Hoppa till huvudinnehåll

Claes Andersson - de hemlösas och mentalt sjukas vän

Kollage med ny och gammal bild av Claes Andersson
Kollage med ny och gammal bild av Claes Andersson Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos Claes Andersson,Paula Salovaara

Idag kallar han själv sig pensionär, men Claes Andersson kan beskrivas som både läkare, författare, jazzpianist och politiker, beroende på vem du frågar.

På meritlistan finns också en silvermedalj i FM i badminton från 1956 och ett finländskt juniormästerskap i fotboll 1953.

Så bilden av den stereotypiska dagdrivande poeten klingar illa med Claes Andersson. I serien "Paula möter" går Paula Salovaara igenom Anderssons skeden under historiska tider av omvandling i samhället.

Tog emot uteliggare som höll på att frysa ihjäl

Han utbildade sig ursprungligen till specialistläkare inom psykiatrisk vård. Som läkare arbetade han från sextiotalet ända till början av åttiotalet.

- Som ganska ung läste jag en massa psykoanalytisk litteratur och böcker om perversiteter och parafilier och allt möjligt sådant, berättar han.

Claes Andersson 2018.
Claes Andersson titulerar sig idag pensionär. Claes Andersson 2018. Bild: Paula Salovaara Claes Andersson

Som amanuens på Hesperia sjukhus, som var ett typiskt gammaldags diagnosfixerat sjukhus, var han inte riktigt nöjd med den rådande synen på mentala sjukdomar. Det var en tid då hela psykiatrin omvärderades och det kom nya idéer och tankar under sextiotalet.

- Det fanns en starkt opposition mot det man kallade “insektdiagnostiken”. Tidigare iakttog man människors beteende och ställde vissa diagnoser såsom kataton schizofreni, paranoid schizofreni och så vidare, säger han.

- Jag tyckte det där var inhumant och förljuget. Så jag blev intresserad av den nya psykiatrin, berättar han.

Engelska läkare hade nya teorier om att det är omgivningen som är sjuk och inte patienten och man ville ställa om hela sättet att se på problemen. De här tankarna väckte också Anderssons intresse.

Också systemorienterade familjeterapeuter i Milano intresserade Andersson. Där fokuserade man på familjen istället för den enskilda patienten.

- Man märkte att när familjens funktionssätt ändrades så fanns det inte längre ett behov för den där ena människan att vara sjuk längre, berättar han.

Claes Andersson blev 1970 överläkare vid Veikkola sanatorium som hade sjuttio patienter och där försökte man sedan sätta i system alla dessa nya tankar, minns han.

En man och en kvinna sitter i fåtöljer på en scen.
En man och en kvinna sitter i fåtöljer på en scen. Bild: Yle / Catariina Salo Sara Stridsberg,Claes Andersson

Som läkare mötte han också många av samhällets utstötta.

- Jag var läkare på intensivvårdsavdelningen dit folk som hållit på att frysa ihjäl på Helsingfors gator hämtades, minns han vintern 1967-1968.

Samtidigt grundades Novemberrörelsen som han 1967–1969 var ordförande för. Rörelsen kritiserade kontrollpolitiken och talade för samhällets utstötta: bostadslösa, fångar, psykpatienter och sexuella minoriteter.

De var så kallade pultsare. Den yngsta var inte mer än fjorton år gammal

- Jag blev naturligtvis väldigt berörd av att ta emot de här arbetslösa männen som ofta var i mycket dåligt skick då de fördes dit.

I regel var det fråga om män fastän det nog fanns någon enstaka kvinna också bland de här hemlösa.

De var så kallade pultsare. Den yngsta var inte mer än fjorton år gammal, minns han.

Man började jobba för att försöka hitta ett ställe för alkoholisterna att ta vägen när det var kallt om nätterna för de släpptes ju inte in någonstans om de hade druckit.

Med hjälp av pastor von Martens hittade man sedan för skogarnas karlar det så kallade “Liekki”-hotellet i Gräsviken Helsingfors så att de inte skulle behöva övernatta under broarna.

Stället blev senare känt som konsert- och ungdomslokalen Lepakko som också inhyste Radio City.

- Dit kunde man komma och sova i en papplåda som vi hade skaffat. Där kunde sedan vara hundra män över natten, minns han.

Unga människor älskar inte på samma sätt som tidigare att läsa böcker eller artiklar med långa meningar

Andersson tycker att det mesta var sämre förr och det mest bättre nuförtiden men han är ändå orolig för dagens unga som inte längre är bekanta med en tjock bok.

- Digitaliseringen av samhället är oroande. Det leder till att unga människor inte på samma sätt som tidigare älskar att läsa böcker eller artiklar med långa meningar, säger han.

- Många unga är hela tiden uppkopplade med sina mojänger, så de blir en annan sorts människor. jag vet inte om de blir sämre eller bättre, troligen bättre, än min generation, menar han.

Claes Andersson, Helsinki, 18.12.2017
Claes Andersson, Helsinki, 18.12.2017 Bild: Antti Haanpää / Yle Claes Andersson,jul,politiker,författare

Riksdagsman av en ren slump

1987 inleddes den politiska banan.

- Att jag råkade komma in i riksdagen och bli politiker var en slump, avslöjar Claes Andersson.

Juristen Lars David Eriksson ringde och frågade om han inte kunna komma med på folkdemokraternas lista för de hade för litet folk.

- Jag sade att nog kan jag väl komma, men kan du garantera att man inte kommer in, minns han.

Eriksson som ställt upp själv tidigare intygade att “Jojo, man får bara ett par hundra röster”, men Andersson hade varit ordförande för författarföreningen, han hade skrivit böcker och skrivit pjäser för Lilla teatern så folk kände till honom.

Efter en kväll i festens tecken fick han nästa dag veta valresultatet och mitt i allt märkte han att han hade blivit invald i riksdagen.

- Jag hade just fyllt femtio år och plötsligt befann jag mig i riksdagen och där blev jag fast i fjorton år, berättar han.

På vänsterkanten var det på den tiden mycket inre stridigheter mellan folkdemokrater och kommunister och olika slags socialister så man bestämde sig 1990 för att grunda ett nytt parti som skulle kallas Vänsterpartiet.

- Eftersom jag inte hade varit med om de här interna striderna så hade jag just inga fiender. Jag var en neutral person så det var orsaken till att jag valdes till ordförande, berättar han.

Ordförande för Vänsterförbundet var Andersson i åtta år och det var intressant men ganska jobbigt, minns han åren då den ekonomiska bubblan sprack.

De ekonomiskt vilda åren i slutet av åttiotalet resulterade i inflation, massarbetslöshet, familjetragedier, skräpbanker och skylten “Uthyres” i vart och vartannat skyltfönster på stan.

Som politiker kastades det ibland ägg på honom. De var dock kokta och inte råa, minns han.

- Men nu går det ju bra för Finland, gudskelov. Utom att vi måste få en ny regering som ändrar kursen. Annars halkar vi efter och får ett mera ojämlikt samhälle och det vill vi inte ha, konstaterar han.

I poddserien "Paula möter" träffar Paula Salovaara personer som varit närvarande och delaktiga vid viktiga brytningsskeden i Finlands historia. Paula möter sänds också i Yle Vega varje lördag kl.12.03.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle