Hoppa till huvudinnehåll

Magnus Londen: "VM i Ryssland blev ändå rätt"

Rysslands president Vladimir Putin sparkar en fotboll.
Rysslands president Vladimir Putin sparkar en fotboll. Bild: AFP / Lehtikuva Vladimir Putin

I Eftersnacks klassiska sommarspecial, Nattsnack, som sänds fredagen den 20 juli klockan 22.10–02 i direktsändning på Yle Vega ska vi diskutera – bland mycket annat – om det var rätt eller fel att ordna VM i Ryssland. Du kan också ringa in till studion, telefonnumret är 0600-111213.

Under en vecka bodde vi i en sovjetisk stugby vid en av Volgas bifloder. Närmaste stad – Samara – låg några timmar bort.

I stugbyn hade tiden stannat i slutet av 1980-talet. Det var flagande målfärg, fallfärdiga lekställningar, skrangliga grillkonstruktioner. Men också glittrande badvatten, mäktig tallskog, rysk gästfrihet.

Skulle jag använda ett ord för att beskriva vår tillvaro vore det ”perfekt”.

Och bättre skulle det bli.

Jag var där med två barn (11 och 16 år) plus en kompis och hans son (15 år). Efter en dag på sandstranden gav sig killarna ut för att leta rätt på en fotbollsplan. Hopplöst projekt, muttrade jag för mig själv.

De blev borta några timmar och kom sedan svettiga tillbaka. Planen, med konstgräs (!) och målade sidolinjer, hittad.

Va? Här, på vischan? Mitt i ingenstans?

Perfekt.

Och bättre skulle det bli.

Snart var vi alla där och hade våra fotbollsduster inspirerade av VM-fotbollens sanna globala värld. Vi spelade våra hjältar från Senegal, Colombia, Nigera, Mexico och (det frånvarande) Italien.

Tills en amper rysk direktör dyker upp och kommenderar oss bort. Snart kompas hon av en uniformerad vakt som skriker· ”GO HOME!” i våra fejs och sedan styr oss vänligt men bestämt tillbaka till den närliggande stugbyn. Orsaken är att fotbollsplanen hör till en lägerskola och av ”säkerhetsskäl” får inga främmande personer befinna sig fotbollsplanen.

Det är i sådana stunder jag både älskar och hatar Ryssland. Jag älskar den lika beundrandsvärda som underhållande inlevelsen, passionen och strängheten. Jag hatar å andra sidan oresonligheten vars enda drivkraft verkar vara nöjet av att kunna utöva makt.

Men det var ingen idé att gräma sig. Jag hade på känn att allt skulle förändras. För det gör det (nästan) alltid.

Mindre än 24 timmar senare mottas vi helt följdriktigt av stående ovationer och en hejarklack på minst 150 ungdomar och deras ledare. Vi är inbjudna till en vänskapsmatch, Finland mot Ryssland.

Förberedelserna från våra värdars sida är rigorösa. Domare och diplom, ansiktsfärger (publiken har målat OLE! på sina kinder) och hejaramsor. Men framför allt en aldrig sinande nyfikenhet på de finländska tonåringarna.

Det blir otaliga selfies, autografer och instagram, facebook och whatsapp. Lets be friends! Ungdomarna flockas kring våra ungdomar, det är elektricitet i luften då de samtalar på broken English, det är som en gräns som raserar, ömsesidiga fördomar som rinner bort med Volgas ström. Och på kvällen är det förstås party med disco (inte för vuxna).

Perfekt.

Och ännu bättre skulle det bli.

När vi går på VM-match i miljonstaden Samara och märker hur den klassiska ryska gästfriheten faktiskt syns också i arrangemangen, hur allt funkar, hur rysk servicepersonal faktiskt kan ha ett smil på läpparna, hur de frivilliga krafterna gör allt de förmår – också utan språkkunskaper – för att gästerna från hela världen ska ha det bra, tänker jag för första gången på många år idel positiva tankar om vårt östra grannland.

Det har hetat att fotbolls-VM aldrig borde ha getts till Ryssland. Jag har hållit med om det. Putin ska inte få en propagandaseger på fotbollens bekostnad. Man kan inte glömma Krim och Syrien och diktaturfasonerna.

Men nu vet jag inte längre. Eller jag vet att Krim & C:o fortfarande inte kan glömmas bort, såsom Herr Trump vill göra. Men om segraren i fotbollen inte bara är Frankrike utan också rysk gästfrihet, vänskap över gränser och briserade fördomar var VM i Ryssland trots allt rätt val.

De ryssar jag talade med var nämligen, genuint, rörda och urlyckliga över att se alla dessa utlänningar i sitt hemland. I många år har den statskontrollerade tv-n tutat ut att i princip hela världen är emot Ryssland. Ett enda jävla offertänk, 24 h i dygnet.

Så plötsligt var dessa hemska utlänningar – amerikaner, mexikaner, brasilienare, kolombianer och till och med några européer – här och vände upp och ner på precis allt.

Det måste, eller åtminstone borde, ju ha konsekvenser. Goda konsekvenser.

Jag har varit på plats i sju fotbolls-VM, varje gång sedan 1994, och det finns tre tävlingar som enligt mig gjort extra mycket för att och minskat på fördomar och skapa vänskapsband över gränser: De helt fantastiska mästerskapen i Sydafrika (2010) och Brasilien (2014) är enastående exempel på att det smutsiga fotbollsförbundet FIFA, på nåder, ändå gjort något gott för världen.

Nu är jag benägen att tillägga VM i Ryssland till den listan.

Nåja, nu undrar ni förstås hur den där vänskapsmatchen slutade?

De ryska ungdomarna sköt stenhårt (jag vet, för jag var målvakt) men hade problem med kondisen och finliret. Så efter att vi legat under med 1-2 i halvtid gör våra ungdomar en storartad kroatisk upphämtning och vi vinner efter stort drama med 4-3.

Och vet ni vad?

Inga sura ryska miner. Inga stormaktsfasoner. Bara glädje och respekt (deras jumppalärare talade lyriskt om Juha Mieto) och ytterligare några hundra selfies.

Perfekt!

Och nu kan inget bli bättre längre.

Var det rätt att fotbolls-VM arrangerades i Ryssland?

Nu behöver vi din input! Tyck till i vår minigallup och skriv en kommentar, så spinner vi sedan vidare i Nattsnack! Och minns att du alltså också kan ringa in till studion, tfn 0600-111213.

Ja, allt slutade ju väl!
63.2% (146 röster)
Nej och åter nej
21.6% (50 röster)
Tja, spelar inte så stor roll
15.2% (35 röster)
Antal avgivna röster: 231

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle