Hoppa till huvudinnehåll

Mio Lindmans vandringar: Skärgårdslivet och skärgårdens historia rymmer annat än Stormskärs-Maja

animerad bild på Mio Lindman
animerad bild på Mio Lindman filosof,Mio Lindman

Att höra hemma i skärgården är något annat än att besöka den då och då. Mio Lindman & company ger sig ut på en roadtrip och ser sitt hem med nya ögon.

Vi sitter på gropiga stolar ombord på skärgårdsfärjan m/s Satava. Det är mulet och så där råkallt som hör finsk sommar till.

Genom ett smutsigt fönster ser vi slybevuxna holmar, vars namn jag vagt känner igen från barndomens utflykter. Färjan tuffar i maklig takt.

M/s Satavas stolar
Satavas salonger M/s Satavas stolar Bild: Mio Lindman Satava

De andra passagerarna sitter tysta och tittar ut genom fönstret, medan vi tjattrar på hög volym och stoppar i oss kletiga jordgubbar från mina föräldrars trädgård.

Nu har vi åkt över skattegränsen, deklarerar vår reseledare E.

Att känna sig hemma någonstans

Jag är på roadtrip tillsammans med två vänner som bor på Brändö i Ålands östra skärgård, där jag växte upp.

Vår första destination är Houtskär. Min ena kompis är ivrig.

Jag minns när vi strosade runt i New York tillsammans och hon var rätt så blasé. “New York har man ju sett på film”, resonerar hon, när jag för saken på tal.

Det resonemanget uppskattar jag.

Kväll i Houtskär, motsol och låg byggnad
Houtskär by evening Kväll i Houtskär, motsol och låg byggnad Bild: Mio Lindman Houtskär

Vi åker från Torsholmas gamla färjfäste till en av grannöarna, och jag tror att vi alla delar upptäcktsfärdens glädje.

Jag flyttade bort från skärgården för många år sedan. Besöken där är ändå rätt täta. De väcker många känslor.

Jag har aldrig lärt mig jaga eller navigera till havs och jag är inte heller intresserad av trädgårdsarbete.

Jag promenerar längs vägarna hellre än att ägna mig åt ordentliga saker som att reppa ogräs eller fiska. (“Att promenera längs vägarna” kan fungera som insinuation för dagdriveri.)

När jag är på besök i min hemby känner jag mig ofta lite vilse.

I det dagliga liv som möter mig på hemorten upplever jag ibland att jag inte har så mycket att bidra med och att det jag ägnar mig åt inte riktigt passar in.

Men att känna sig hemma någonstans är inte hugget i sten.

Att jag inte har något att tillägga i samtal om älgjakt eller hantverk utesluter inte andra former av att känna sig hemma eller känna att livet på en ort på olika sätt angår en.

Brändö är en del av min historia och mitt sätt att förstå mig själv här i världen.

Bräder och aktersnurra i sjabbig skog
Grejer är vardag - också om den inte alltid passar in i den idylliska bilden Bräder och aktersnurra i sjabbig skog Bild: Mio Lindman Iniö, Pargas

Under vår roadtrip kretsar samtalen kring vardagen i en skärgårdskommun. Vi kommer ofta in på sådant som är viktigt för Brändöbor.

Hur fungerar affären? Finns det ett postkontor här? Var går ungarna i skola? Hur ser biblioteket ut? Byggs det radhus? Vilka följder har kommunsammanslagningen fått? Går bussen från Åbo ända hit? Vad jobbar folk med?

Och så undrar vi var Houtskärs på Brändö berömda potatisodlingar ligger.

Brändöborna imponeras av att det finns två affärer i byn. Vi vandrar längs den lilla stigen som går från affären till gästhamnen och tar oss vidare till den kompakta bykärnan i Näsby.

Flera av våra äldre släktingar har gått på Houtskärs kristliga folkhögskola, och det är delvis genom en sextiotalslins som vi närmar oss omgivningarna.

Hur var det att bo på internat här, som min pappa gjorde, i början av sextiotalet? När jag nämner folkhögskolan för pappa innan vi far, får han något nostalgiskt i blicken.

Folkhögskolan finns inte längre, och byggnaderna fungerar bland annat som kursgård.

Jag associerar till motsvarande saker som satt en djup prägel på livet på Brändö, men som inte finns kvar längre.

Hus i Näsby
Näsby Hus i Näsby Bild: Mio Lindman Näsby

En före detta lärare på folkhögskolan råkar leda en rundvandring dagen då vi är på besök, som sammanfaller med Houtskärsdagarna.

Ciceron heter Bengt och växlar mellan skrönor och kommunhistoria.

Det känns lite underligt att vara så nära hemön och gå runt på turistvandring från kyrka till kommunhus, och sedan sätta sig ner och äta i gästhamnen tillsammans med seglare.

Det här är ju ett ställe vi borde vara bekanta med. Varför har vi inte kommit på idén att ta skärgårdsfärjan till Houtskär förut?

Skärgårdsvägens säregna skönhet

Vi åker vidare till Iniö, och blir begeistrade över det lilla containerlika caféet ombord på m/s Antonia.

Som Brändöbo (här duger inget “före detta”) borde jag vara bekant med Iniö genom de skärgårdsdanser som ordnas där.

Eller dains, som det heter på Brändödialekt.

Min egen ungdomsrevolt tog sig uttryck genom att inte gå på skärgårdsdans.

“Du har nog missat ett viktigt skede i livet”, muttrar en av resekompanjonerna, och hon har så rätt.

Mina bilder av Iniö hör istället ihop med de underbara dokumentärerna om Dora på Lammholm.

Hundar utanför lanthandel
Hundar slappar utanför boden Hundar utanför lanthandel Bild: Mio Lindman Iniö, Pargas

Dessa skildrar kärleken till det egna hemmet mera drabbande än det mesta jag sett, och de får mig att reflektera över hur jag tänker och känner kring hem och hemort.

På Iniö, i byn Norrby, stannar vi för lunch på en thairestaurang som är belägen vid en hamn av det mera robusta slaget.

Att thairestaurangen ligger invid en båtslip gör oss kollektivt upprymda. Vi serveras utsökt thaimat (kocken är från norra Thailand).

Efter maten sitter vi under en gråspräcklig himmel och dricker en giftblå drink som heter Iniö lagoon.

Ska man locka mig att dricka någonting som heter -lagoon ska förleden vara Iniö!

Det är sådana här platser i skärgården som för mig är “hemma”. Trots allt.

Det fixas och donas och diverse för det otränade ögat mystiska gamla och nya maskiner ruvar bland tuvorna.

De här miljöerna, som jag tycker så bra om också på Brändö, är inte turistigt vykortsaktiga.

Mio Lindman med blå drink
Blå lagun och paradiset Mio Lindman med blå drink Bild: Jana Björkwall drink

De visar däremot upp livsformen i skärgården, den lågmälda men frenetiska verksamheten, där man ständigt kan höra någon maskin knattra eller mullra.

Den frenetiska verksamheten kan vara nog så irriterande, men den är på ett intimt sätt ändå en del av mitt “hemma”.

På tal om att miljöer inte är vykortsaktiga kommer jag att tänka på etnologen Owe Ronström, som skrivit om representationer av ö-liv.

När öar marknadsförs beskrivs de ofta som “annorlunda”, långt borta och kanske också som platser som påminner om äldre tider.

En idealvärld projiceras på öar, där den hektiska vardagen antas vara frånvarande.

Risken med att öar ses som potentiella levande museer är att öarnas enda framtid då anses bestå i att bevara det förflutna, skriver Ronström.

Men tiden stannar lika lite upp på öar som den gör i storstäder.

Den irritation jag kan känna då ö-livet romantiseras påminner mig igen om hur skärgården mitt i allt framstår som ett av mina “hemma”, som något som angår mig.

Jag känner turismföretagare av många slag.

De säljer fiskekort, städar stugor och serverar lunch. De flesta som jobbar i servicebranschen har att göra med turister, och känner av turismens olika konjunkturer.

Oftare än genom en giftblå Iniö lagoon framträder drömmen om paradisön för mig genom turistföretagares berättelser om seglares, cyklisters och - ja de verkar finnas ännu - husbils- och bussturisters förväntningar och behov.

Tre personer i bil
Att luffa runt ger perspektiv Tre personer i bil Bild: Jana Björkwall personer,Mio Lindman

För näringsidkarna står tiden knappast stilla och de befinner sig knappast i ett obestämt och idylliskt “förr”, utan stretar på i en bransch som präglas av hård konkurrens och snabba trender.

När vi sitter vid vår lunch och sedan tar en tur via affären kryper samtalet in på ett för skärgårdsbor vanligt tema: turisters och ortsbefolkningens olika behov.

Vi sitter och spekulerar om vilka av restaurangerna på ön som har öppet året runt, och vart Iniöborna far för att handla.

Det kan låta som banala frågor, men för skärgårdsbor är de helt avgörande.

Det förflutnas myller

Jag fortsätter fundera på hur skärgårdens “förflutna” iscensätts, något som ofta hänger ihop med en betoning av traditioner.

Det är eftermiddag på Iniö, vi har irrat runt med bilen och nu åker vi för andra gången förbi något som heter “plokimuseo”.

Vi svänger in på en gård och möts av en skällande hund och en glad man.

‘Ploki’ avser naturligtvis blocken som används för att hissa segel, inte Timo Soinis skrivforum.

Själv vet jag absolut ingenting om segling (i skärgården i min barndom var det motorbåtar som gällde).

Ändå fascineras jag av det lilla museets myllrande samlingar, som för övrigt uppmärksammats i TV-programmet Egenland.

Jukka Torikka som driver museet förmedlar en sådan passion att också mitt intresse väcks.

Sjöfartsgrejer på museum
Inte Timos ploki Sjöfartsgrejer på museum Bild: Mio Lindman hembygdsmuseum

Istället för att det förflutna läggs tillrätta i en sorts glansbild av skärgård och ö-liv, är det förflutna i det här museet ett virrvarr av förr och nu.

Det envetna och glödande samlandet står i centrum.

Där det förflutna i glansbilden blir intetsägande i sin jakt på stordåd och igenkännbara särdrag, är blockmuseet snarare ett exempel på en entusiast som förstår sig på gott hantverk förr och nu och som finner glädje i att dela med sig av allt som han vet.

Nystad bortom bilfabriken

Vi sitter på karaokehaket Bar 88. Den neonbelysta inredningen påminner lite om Viking Grace.

Lokalen är stor, och vi sitter i ett rymligt bås. En skylt meddelar att mat serveras till 00:30. Vi dricker pilsner utan krumbukter.

Stämningen är kanske en smula rojsig med en gäst som råmar i högan sky, men bartendern Tatus humör tycks vara på topp.

Reseledare E river av In the ghetto inför en ganska gles publik. Vi är för tidigt ute och efter ett tag lommar vi tillbaka in till stan längs skogsparti och järnväg.

Vi befinner oss i Nystad, där vår odyssé i närområdet avslutas.

Nystad på natten
Nystad by night Nystad på natten Bild: Ewert Gustafsson Nystad

Nystad är en kort bilkörning från Gustavs. Som många andra Brändöbor åkte familjen till Nystad under åttio- och nittiotalet för att handla på varuhuset Ekamarket.

Jag minns nästan ingenting av de resorna, och det enda jag vet om Nystad av idag handlar om bilfabriken som förvandlat staden till ett exempel på jobb-boomen i Egentliga Finland.

När vi anländer är sommarkvällen varm, och strandpromenaden, med ett flertal piffiga restauranger, påminner lite om Åbo.

Men efter ett tag ger vi oss ut på strövtåg.

Mina diffusa föreställningar om en lite stel, hårt arbetande småstad kommer på skam. I Nystad finns nämligen Bonk-museet.

Där presenterar skrönan om storföretaget med 13000 anställda som säljer humbugmaskiner.

Enligt legenden grundades företaget i slutet av 1800-talet med en storartad businessidé med ansjovis som utgångspunkt för allehanda innovationer.

Bonkmaskin i Nystad
Bonk Bonkmaskin i Nystad Bild: Mio Lindman Bonk

Jag faller för den avfunkiontalisande retroestetiken som, om man vill, framställer det irrationella i vår tro på teknologins tjänlighet eller varför inte det ibland pompösa i snacket om innovationer.

Det är inte alldeles självklart hur man ska förstå skrönorna och de obrukbara maskinerna.

Samma öppenhet stöter jag på senare samma dag, när vi just är på väg ut ur stan.

Vår reseledare är redan bekant med en märklig installation som finns på en åker strax utanför stan.

Den heter Ahkerat ammattilaiset och består av en armé av dockor i naturlig storlek som har olika sorters arbetskläder på sig.

Dockorna är gjorda med enkla knep. De över hundra utställda dockorna på åkern gör ett groteskt intryck.

De flitiga yrkesutövarna ser ut som en slattrig zombiehord, eller en absurt förvriden folksamling som myllrar som i en målning av den flamländske renässansmålaren Peter Brueghel d.ä.

Jag vet inte om det är meningen att utställningen ska se grotesk ut, eller om den snarare ska förstås som en hyllning till idogt arbete.

De hemmagjorda dockorna - de har färdigställts av fyra entusiaster under några månader - sätter myror i huvudet på den som besöker den idylliska småstaden.

Dockor som ser ut som människor på ett fält
Dockor som ser ut som människor på ett fält Bild: Mio Lindman konst

I skärgården bor många historier

Vår roadtrip avslutas på Brändöbornas traditionella vis med ett segt väntande på att m/s Viggen, som trafikerar mellan Gustavs och Åva, ska dyka upp i horisonten.

I bilen kommer jag ihåg att det snart är dags för Queerstavi igen, Gustavs egen prideparad.

När paraden arrangerades förra året var jag på väg till Brändö, och såg bara paraden genom bilfönstret. Där hade jag gärna gått med.

Att se paraden gjorde ett djupt intryck på mig. Den påminde mig om att skärgårdslivet och skärgårdens historia rymmer annat än Stormskärs-Maja.

Dansgolv som är tomt
karaoke i Nystad Dansgolv som är tomt Bild: Mio Lindman Krog

I min barndom viskades det om konstiga ungkarlar och “väninnor” som bodde tillsammans. Och det är inte så ofantligt länge sedan.

Det var rörande att se queera flaggor invid den bekanta Sale-affären och utanför den likaledes bekanta pub Volter, se skärgården omskapas här och nu.

En bit skärgårdshistoria görs alldeles invid det som just när jag ser Prideparaden tåga förbi framstår som hemknutar.

Det är bland annat så här ordet “hemma” laddas med betydelse.

Prideparaden i Gustavs påminner mig också om vikten att inte på förhand slå fast vad skärgårdsliv är, eller hur det ser ut - något jag kanske själv ibland har en fallenhet för.

När jag sitter och grunnar på detta anlägger äntligen Viggen i hamnen i Osnäs.

Vi går upp i salongen, där varje skrymsle är bekant, och dividerar om var man kan sitta i skuggan. Solen letar sig fram till oss i varje fall.

Snart är vi - hemma?

Mio Lindman är filosof och uppvuxen i Brändö.

skog och stubbar, karg miljö
Hemma skog och stubbar, karg miljö Bild: Mio Lindman skog

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje