Hoppa till huvudinnehåll

"Fondernas miljoner räcker ingen vart för att fixa det svenska"

De tio finlandssvenska budorden artikel 6
"Du skall inte utgå från att fonderna fixar allt". De tio finlandssvenska budorden artikel 6 Bild: Helsingin kaupunginmuseo/Grafik Miro Johansson budorden,Jens Berg,Svenskfinland

Det finlandssvenska kapitalet förväntas både släcka bränder och utveckla nytt. När de stora visionerna saknas i Svenskfinland blir utdelningen ineffektiv och spretig. Pengarna löser inte våra problem.

Det sjätte budordet lyder: Du skall inte utgå från att fonderna fixar allt.

De finlandssvenska fonderna och stiftelserna ska givetvis satsa sina pengar på ny forskning och ny kunskap som kan ge svar på hur vi i framtiden kan få en mer levande svenska i Finland.

Stöd till universitet och till en tankesmedja är därför ett måste. Ja, eller till åtminstone två tankesmedjor.

Lika självklart är stödet till medierna. Utan livskraftiga medier torkar kittet som fogar oss samman. Och för demokratin behövs det en mångfald av röster, därför kräver även alla de mindre tidskrifterna sina slantar.

Men när läsarbeteendet förändras måste även de digitala plattformarna vara i skick. Det är nödvändigt att fonderna lever i tiden.

Samtidigt får vi inte glömma vår historia. Utan den tappar vi våra rötter.

Våra arkiv måste vara uppdaterade och historiskt värdefulla byggnader bör skötas. Vem ska rusta upp alla gamla föreningslokaler som förfaller?

Kultur och kultur

Litteratur i olika former är definitivt ett kärnuppdrag för det finlandssvenska kapitalet. Marknaden är i de flesta fall för liten för att en bokutgivning ska löna sig.

Därför är det utan tvekan nödvändigt med både arbetsstipendier till författarna och med stöd till bokförlag. För att minimera risken med refuseringar och för att garantera mångfalden behövs det åtminstone två större och några mindre förlag.

Detsamma gäller för teatern. Vi behöver nyskriven teater på finlandssvenska och vi måste våga satsa på annat än kioskvältande musikaler. Själva teatersalongerna måste självfallet också vara attraktiva, men det är dyrt att upprätthålla fräscha väggar.

Film är svindyrt att producera. Utan de finlandssvenska fonderna produceras knappast en enda finlandssvensk långfilm. Och utan det uttryckssättet dör en del av vår kultur.

Dyrast är kvalitativa animationsfilmer för barn. Och barnen är ju framtiden, därför är all form av barnkultur ett prioriterat område.

Kultur i skolan, kultur i daghem och kultur i bibliotek känns som givna projekt där de finlandssvenska fonderna ska vara med. Lika självklart är nya former av läromedel och nya plattformar för att distribuera de här läromedlen.

Kultur bör ju också uttryckas i former som inte är direkt språkförstärkande. Bildkonst och övriga visuella uttrycksformer får definitivt inte glömmas bort.

Dessutom är det ett krav från många av donatorerna. Och tavlorna kräver sitt museum. Ja, eller närmare bestämt ganska många.

För att få gynnsamma politiska beslut till stånd så behövs det folkvalda politiker som driver de svensk- och tvåspråkiga frågorna. Att driva valkampanjer är dyrt.

Andra helt avgörande ödesfrågor är att nå ut också till de finskspråkiga finländarna och till de nyanlända finländarna i många olika former. Fonderna fixar.

Rumpan bak

Uppräkningen ovan kunde göras betydligt längre. De finlandssvenska fonderna och stiftelserna förväntas täcka hela spektret av finlandssvenska aktiviteter. Kraven är enorma.

Det enda det breda fältet av mottagare kan enas om är att stödet åtminstone inte ska gå till ett Guggenheim-museum i Helsingfors.

Det här leder till det första dilemmat med det finlandssvenska kapitalet. Det blir spretigt. Tusenlappar delas ut till höger och vänster. De påkostade informationsbladen blåser bort i vinden och kunderna förnyar inte sina prenumerationer.

Bränder uppstår och bränder släcks. Det spretiga blir ofta det ineffektiva. Dessutom uppstår kravet på automatik i understöden.

När ett projekt en gång har fått finansiering så förväntar sig många mottagare att stödet ska fortsätta i tid och otid. Utan stöd faller verksamheten.

Problemet ligger i att det motsatta förfaringssättet är minst lika utmanande i Svenskfinland. När fonderna och stiftelserna försöker gå samman och lägga miljoner på strategiska projekt som kunde gynna hela Svenskfinland så blir mottagandet ofta svalt.

För att lyckas med strategiska projekt borde man först vara överens om vilken strategin ska vara.

En gemensam lärarutbildning lyckas inte. Ett brett samarbete mellan yrkeshögskolorna är i motvind. Ett större samarbete mellan mediehusen har visat sig vara omöjligt. Ett gemensamt bokförlag räcker inte.

En gemensam plattform för virtuell gymnasieutbildning saknar ett större intresse.

När de olika delarna av Svenskfinland försöker slå sig samman via större satsningar så faller de på våra arvsynder, det vill säga på misstänksamhet, regionalitet och på revirtänkande. Om Nyland får så ska också Österbotten ha. Och Åboland.

Fonderna fungerar ofta som en uppstartande kraft, men när någon ska ta lyra på utvecklingen så blir det ofta tyst i klassen eller slagsmål. Hur man än vänder sig så är rumpan bak.

En droppe i havet

Det andra stora dilemmat handlar om gränsdragningen till det offentliga.

Risken med större satsningar inom bland annat utbildning och övrig serviceproduktion är att den offentliga och skattefinansierade sektorn börjar se det finlandssvenska kapitalet som garanten för service på svenska.

Trots att de finlandssvenska fonderna och stiftelserna förfogar över astronomiska summor så är den årliga avkastningen endast en droppe i havet i jämförelse med de offentliga medlen.

När löner och utgifterna för infrastrukturen i det tvåspråkiga Finland ska betalas så bleknar fondernas miljoner.

Fondernas spretiga utdelning är med andra ord enbart en konsekvens av att vi inte lyckas enas om de stora riktlinjerna för vår tillvaro.

När det finns 100 olika svar på frågorna hur och varför så springer vi i olika riktningar samtidigt och duttar.

Pengarna hjälper, men de löser inte våra problem.

Vad tycker du?

I sin serie "De tio finlandssvenska budorden" resonerar Jens Berg kring obekväma frågor och fenomen som rör Svenskfinland. Serien sänds under fem veckor på Yle Vega sommaren 2018 och finns på Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle