Hoppa till huvudinnehåll

"Den kvällen när hans rum var tomt, rev en stor sorg i mig" - så här kände ni då barnen flyttade hemifrån

föräldrar hållar i babyskor
föräldrar hållar i babyskor Bild: Pixabay föräldrar,föräldraskap,familj

Vi bad om era berättelser hur det kändes då barnen lämnar boet. På engelska talar man om Empty nest syndrome och det talas väldigt lite om skuldkänslor och sorg som föräldrar kan känna.

Tidigare i sommar publicerade vi en artikel där vi berättar om Linda Skugges nya bok Flygfärdig.

Författaren, krönikören och opinionsbildaren Linda Skugge gjorde sig känd som en rapp och orädd feministisk skribent på 1990-talet. Nu har hon skrivit en bok om sorgen som få talar högt om.

Hon skriver om den besinningslösa kärleken till mamma som svalnar, och hur man är tvungen att hålla sorgen inom sig för att inte skuldbelägga sina barn.

Bland berättelserna som ni har skickat in finns både sorg och saknad men också konstateranden att man har mer tid för sig själv och för relationen med sin partner.

Klicka på rubrikerna för att läsa berättelserna.

Jag har stor förståelse för att man kan känna sorg när barnen flyttar, men samtidigt har man då tänkt igenom varför man skaffade barn från början?

Barnen är ju egentligen ens största livsprojekt och meningen är ju inte att de skall hänga mamma i kjolarna hela livet utan att de skall klara sig själva, det är ju det hela deras uppfostran syftar till.

Därför borde man ju vara glad att dom flyttar och uppmuntra det, dom kommer nog tillbaka då och då om man har en bra relation. Det får man nöja sig med, annars är man nog för egocentrisk och har svårt att tänka ur andras perspektiv.

En nyttig sak är nog att tänka på hur mycket man själv längtade hemifrån när man var ung. Det kanske är svårare nu när flera föräldrar är ensamstående och inte kan luta sig mot sin partner då dessa tankar kommer när man ligger vaken om natten.

Känn istället stolthet att barnen vill ut på egen hand och stötta dem med de man kan, oftast ekonomiskt stöd under studietiden, samt ge dem kunskap om vad det innebär att ha lån.

Allmän ekonomisk kunskap, som procent och avgifter är viktig och den lärs inte ut i skolorna så det är bra att hjälpa till med det så är det mindre risk att dom blir lurade ute i livet.

Lita på att dom kan, så går det nog bra.

(Börje)

Det var i januari, samma år som han hade börjat studera. Han och kompisen hade fått en liten och förmånlig lägenhet efter att ha sökt en tid.

Jag hade ju förberett mig på att det skulle hända, men när det sen var på riktigt, kändes det som ett knytnävsslag och man fick inte visa att det gjorde ont.

Jag hjälpte till med att skaffa städgrejor och mat till den första morgonen i eget hem. Kompisarna skulle bära och de var glada och uppsluppna när de fyllde paketbilen med de få möbler han tog med sig hemifrån. Pojkarna var ivriga, de hade köpt gemensamma begagnade möbler, som de skulle hämta upp senare.

Jag var inte till lägenheten och tittade, ville inte blanda mig i det som för honom var hans självständighetsprojekt.

Den kvällen när hans rum var tomt, rev en stor sorg i mig. Vart hade alla åren försvunnit? Varför hade jag inte varit si eller så? Hade jag varit en så dålig /dominerande mamma att han måste bort?

All världens sanna och påhittade skuldkänslor for runt i skallen. Även om jag hoppades att sanningen bakom hans flytt bara var att han ville ha mera eget utrymme att leva studieliv.

Jag gladde mig åt att den kvällen helt få gå upp i hans lillebrors fotbollsmatch. En fanns ännu kvar hemma och jag skulle inte missa chanserna att njuta av att han ännu bodde hemma, allt tonårsuppror till trots.

Nu är det flera år sedan flytten och jag är glad att han är självständig och lever ett eget liv utan mammas skyddande vingar hela tiden. Han kan övernatta emellanåt och när han varit sjuk har han behövt omsorg och kommit "hem".

Det jag saknar är att få rå om honom, men samtidigt vet jag hur farligt det skulle vara att binda barnen till sig, att förvägra dem det egna eller ge dem dåligt samvete för att de vill leva sitt eget liv, som jag inte har tillträde till.

Därför har sorgen över flytten bara funnits inom mig, tappert har jag önskat lycka till och självklart hjälpt med praktiska saker.

Och nu sover jag så gott då jag inte behöver undra när någon ska komma hem på natten. Men ibland när bussen stannar vid hållplatsen, önskar jag så mycket att det gör ont; att det är han som kommer från skolan, att vi ska sätta oss vid bordet och han dela med sig av sin dag.

(Anna-Karin)

Sant, visst blev det tomt hemma när tre barn försvann. De tog ganska mycket plats i livet, både fysiskt och psykiskt.

Men som pappa upplevde jag att det växte fram något annat som delvis kompenserade: min kärlek och närhet till min hustru fick en möjlighet att fördjupas. Nu fanns det ork och tid för vår relation.

Sen kom livets nya skede när barnbarnen kom, och som morfar fick jag en chans att uppleva min relation till dem utan att vara störd av arbetslivets krav och jag har hittat helt nya dimensioner.

Kanske det helt enkelt är så, att det är en mening med livets olika skeden?

Däremot inte sagt att det inte är givande att belysa och analysera de olika skeden.

(Berndt)

Jag är ogift och har aldrig haft några barn. Men på min tid ansågs det som en stor fördel att kunna bo hemma när man studerade. Jag gjorde det och fick inga studieskulder.

Nu skall man prompt flytta till en egen bostad. Och jag tycker man skuldbelägger dem som inte gör det!

Intressant. Så Linda Skugge älskar inte egentligen barnen utan den "besinningslösa kärleken till mamman", det är den hon saknar.

Våra barn är vuxna och bor inte längre hemma. Kärleken oss emellan har inte försvunnit någonstans. Det är livets gång att barnen växer upp och flyttar bort samt lever sina egna liv.

Vill man verkligen ha sina barn boende hemma hela deras liv? Med en "besinningslös kärlek till föräldrarna"? Nej.

Man måste tänka på sina barn, de har rätt till ett eget liv och ska inte vara några ego-boostar åt sina föräldrar.

Kanske Skugge borde ha satsar på hund i stället för barn? Av hunden får man villkorslös kärlek hela hundens liv.

Men okej, min egen mamma var en sådan där klängig typ som Skugge och jag kommer ihåg hur jobbigt det var när jag flyttade till annan ort för att studera.

Det ville jag absolut inte utsätta mina egna barn för. Och så hjälper det förstås om man har satsar på sitt parförhållande också.

Det var säkert lättare för föräldrarna förr. Det var bostadsbrist i långa tider efter kriget. Och när det lättade var bostäderna för dyra att köpa.

Många akademiska kvinnor fick egen bostad först efter flera års hårt sparande!

Man bodde alltså längre hemma och flyttade ut först då man gifte sig. I många fall bosatte man sig faktiskt i vindsvåningen till föräldrarnas hus.

När det blev barn gick föräldrarna omärkligt in i morföräldra-rollen. Och var till ovärderlig hjälp för det unga paret.

I västra Helsingfors fanns stadens största Aravabolag och där planerades faktiskt små bostäder för den äldre generationen vid sidan av de större familjebostäderna. Alla skulle kunna bo kvar hela sin livscykel så att säga.

Det där med studentbostäder är inte alltid så lyckligt. Jag bodde hemma och det gjorde de flesta andra som studerade. En del bodde i något rum hyrt av någon gammal tant som inte tillät besök.

Så summa summarum: Vi som hade lång väg in till staden eller bodde som underhyresgäster klarade studierna snabbare och med bättre resultat än de som bodde på studenthemmet.

Vi hade inte den "frihet från kontroll" som de på studenthemmet hade.

Jag känner igen mig i allt! Att jag dessutom blev dumpad av barnens pappa gjorde sorgen dubbelt så tung och svår.

Jag var fullkomligt ensam med min sorg och saknad efter både barn och kär partner.

Allt resulterade i en oerhört svår depression som jag aldrig kommer att övervinna. Många symtom finns kvar ännu efter 17 år.

Saker och ting har sin tid. Jag kände lite vemod över hur fort tiden går, men mest stolthet över att barnen verkar bli kloka och vettiga vuxna, som det är trevligt att umgås med. "Extremt sorgligt" kan ja inte hålla med om.

Jag vet inte om rätta känslan infunnit sig än. Jag känner ännu bara glädje över att barnen vuxit upp och gjort bra ifrån sig i skolan och att yngsta nu börjar leva mer självständigt i och med studier på annan ort.

Kanske det har att göra med att det är hela 33 år sen jag axlade mammarollen och nu tycker att en ny period gärna får börja i mitt liv.

(Monica)

Många gånger är det ju inte bara vemodet när barnen flyttar hemifrån, utan också att föräldrarnas äktenskap börjar knaka i fogarna och kanske går i kras... vilket är det sorgligaste.

Förr flyttade barnen ut först när de gifte sig... och det här direkt stärkte ofta föräldragenerationens äktenskap. Man blev stolta mor- eller farföräldrar och fick kanske en arvinge till gården.

När det äldsta barnet flyttade kände jag stor sorg och saknad. Jag kände på mig att förhållandet inte skulle mera vara densamma efteråt och hade rätt i det.

Det andra barnets flytt kändes litet lättare. Det tredje barnet flyttade hemifrån för fem år sedan och det var mycket vemodigt.

Jag kände mig ensam, sysslolös, överflödig, med få sociala kontakter. Jag hade svårt att vänja mig med livet utan barnen men nu efter fem år känns det bättre.

Jag försöker leva mitt 50+ liv med tanke mera på mig själv. Det som hjälpte mig var att ha ett jobb och att hålla på med motion. Och att ha några goda vänner att prata med.

(Kirsi)

Tacksamhet mot livet, som gett dem möjlighet till ett ”eget liv”. Barnen är friska, de kan studera, de har jobb som ger dem förutsättningar att skapa sin egen framtid.

Visst är det periodvis tomt och tyst i huset, men glädjen är desto större när de kommer hem.

De har egna nycklar så fortsättningsvis kan köket vara fyllt av ungdomar när jag kommer hem.

Det är livets gång. Barn ska bli vuxna och flytta hemifrån och leva ett eget liv.

Visst är det vemodigt på sitt sätt men också skönt. Livet får en ny vändning, nu är det dags att tänka på sig själv och leva mitt liv också.

Om man tidigare haft en bra samhörighet så försvinner den ju inte. Småningom kommer det kanske också nya personer att lära känna och välkomna in i familjen, partners och barnbarn.

Livet går vidare, annorlunda men fortfarande rikt.

Det är tveeggat. Å ena sidan är man glad och tacksam över att barnen mår så bra att deras vingar bär och de är redo att börja leva självständigt.

Å andra sidan får man så ledsamt efter dem.

Plötsligt har man en massa tid över för sig själv. Det tar en tid att vänja sig och börja göra något vettigt av den tiden.

Själv försöker jag ordna att jag får träffa de två utflugna regelbundet; lunch på stan brukar fungera bra.

Det jag förundras över att det gick så snabbt, plötsligt är de vuxna. Både underbart och vemodigt.

Härligt ändå att dagens unga har en annan relation till sina föräldrar är jag själv hade. Vi umgås mycket fast de inte mera bor hemma och de känner jag enorm tacksamhet över för något viktigare än mina barn finns inte för mig, hur vuxna de än är.

Mina barn har inte ännu flyttat hemifrån, men vår äldsta 16-åring har redan börjat sin frigörelseprocess från oss här hemma. Ingenting är bra; varken hus, mat eller sällskapet.

Det beslutet har jag redan gjort, att när den dagen kommer att barnen flyttar hemifrån, ska jag absolut inte skuldbelägga dem! För det var just det som mina egna föräldrar gjorde.

"Måste du nu flytta, här är så tomt utan dig, kan du inte flytta hem tillbaka" etc. Saken blev inte bättre av att mina föräldrar var mitt uppe i sin skilsmässa.

Ännu i denna dag, fast jag har egen familj, skuldbeläggs jag för att jag inte titt som tätt besöker mina föräldrar, som alltså nu separerat och bor var för sig. Helst skall jag komma utan barnen, för att föräldrarna vill ha min uppmärksamhet till hundra procent och till det räcker jag helt enkelt inte till.

Så det som jag vill säga till er alla föräldrar, skuldbelägg för guds skull inte era barn för att de blir vuxna och flyttar hemifrån och har ett eget liv!

Var istället stolta att ni lyckats uppfostra barnet till en självständig individ. Som någon klok någon gång sagt: "vi har bara barnen till låns".

Visst var det vemodigt, men man är ju glad för att barnen vågar pröva sina vingar och märker att de bär!

Om man har haft en god relation till barnen förut, finns den nog kvar, fast den ändrar form.

Och det tar nog en tid innan man blir "överflödig" som förälder, man behövs till ett och annat. Men det är klart att det är viktigt att man har egna intressen, som man sedan kan ägna mer tid åt.

Som mamma till tre barn, varav två är utflyttade och det yngsta drar till armén om en dryg vecka, kan jag lugnt säga att dagarna då de flyttat hemifrån har varit de värsta i mitt liv.

Skönt att Linda Skugge vågar säga som det är, Det normala är ju att man får höra att man ska njuta av all tid man har för sig själv osv.

Läs också