vad är allt detta, dessa åsikter, denna musik som antingen öppnar sig för en eller ter sig som ett virrvarr av toner?

Hur ska man närma sig klassisk musik, om man aldrig förut har fattat tycke för den?

Då den klassiska musiken öppnar sig...

Enligt mig är det enklaste sättet att närma sig klassisk musik, naturligtvis bara att fördomsfritt lyssna på olika exempel från olika tidsepoker.

Mig hjälper det att läsa litet på om musikstycket eller kompositören i fråga, så att musiken får ett sammanhang.

Ett viktigt tips är också att ge musiken tid att mogna för en. Det gäller egentligen all musik som är ny för en – ibland kan det ta en stund innan den öppnar sig för en.

Det är litet som när man plötsligt fattar tycke för den där eländiga veteölen och sedan knappt vill dricka annat.

Ett musikstycke som fortfarande gör mig lika besinningslöst exalterad som när jag lyssnade på det som barn, är Ravels Bolero.

Musikstycket har en förmåga att få mig att gå från tystlåten och irriterad till att mot slutet självbelåtet trampa omkring i lägenheten, agera självutnämnd vardagsrumsdirigent och beslutsamt tralla med i varje strof.

Det är det här som är så hisnande intressant med många verk ur den klassiska musikhistorien.

Musikens genomslagskraft består genom tiderna, och samtidigt finns det alltid något nytt att upptäcka.

Kvinna tittar ut från husvagn
Skribenten vill att musiken inte skall låsa in sig i varsin skrubb Kvinna tittar ut från husvagn person

Jag är ingalunda ute efter att några bygga broar mellan musikstilar som ter sig som natt och dag, men är desto mer intresserad av att skala av musik intill skelettet, betrakta beståndsdelarna och fråga mig vad det egentligen är vi har att göras med?

Det är toner, det är det vi människor sysslar med. Vi musicerar, vi skapar sammanhang genom att göra det.

Punkare tar till förstärkare för att få det att låta rivigare och argare.

För det är arg man är, man har ofta blivit lurad och förd bakom ljuset och man vill att det ska höras.

Man skruvar upp volymen så att de äldre i publiken inte klarar sig utan öronproppar (den yngre publiken är fortfarande odödlig och klarar sig utmärkt utan).

Man spelar vad man spelar, ibland är man duktig, ibland inte, det spelar ingen roll – man kanske blir bättre med tiden.

En cellist övar in ett vibrato som är så fulländat att det ger kalla kårar åt lyssnarna och får dem att älska allt cellisten spelar, utan att förstå varför.

En symfoniorkester uppnår mitt i allt den där stunden då musiken blir ett, då hela orkestern ter sig som ett enda instrument och allting ter sig självklart, tid och rum försvinner.

Musikskapande finns här och nu, i ett enda sammelsurium av färger och former.

Klassisk musik har samma genomslagskraft som alltid, dess tonspråk och dess syften må ha skiftat genom tiderna, men de känslor som musiken lyckas frammana i oss människor, kommer aldrig att gå ur tiden.

Text: Lotta Green är musikvetare och hennes serie Sinnesstämmor där klassisk musik och känslor som frustration, förvirring och vårkänslor paras ihop sänds i Yle Vegas Klassiska kväll i juli.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje