Hoppa till huvudinnehåll

”Är du med barn? Nej, jag är annars bara tjock” – om fetma som börda och stolthet

Målningen "Status Quo" av den tjeckiske målaren Alexandr Onishenko.
Målningen "Status Quo" av den tjeckiske målaren Alexandr Onishenko. Målningen "Status Quo" av den tjeckiske målaren Alexandr Onishenko. Bild: Wikimedia commons/Alexandr Onishenko Alexandr Onishenko,målningar,Kvinna,kropp,fetma

Gäddhäng, apelsinlår, kärlekshandtag och muffinmagar. Att vara fet är ofta en källa till skam och självhat. Men kanske vi bara borde lära oss att tycka om våra kroppar – också vi som är plus-size.

För ett antal år sedan stötte jag på en bekant som tittade på min mage och sken upp i ett hangökexsmajl utan like.

– Är du med barn? frågade hen glatt och gav mig en bamsekram medan jag brast ut i ett något förbryllat och förläget skratt.

Nej, jag var inte gravid. Men jag hade, och har fortfarande, en bullig mage som kan misstas för att vara en gravidmage i sjunde månaden.

Jag har alltid varit glad i mat.

I barndomen blev jag dessutom bjuden på allehanda läckerheter av såväl en mormor som en farmor som älskade att laga sju gånger sju sorters kakor och bullar.

Godsaker på fest.
Godsaker på fest. Bild: Stocksnap.io/Sophia Valkova barnkalas

Jag fick också tidigt lära mig att laga mat till familjen och det blev ofta gräddigt, smörigt, ostigt och gott.

Inte att undra på att jag i de tidiga tonåren hade lagt på mig ett antal extra kilon. Men det bekymrade inte mig i någon högre utsträckning. Jag kan inte heller minnas att jag skulle ha blivit mobbad i skolan.

När jag gick på sjuan i högstadiet fick jag dock plötsligt för mig att banta. Och det med besked.

Bild på kvinna som tar mått av sin midja.
Bild på kvinna som tar mått av sin midja. Bild: Wikimedia commons fetma,bantning,viktminskning,Måttband

När jag så en dag svimmade på köksgolvet och min näromgivning fick upp ögonen för vad som dolde sig under mina bylsiga kläder och min scarf runt halsen (dvs. skinn och ben) blev det en rejäl rumba med barnpsykologer och näringsterapeuter, lärare som övervakade att jag åt i skolan och daglig vägning på badrumsvågen.

Jag lyckades kravla mig upp ur mitt bulimi-anorexi-hål och återfick så småningom normal vikt. Och smaken för god mat.

Sedan dess har jag inte utsatt min kropp för några omfattande bantningskurer.

När jag för en tio år sedan blev akut opererad för gallsten var jag tvungen att äta fettfri och smal mat i flera månader. Jag gick ner rätt många kilon i vikt, men vips kom de tillbaka igen när jag fick grönt ljus för glass och grädde …

Målning av den ryske konstnären Boris Kustodijev fårn år 1915 som föreställer en naken kvinna i en säng.
Målningen "Den vackra" av den ryska konstnären Boris Kustodijev Målning av den ryske konstnären Boris Kustodijev fårn år 1915 som föreställer en naken kvinna i en säng. Bild: Wikimedia commons Kvinna,målningar,fetma,nakenhet,kropp,Boris Kustodijev,Kroppslighet

Glad och positiv kroppsaktivism

Jag försöker vara positiv och se min mullighet som en del av mig. Inte hela jag och inte det som definierar mig, men en del av den jag är.

Dagligen följer jag den svenska konstnären, sångerskan och radioprofilen Stina Wollter på sociala medier där hon med stolthet, glädje, sång och dans visar upp sin kurviga kropp.

Stina Wollter är kroppsaktivismen personifierad. En förebild för många kvinnor som kan känna skam över sina gäddhäng och apelsinlår, sina kärlekshandtag och muffinmagar.

Den svenska konstnären och radioprofilen Stina Wollter.
Stina Wollter är en av Sveriges främsta kroppsaktivister. Den svenska konstnären och radioprofilen Stina Wollter. Bild: Wikimedia commons Stina Wollter

I Sveriges Radios intressanta och inspirerande sommarserie ”Kroppskontakt” tar Stina Wollter ett gediget grepp om människokroppen - ”denna själsfarkost, köttkostym, vandringsman”.

I programserien får vi träffa den utsatta, förlöjligade och trakasserade kroppen, den förminskade, tuktade och exkluderade kroppen, men också den lustfyllda, frigjorda och modiga kroppen.

Fetma som någonting positivt

I Helsingin Sanomat den 19 juli läser jag om tre kompisar som för ett år sedan beslutade sig för att göra en kroppspositiv podcast om fetma.

Utgångspunkten var att ta tillbaka ordet ”fetma” och se på det ur en positiv synvinkel – inte bara som en börda, en hämsko eller en kostnad för samhället och vården.

Målningen "Status Quo" av den tjeckiske målaren Alexandr Onishenko.
Målningen "Status Quo" av Alexandr Onishenko. Målningen "Status Quo" av den tjeckiske målaren Alexandr Onishenko. Bild: Wikimedia commons/Alexandr Onishenko fetma,Kvinna,kropp,kroppslighet,Alexandr Onishenko,kvinnokropp

Till dags dato har man hunnit spela in drygt 20 avsnitt med olika teman såsom t.ex. ”Läski ja seksi” (Fetma och sex), ”Läski ja työ” (Fetma och arbete), ”Läski ja seurustelu” (Fetma och sällskapande) och ”Läski ja huumori” (Fetma och humor).

Enligt trion bakom podcasten ”Iso Kolmonen” är det vikigt att poängtera att fetma oftast inte är ett medvetet val och att det finns många olika bakomliggande orsaker till fetma, som medicinering, sjukdom och ärftlighet.

En central fråga är vilka kroppar som får synas i offentligheten och på vilket sätt, vilka kroppar som idealiseras och vilka som förlöjligas, vilka kroppar som bekräftas och vilka som bejakas.

Under de senaste åren har förvisso en del plus-size-modeller intagit både catwalken och modemagasinen, men gänget bakom ”Iso Kolmonen” efterlyser fler mulliga förebilder inom populärkulturen.

De lyfter fram Lena Dunham i tv-serien Girls som ett lysande exempel på en mullig tjej som får ta plats på ett positivt och självklart sätt.

Lena Dunham i Girls
Lena Dunham i tv-serien "Girls". Lena Dunham i Girls Bild: hbonordic.com Girls,Lena Dunham

Kroppsfixering och marknadsvärde

I en värld där man i allt högre grad fokuserar på den enskilda individens framgång och marknadsvärde har utseendet kommit att spela en allt större roll.

I Kina låter unga kvinnor och män skönhetsoperera sig för att bli mer attraktiva på arbetsmarknaden, klädindustrin marknadsför korta tajta linnen och bikinier till småflickor, och – handen på hjärtat - alla smilar vi väl upp oss för att göra oss till och till vår fördel när vi tar selfies för att lägga upp på sociala medier.

En kvinna dricker vin och tar en selfie.
En kvinna dricker vin och tar en selfie. Bild: Wikimedia commons selfier,fotografering,mobiltelefoner,vin,alkoholkonsumtion

I tider av allt större kroppsfixering är det viktigt att kullkasta normer, fördomar och ideal som bidrar till ett osunt förhållande till kroppen. Att ta nackgrepp på de alla de negativa och förgörande tankarna.

På Arenan kan man som bäst kolla in den norska dokumentära tv-serien ”Line fixar kroppen” där tv- och radiojournalisten Line Elvsåshagen bekantar sig med kvinnokroppens skönhet i olika former och ur olika perspektiv.

Målet är att acceptera och att tycka om den egna kroppen så som den är. Att känna sig trygg i sin egen kropp.

Line Elvsåshagen i programserien "Line fixar kroppen".
Line Elvsåshagen sätter sig själv i blöt i programserien "Line fixar kroppen". Line Elvsåshagen i programserien "Line fixar kroppen". Bild: NRK Line Elvsåshagen

Serien präglas av ett befriande och avväpnande lekfullt grepp med mycket humor och självironi, darr på fläsket och sväng på häng.

I min ungdom hade jag önskat att det funnits stöd att få från folk i min egen ålder (nej, det fanns inget Internet på 1980-talet!) – människor som berättar om sin kamp med kroppsfixering, komplex och osunda kroppsideal.

Som Line Elvsåshagen eller Anne Hietanen som i poddserien ”Behandlingshemmet” ger sin personliga historia om anorexi och hetsätning.

Det är en berättelse om rädslor, ångest och tomhet, förnedring och självförakt. Men framför allt är det en berättelse om vägen till ett balanserat och strukturerat liv. Om att lära sig att hantera sina känslor.

Artikeln fortsätter efter bilden.

En kvinnoskultpur av den australiensiska konstnären Zygmunt Libucha.
En kvinnoskultpur av den australiensiska konstnären Zygmunt Libucha. Bild: Wikimedia commons/Zygmunt Libucha fetma,Kvinna,skulptur,kvinnoskulptur

Mat som tröst och trygghet

Tänk att kroppen kan vara en källa till så mycket skam, skuld, självhat och förakt.

I sommar har jag med stor behållning läst den amerikanska författaren Roxane Gays bok Hunger. Historien om (min) kropp där hon skriver om hur ett sexuellt övergrepp kommit att prägla hela hennes liv och framför allt hennes kropp.

Pärmen till Roxane Gays bok "Hunger. Historien om (min) kropp".
Pärmen till Roxane Gays bok "Hunger. Historien om (min) kropp". Bild: Albert Bonniers förlag Roxane Gay

När Roxane var 12 år gammal blev hon våldtagen av en kille hon var förälskad i och killens kompisar. Det var otänkbart för henne - en ordentlig flicka med katolsk uppfostran - att yppa ett ord om detta till någon.

I 25 år hemlighöll hon övergreppet allt medan skammen och skulden växte sig större och större – liksom hennes kropp.

Det enda som kunde bedöva smärtan och trösta i sorgen var mat.

Det är oerhört smärtsamt att läsa om hur en blyg och inåtvänd tonåring som Roxane ger sig ikast med att medvetet bygga upp en kropp som blir en bur och ett ointagligt fort, ett skydd för alla lystna män och deras hotfulla ha-begär.

Hennes uttryckliga strävan är att bli oattraktiv - och samtidigt trygg i förvissningen om att ingen skulle vilja röra henne om hon blir stor och fet.

Under många år kände sig Roxane total vilsen och värdelös, vilket också ledde till ett gränslöst beteende.

Roxane är 190 cm lång, och som mest vägde hon 262 kilo. Idag är hon något lättare, men fortfarande extremt fet.

Den amerikanska författaren Roxane Gay.
Roxane Gay är författare och feminist. Den amerikanska författaren Roxane Gay. Bild: Jay Grabiec Roxane Gay

I boken, som är en memoar över hennes kropp och hennes hunger, skriver Roxane om hur hon som extremt överviktig gång på gång avfärdas, ignoreras och förlöjligas: främmande människor plockar bort matvaror ur hennes köpkorg i butiken, stönar högt när de tvingas sitta bredvid henne på flyget och kommer oombedda med goda råd om olika bantningspreparat.

Att ha en stor kroppshydda innebär att man är oerhört medveten om sin kropp – om hur folk glor och kommenterar ens kropp i offentliga miljöer, om hur folk utgår ifrån att man är dum och inkompetent för att man är tjock, om hur folk tror att man är otyglad, odisciplinerad och saknar självbehärskning.

Man är sorgligt medveten om att kroppen ställer sig i vägen för människan.

Skulpturen "Bronskvinnorna" av Marianne Lindberg de Geer utanför Konsthallen i Växjö.
Marianne Lindberg de Geers staty "Bronskvinnorna". Skulpturen "Bronskvinnorna" av Marianne Lindberg de Geer utanför Konsthallen i Växjö. Bild: Wikimedia commons Kvinna,kropp,nakenhet,skulptur,Marianne Lindberg De Geer,kroppslighet

Det är socialt mer accepterat att vara smal – men hör lycka och egenvärde ovillkorligen ihop med att vara just smal? Kanske, kanske inte.

Roxane Gay kämpat fortsättningsvis med sviktande självförtroende och självacceptans. Men hon konstaterar samtidigt att hon under årens lopp insett vikten av inkludering och acceptans av olika kroppstyper och olika kroppars villkor, och att vi måste ta hänsyn till olika kroppars olika verkligheter.

Venus i spegelbilden

Jag sitter och bläddrar i gamla fotoalbum och ser på mitt konfirmationsfoto med en leende tjej med burrigt hår och runda rosiga kinder.

På nästa uppslag har jag ett klassfoto där jag sitter längst ner i hörnet med benen i kors, en halsduk runt den smala halsen och ögonen stirrar på mig ur sina mörka hålor.

Idag är jag du med mig själv och min kropp. Jag har (i stort sett) slutat skuldbelägga mig själv – utom när jag ser mig själv näck i spegeln i helfigur … då stirrar plötsligt Venus från Willendorf på mig!

Venus från Willendorf
Venus från Willendorf Bild: NHM Wien, Kurt Kracher Venus från Willendorf

Javisst, jag är knubbig och mullig och mitt BMI är 30, dvs. fetma av klass 1 eller ”ansenlig fetma”.

Enligt statistik från Institutet för hälsa och välfärd tillhör jag därmed de 27,5% av finländska kvinnor som har ett BMI på 30 och uppåt.

Det är onekligen länge sedan jag höll mig inom ramarna för min s.k. idealvikt.

Med stigande ålder har jag dock insett att jag måste vara lyhörd för kroppens signaler: äta hälsosamt och idka lite motion. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Och mitt mål är inte att komma ner i idealvikten utan att må bra – både till kropp och själ.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje