Hoppa till huvudinnehåll

Tove Jansson

En unik, modig och mångsidig konstnär

Tove Jansson hör till de mest mångsidiga och produktiva finländska konstnärerna. Hennes livsverk är unikt: det omfattar böcker, illustrationer, målningar, karikatyrer, brukskonst och serier. Hennes mumintroll är kända världen över.

Tove Janssons konstnärliga skapande var otroligt jämnt flödande under hela hennes livstid. Från barnsben till ålderns höst ritade, berättade och målade hon. Efter sig lämnade hon ett omätbart värdefullt kulturarv.

Tove Jansson var inte bara kreativ och flitig, hon var också ovanligt orädd att leva livet på sitt eget sätt. Hon kunde fånga svåra känslor i några enkla ord eller i en enkel berättelse, och hitta på karaktärer så igenkännliga att de verkar vara tagna ur läsarens eget liv. Som målare höll hon sig till traditioner och sin egen stil.

Tove Jansson
Tove Jansson Bild: © Moomin Characters™ tove jansson

Hon var familjekär, som sitt alter ego Mumintrollet. Uppriktig som Lilla My, en annan muminkaraktär som liknar henne. En kvinna som levde för att arbeta och trivdes bäst i sin ateljé, alternativt med sin älskade eller sin familj på en karg ö i den finländska skärgården.

Konstnärsbarnet Tove

En bildhuggare och en tecknare, en ateljélägenhet på Skatudden i Helsingfors och ett världskrig som brutit ut för bara en vecka sedan. Så såg omständigheterna ut när Tove Marika Jansson föddes den 9 augusti 1914.

Föräldrarna Signe Hammarsten-Jansson och Viktor Jansson hade gift sig året innan. De träffades i Paris, där Viktor Jansson hade studerat till skulptör och där bildkonstläraren Signe Hammarsten var på resa.

Viktor Janssons familj hade köpemannabakrund och drev en så kallad kortvaruaffär i Helsingfors. Signe Hammarsten var av en ansedd svensk släkt och både hennes far och morfar var präster. Men Signe Hammarsten, eller "Ham" som hon kallades, var liksom sin man konstnär till sinnet och hade progressiva tankar. Bland annat var hon med om att grunda flickscoutsrörelsen i Sverige, för hon ansåg att flickor skulle ha samma rätt att leva friluftsliv som pojkar - samma devis enligt vilken hon senare också uppfostrade sina egna barn.

Jag var prästdotter, suffragett, lärarinna, scoutledare intresserad av sjukvård, böcker och ritt, en religiös idealist.
Älskade en konstnär, for till hans land, upplevde 4 krig, arbetade hårt för livets köttbullar, födde 3 underbara fantastiska barn, så egentligen var det inte så tokigt det hela
― Signe Hammarsten i sin egen rekapitulation av livet

Tove Jansson som baby med sin far, Viktor Jansson. Bild: © Moomin Characters™

Viktor Jansson eller "Faffan", som han i sin tur kallades, beskrivs som sin egen familjs rebell. Han var småborgaren som hade fått studera till bildhuggare, bohem på många sätt men samtidigt med sinne för traditioner. Som familjefar var han dels mjuk och dels tidstypiskt sträng.

Signe Hammarsten-Janssons lott blev att stöda Viktor Janssons strävanden som skulptör, tona ner sin egen konstnärskarriär och ta hand om hemmet. Men någon overksam hemmamamma var hon inte, tvärtom var det hon som tryggade familjens ekonomi. Med tiden blev Ham en känd karikatyrist och gjorde otaliga illustrationer för böcker och tidningar. Senare fick hon en fast anställning som tecknare och stod också för 170 finländska frimärken.

Med föräldrarna som förebild

Det är inte svårt att förstå att konsten ständigt var närvarande i Tove Janssons barndomshem. Hon växte upp med den från ung ålder. Redan som liten flicka beundrade hon sina föräldrars skapande och följde noga med mamma Ham vid sitt ritbord och pappa Faffan i sin ateljé.

Ham, som tecknade dag och natt, var Toves största förebild. De tecknade tidigt tillsammans och Hams sätt att rita försökte också Tove själv ta efter.

Mamma Ham, som ofta satt vid sitt ritbord, var allt för Tove som barn. Hams sätt att rita försökte Tove också härma. Bild: © Moomin Characters™

Tove var sex år gammal när hon blev storasyster för första gången. Brodern Per-Olov föddes år 1920 och sex år senare kom den yngsta brodern Lars. Orsaken till att barnen fick så stor åldersskillnad ska ha varit ekonomiska - på det stora hela var familjen Janssons ekonomi ofta ansträngd och de levde anspråkslöst. Viktor Janssons skulpturer hade ojämn efterfrågan och han blev aldrig den riktigt stora skulptör som han kanske hade drömt om att bli.

Men när Viktor Jansson sålde en staty och fick betalt för ett arbete - hans verk står bland annat i Kajsaniemiparken och på Esplanaden i Helsingfors - då blev det fest. Från sin barndom hade Tove Jansson levande minnen av sin fars så kallade hippor. Som liten flicka kämpade hon för att inte somna, för hon ville följa med pappans och hans vänners fuktiga, ibland flera nätter långa kalas. De som inte fick bo i en ateljé och leva konstnärsliv tyckte barnet Tove lite synd om.

Tove Jansson tyckte illa om att gå i skola och hade svårt att anpassa sig till lektioner och kamratliv. Det här hade hennes föräldrar förståelse för, till den grad att hon som 15-åring fick sluta skolan och istället inleda konststudier i Stockholm. För konstnär skulle Tove Jansson bli - den saken fanns det aldrig någon tvekan om hos någon, allra minst hos henne själv.

"Genom att pappa och mamma var konstnärer så var det väl klart att man själv skulle försöka bli det, inte sant?"― Tove Jansson senare om sitt yrkesval

Faffan och kärleken till det farliga

Inbördeskriget 1918 förändrade hela familjen Janssons liv. Viktor Jansson ryckte in på den vita sidan och blev efter kriget aldrig riktigt sig själv igen. För Faffan gick det som för många andra krigsveteraner, kriget blev kvar i hans sinne och han var oftare allvarsam och dyster.

Men det som garanterat gjorde Faffan uppspelt var dramatiska händelser, som eldsvådor eller häftiga stormar. Mamma Ham var det trygga för Tove, medan Faffan tog ut henne i det farliga. När ett hus brann eller när det riktigt stormade, då skulle hela familjen Jansson ut för att beskåda tragedin.

På somrarna, när familjen bodde i skärgården, väckte Faffan sin familj och tog ut dem i en båt när det blåste upp till storm. Små barn i en båt på ett stormande hav mitt i natten låter riskabelt, och det var det också. Men ändå var de här en slags lyckostunder för hela familjen, för då var också Faffan lycklig.

Liksom Mumintrollet, huvudpersonen i det som skulle bli Tove Janssons mest kända verk, hade också Tove Jansson en lugn, anpassningsbar mamma och en äventyrslysten pappa med stora ambitioner. Ham lade in svamp för vintern och tänkte på familjens bästa i första hand. Och som Muminpappan drömde Faffan om framgång och stormiga äventyr.

I alla fall är den min, tänkte pappan och tände sin pipa. Jag erövrar fyren. Jag ger den åt min familj och säger, här ska ni bo. När vi väl är därinne kan ingenting farligt komma åt oss.― Ur Pappan och havet (1965)

Personer och platser i Tove Janssons liv har inspirerat flera av figurerna i hennes muminberättelser. Historiernas huvudperson, Mumintrollet, är Tove Janssons eget alter ego - en figur som tillsammans med föräldrarna utgör familjens urcell. Allt sker i relation till Mumintrollet.

Mumindalens miljö påminner dels om frodig innerskärgård, dels om Finska vikens kala och klippiga yttre skärgård. Exotiska växter och raviner och berg gör muminvärlden till en fascinerande sagovärld. Muminhusets torn liknar dem på jugendhusens taktoppar på Skatudden i Helsingfors.

Mumintrollen dök faktiskt upp i Tove Janssons liv redan i hennes ungdom, men då hade de inte så mycket konst att göra, och då var de dessutom någon annans än hennes eget påhitt - åtminstone delvis.

Klovharun, Tove Janssons kära ö. Bild: © Moomin Characters™

Troll i skafferiet och på dasset

Tove fick som bekant börja studera teckning i Stockholm redan som tonåring. Då bodde hon hos sin morbror Einar Hammarsten. Tove pluggade och tecknade ofta sent inpå kvällen och det hände att hon blev hungrig och smög sig ner till skafferiet efter en bit mat.

Det här varnade morbror Einar henne retsamt för. Om hon inte passade sig, skulle "mu-u-u-mintollet" komma och blåsa henne i nacken och gnida sin nos mot hennes ben, sade den påhittiga morbror Einar. Namnet på trollet måste ha fastnat i Toves minne.

Den första muminfiguren blev till som en stark känsla som Tove gav uttryck för i en bild. Föregångaren till alla mumintroll uppstod som en reaktion på en hetsig diskussion med brodern Lars på en ö i Pellinge i den östnyländska skärgården.


Ritad bild av Tove Jansson och mumintrollen




Ritad bild av Tove Jansson och mumintrollen
Bild: © Moomin Characters™
Tove Jansson,mumintroll,Mumintrollen

Att skriva ner och rita sina känslor var något Tove var van vid redan då. Vid den första muminfigurens skapelse befann sig syskonen Jansson väl någonstans i närheten av dasset, för i sin ilska ritade Tove ett djur med stor nos på dassets vägg. Det var alla mumintrolls förfader - det fulaste djur hon kunde tänka sig, har Tove sagt.

Men muminskapandet fick vänta, för som ung riktade Tove Jansson in sig på andra teman. Som 14-åring skrev hon sin första bilderbok, men den ansågs vara för konstnärlig och gick inte i tryck. Hennes andra bok "Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar" fick grönt ljus av förlaget, men ändå tog det flera år innan den publicerades.

Trots det gav Tove Jansson inte upp, tvärtom. Hon skrev och tecknade ständigt i sina dagböcker och brev. Bilder som hon ritat publicerades redan på 1920-talet, först i tidningar avsedda för barn och senare i den satiriska tidskriften Garm, som Ham ofta tecknade för. Skapandet var inte enbart ett nöje för Tove, visst ville hon berätta och skriva, men hon ville också tjäna pengar och bidra till familjens försörjning.

Självporträttet "Loboan" från 1942. Bild: © Moomin Characters™

En ung och mångsidig konstnär

I Stockholm gick Tove Jansson i Tekniska skolan, samma skola som Ham hade studerat vid i tiderna, och lärde sig bland annat figurteckning och målning. Stockholmsstudierna varade åren 1931-1933. Efter dem återvände hon till Helsingfors och inledde fortsatta studier vid Finska Konstföreningens Ritskola i Helsingfors, vanligen kallad Ateneum eftersom skolan fanns i Ateneumbyggnaden.

Målning var Tove Janssons passion livet ut och det studerade hon åren 1933-1936, oftast i skolan men under pauser från studierna också med konstnärsvänner och andra lärare. På den här tiden hände det mycket inom den finländska konstvärlden, man riktade sig utåt, mot europeisk modernism, och ordnade internationella utställningar. Också Tove Jansson åkte på resor utomlands och lät sig inspireras av kulturen i Tyskland och framför allt Paris och Bretagne, och senare Italien.

Tove Jansson var en mångsysslare, begåvad på så många olika plan - som sagoberättare, illustratör, till och med som scenograf och kostymdesigner - men målandet var en sak som hon återvände till flera gånger i sitt liv. Målandet gjorde henne inte världsberömd, men ändå såg hon sig själv alltid främst som en målande konstnär. Hon höll flertalet egna konstutställningar under sitt liv.

Tove Janssons pärmbild för tidningen Garm.
En modig karikatyr av Tove Jansson för tidskriften Garm, år 1938. Tove Janssons pärmbild för tidningen Garm. Bild: © Moomin Characters™ Tove Jansson,Garm (tidning)

Tove Janssons roll som tecknare, illustratör och dekorationsmålare befästes medan hon studerade på Ateneum. Tecknarjobben föll tätt och var av varierande sort. Tove ritade omslag och dekorationer och illustrerade allt från sagor och vitsar till karikatyrer och reportage.

Signaturen Tove blev snabbt välkänd. Vid de här tiderna började Tove Jansson också regelbundet illustrera för tidningen Garm, i egenskap av både politisk tecknare och skämttecknare. Toves verk för Garm utgör en egen och betydande del av all hennes produktion.

Fruktansvärda, onödiga krig

Andra världskriget bröt ut i september och finska vinterkriget i november år 1939. Efter det följde flera svåra krigsår, då också familjen Janssons son Per-Olov kallades till fronten.

Pacifist som hon var avskydde Tove Jansson kriget. Att kriga var att ödsla människors liv i onödan, tyckte hon, och i sina illustrationer tog hon starkt ställning mot krig, Tyskland, Hitler och Stalin.

Tove Janssons politiska bilder lyfte fram svåra ämnen. Framför allt var de väldigt modiga: de flesta som ville kritisera krigen och fiendemakterna gjorde det anonymt, men inte Tove Jansson, som blev tidningen Garms huvudtecknare efter krigsutbrottet.

Ibland tycker jag det är som om något av jordens samlade ångest tyngde i mig som en klump och hotade spränga sönder. Aldrig har medkänsla så blandats med bitterhet, kärlek så med hat, vilja att leva - och trots allt leva riktigt och värdigt, med lust att bara krypa undan och släppa taget.― Tove Jansson om krigets plågor

Garm kritiserade ofta politiska skeenden och innehållet föll inte alls i god jord hos alla finländare. Tidningen möttes också av censur, då budskapen ofta gick tvärt emot krigspropagandan och statens linje. Kritik mot krigen tolkades som förräderi mot det egna landet.

Tove Janssons tysk- och nazismfientliga inställning ledde också till upprepade schismer med pappa Faffan. Faffan hade stridit med tyskar i inbördeskriget och såg på Tyskland som en välvillig befriarstat. Kommunismen var ett rött skynke för honom, och att hans dotter umgicks i vänstervridna kretsar gjorde inte deras förhållande bättre. I synnerhet krigsåren blev en tid av ständiga konfrontationer mellan Tove och Faffan.

Tove Jansson jobbar i sin ateljé. Bild: © Moomin Characters™

Mumin föds i krigets skugga

De sista krigsåren började en liten figur med stor näsa, uppstickande öron och lång svans dyka upp i Tove Janssons illustrationer. Till skillnad från det glada, milda troll vi idag känner såg figuren ofta arg eller förvånad ut i illustrationerna i Garm.

Mumintrollet såg faktiskt väldigt annorlunda ut i början, han var en smal, mörk figur med skrämmande, röda ögon. Trollet hade Tove Jansson hittat på redan den första krigsvintern, när hon hade känt sig för förtvivlad för att måla. I stället hade hon illustrerat och skrivit, och låtit trollet få en tillvaro i en muminvärld dit Tove kunde fly undan den onda världen.

Trollfiguren och mumintrollet som morbror Einar hade talat om hade smultit ihop till en och samma karaktär. Efter krigsslutet blev Toves mumintroll så småningom snällare, ljusare och mindre smala figurer.

Ett svart mumintroll som Tove Jansson målat år 1934. Bild: © Moomin Characters™

Vid de här tiderna bodde familjen Jansson i konstnärshemmet Lallukka på Apollogatan i Helsingfors. Toves och Faffans förhållande var fortsatt kämpigt, upperbart var att Tove hyste stor respekt för sin far, men hans auktoritetsbehov plågade henne. År 1942 bestämde sig Tove för att flytta till ett eget hem och ateljéutrymme.

Tove Jansson hade ett starkt band till sina föräldrar, Ham var hon väldigt nära, och många anser att hon fick en lång barndom. Familjen hade en helt central roll i Tove Janssons liv och därigenom också i hennes konstnärsskap.

Mumintrollet fick vara huvudperson i den första muminberättelsen Småtrollen och den stora översvämningen som publicerades efter krigsslutet år 1945. Det var ju krig och därför ville Tove Jansson inte berätta om prinsar och prinsessor, utan använde i stället "den gräsligt fula lilla figuren", som hon själv uttryckte saken.

Småtrollen och den stora översvämingen var som muminologins skapelseberättelse. Efter den följde Kometjakten och Trollkarlens hatt.

De första muminböckerna var inga succéer, även om recensenterna skrev uppskattande om dem. Trollkarlens hatt blev däremot Tove Janssons första litterära framgång, både i Finland och internationellt. År 1947 började Tove Jansson dessutom med sin första muminserie för den nystartade tidningen Ny Tid - en genre som senare skulle göra hennes troll världsberömda.

Bild: Filmkompaniet

Hela dagen vandrade de, och var de gick fram var det vackert, för efter regnet slog de underbaraste blommor ut överallt och träden bar både blommor och frukt. De behövde bara skaka ett träd lite, så föll frukterna ner omkring dem. Till slut kom de till en liten dal som var vackrare än något de sett tidigare på dagen. Och där, mitt på ängen, stod ett hus som nästan liknade en kakelugn, mycket fint och målat med blå färg.― Ur Småtrollen och översvämningen

Modig också i kärlek

Det var inte bara den egna familjen som inspirerade figurerna i Tove Janssons muminberättelser. Till exempel Trollkarlens hatt berättar historien om en kärlek som var alldeles ny för Tove.

År 1946 träffade Tove Jansson regissören Vivica Bandler och de två förälskade sig i varandra. Ett förhållande mellan två kvinnor var inte bara ovanligt på den här tiden, det var också olagligt. Men som vi har sett var Tove Jansson inte rädd av sig. Tove och Vivica trotsade tidsandan och inledde ett förhållande.

Självporträttet "Rökande flicka" från 1940. Bild: © Moomin Characters™

Sin och Vivicas kärlek avbildar Tove Jansson i berättelsen om Tofslan och Vifslan, som kommer till Mumindalen släpande på en kappsäck med hemligt innehåll. Tofslan och Vifslan är kodnamn för Tove och Vivica. De två talade sitt eget språk, som ingen annan kunde förstå, och deras mystiska kappsäck dolde något vackert.

Vivica Bandler var ingalunda Tove Janssons första kärlek. På studietiden sällskapade Tove med Sam Vanni, som var hennes djupaste förälskelse och mentor vid mitten av 1930-talet. Under fortsättningskriget var Tove ihop med konstnären Tapio Tapiovaara i ett stormigt förhållande, som präglades av Tapiovaaras otrohet. När hon träffade Vivica Bandler var Tove i ett seriöst förhållande med vänsterpolitikern och journalisten Atos Wirtanen.

Ville inte Tove Jansson gifta sig och skaffa barn? Under Toves ungdom var det inte allmänt accepterat att man sällskapade utan att gifta sig, och homosexuella förhållanden var som sagt direkt straffbara. Samtidigt pressade det efterkrigstida samhället unga kvinnor att föda barn. Med Atos Wirtanen var Tove en tid förlovad och stundvis övervägde hon att bilda familj, men det blev inte av. Konsten var och förblev det allra största i hennes liv.

Bild: Kalle Kultala/Yle

Mumin blir ett begrepp

Efter genombrottet med Trollkarlens hatt var mumin verkligen i ropet. År 1949 uppfördes den första muminteatern på Svenska Teatern i Helsingfors och därefter i andra nordiska länder. Nya muminböcker gavs ut, på 1950-talet kom bilderboken Hur gick det sen? samt böckerna Muminpappans bravader, Farlig midsommar och Trollvinter. Böckerna översattes till engelska och tyska och mumin blev ett begrepp, också internationellt.

På finskt håll i hemlandet gick det däremot mer trögt till. Intressant är att den första muminboken som översattes till finska var Hur gick det sen? år 1952. De andra muminböckerna följde först år 1955, tio år efter Toves mumindebut. Tove Jansson erbjöd sig också att rita sin muminserie för finska tidningar, men det intresserade inte förrän utländska tidningar hade börjat publicera serien.

Trots muminframgången levde Tove Jansson länge fattigt. Ateljén där hon bodde var inte billig och när det var riktigt knapert använde Tove sina målningar som betalmedel. Innan hon hade råd att renovera ateljén ordentligt var den en kall plats, speciellt om vintrarna när temperaturen inomhus på morgonen kunde vara knappa en grad.

En viktig inkomstkälla för Tove Jansson var att göra väggmålningar eller fresker. Efter kriget ville man dekorera allmänna platser med upplivande konst. Tove Jansson dekorerade restauranger, fabriker och utrymmen för barn med konstverk med varierande teman.

Väggmålningarna är en väsentlig del av hennes produktion och till de mest kända hör fresken Fest i stan för Helsingfors stadshus och muminväggmålningarna för dåvarande Aurora barnsjukhus (på bilden).

Bild: © Moomin Characters Oy Ltd ™. Kuva: HAM / Hanna Kukorelli

Den tecknade serien Moomin för brittiska The Evening News blev det slutliga internationella genombrottet. Strippen publiceras i tidningen med start år 1954 och två år senare kunde man läsa serien i tidningar i tjugo andra länder.

Mumintrollens stora popularitet förvånade Tove Jansson och plötsligt fann hon sig själv i startgropen för dagens muminindustri. Tove Jansson hade på några år blivit en världskänd författare och serietecknare, som gick på affärsmöten med företag som ville samarbeta på olika sätt. Och för Tove Jansson passade det bra, för även om hon var konstnär, var hon också intresserad av att göra pengar.

I Finland och i synnerhet i Helsingfors var Tove Jansson en verklig kändis. Folk skvallrade om hennes livsstil och i konstkretsar väckte hennes framgångar också avundsjuka. När Tove skulle visa en fresk som hon målat i en barnträdgård i Kotka för en kollega, bemötte kollegan konstverket med kommentaren: "Sådant skit".

I klippet berättar Tove Jansson hur berömmelsen påverkat henne.

Tuulikki Pietilä - en kärlek för livet

De internationella muminserierna hade förändrat Tove Janssons liv för gott. Äntligen var den ständiga bristen på pengar slut och hon kunde renovera sin ateljé. Men arbetet med tidningsserierna var stressigt och tidskrävande, och arbetet gick på bekostnad av allt annat. Tove bestämde sig för att sluta rita muminserien så fort kontraktet gav henne chansen.


Moomin-serien av Tove Jansson




Moomin-serien av Tove Jansson
Bild: © Moomin Characters™
Tove Jansson

Brodern Lars Jansson hade från första början stått för seriernas engelska text. Nu tog han över produktionen, och efter en intensivkurs i ritning med mamma Ham blev han förbluffande fort en skicklig tecknare. Lars Jansson ritade sedan muminserien i hela femton år. Båda bröderna Jansson var liksom Tove konstnärer, också de författare och Per-Olov dessutom fotograf.

Trollvinter från år 1957 berättar om Tove Janssons kärlek till bildkonstnären Tuulikki Pietilä. Paret hade träffats ett par år tidigare och stod emotionellt varandra nära: båda var konstnärer, vuxna kvinnor, som hade hittat sig själva och som trivdes i sin egen ro. De kunde arbeta separat med egna projekt men de kunde också samarbeta, vilket de gjorde med mumininstallationer.

Tuulikki Pietilä hjälpte i själva verket Tove när hon led av allvarlig mumintristess. Muminfiguren Too-ticki är ett porträtt av Tuulikki Pietilä: en varm, blond och stadig figur iklädd randig tröja och blå mössa. En trygg och ärlig vän vid Mumintrollets sida. Deras kärlek kändes enligt Tove rätt och färdig från första början.

Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs förhållande varade livet ut. Det kända paret tillbringade somrarna, från tidig vår till sen höst, på Toves ö Bredskär i Pellinge och senare på gemensamma Klovharun. Där fick de åtminstone för det mesta vara i fred, utan oinbjudna beundrare.

Bild: © Moomin Characters™

I klippet berättar Tove Jansson om muminhuset hon byggt tillsammans med Tuulikki Pietilä och Pentti Eistola.

Sorg och avsked

På 1960-talet gav Tove Jansson ut muminböckerna Det osynliga barnet och andra berättelser, Pappan och havet och bilderboken Vem ska trösta knyttet?. Tove Janssons sista muminbok Sent i november kom ut år 1970.

Samma år hade mamma Ham gått bort, hon var vid det här laget gammal och sjuk. Tove hade förlorat den människa hon älskade allra mest och bearbetade sorgen i sina verk. I Sent i november tog Tove Jansson avsked från Mumindalen. Andra noveller från den här tiden handlar också om livets förgänglighet och om att ta farväl.

Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter.― Ur Sent i november (1970)

Viktor Jansson hade gått bort redan år 1958, vilket hade förändrat familjen Janssons dynamik. Ham kom närmare barnen, hon tillbringade ofta veckosluten med Tove och de två utvecklade ett nästan symbiotiskt förhållande. Boken Bildhuggarens dotter från år 1968 är en kärleksförklaring till Faffan, som också efter sin död var starkt närvarande i Tove Janssons liv. Boken var Tove Janssons första för vuxen publik.

Tove och Lars Jansson. Bild: © Moomin Characters™

Efter muminböckerna riktade Tove Jansson sitt författarskap till en vuxen publik. Romaner och prosa för vuxna är bland annat Lyssnerskan, Sommarboken och Resa med lätt bagage. Utöver alla romaner skrev Tove Jansson otaliga noveller, både med mumin- och andra teman. Ändå såg hon sitt skrivande mest som en bisyssla. Hon målade och illustrerade också andra författares verk. Under sin karriär producerade hon flertalet skådespel och hörspel.

Jill och Rabbe von Weymarn uppträder med Tove Janssons Höstvisa år 1973.

Trots att Tove Jansson hade lämnat Mumindalen, var muminfebern som vi alla vet långt ifrån förbi. På 1990-talet blev muminberättelserna och de tusentals seriestripparna en ritad tv-serie i europeisk-japanskt regi. Mumintrollen blev först leksaker och fick sin egen temapark, för att sedan få pryda allt från kärl och kläder till livsmedel. Muminböckerna har till dags dato översatts till närmare 50 språk och turister från hela världen har i åratal rest till Finland för att beskåda mumintrollens hemvist.

70 år av karriär

Skulle Tove Jansson ha blivit den konstnär hon var utan den uppväxt hon fick? Med allra största sannolikhet hade föräldrarnas livssyn och värderingar en avgörande betydelse för den väg Tove Jansson valde att gå. Man kan säga att hon var född till konstnär.

De sista åren av sitt liv drog sig Tove Jansson allt mer tillbaka från offentligheten. Hon var vid det här laget hyllad och flerfaldigt prisbelönt: bland annat fick hon motta Nils Holgersson-plaketten år 1953, Pro Finlandiapriset år 1976, Topeliuspriset år 1978, statens litteraturpris åren 1963, 1971 och 1982 samt Finlandiapriset år 1993 och Svenska Akademiens stora pris 1994. Professors namn tilldelades hon 1995. En del tycker att hon hade förtjänat Nobelpriset i litteratur.

Tove Jansson dog i Helsingfors den 27 juni 2001, 86 år gammal. Hon hade rökt hela sitt liv och insjuknat i cancer. Hon begravdes på Sandudds begravningsplats.

Bild: © Moomin Characters™

Sin sista bok gav hon ut år 1998, efter en karriär som varat i nästan 70 år. Arbetet hade alltid varit det viktigaste i hennes liv, sade Tove Jansson på sin 80-årsdag. Därefter kom kärleken.

Och kärlek, konstaterade Tove Jansson på äldre dagar, det hade hon fått ta emot mängder av under sin livstid. En stor del av hennes tid gick åt till att svara på brev som hon fick av sina beundrare, oftast barn. På alla de närmare 2000 breven som hon fick om året svarade Tove personligen och för hand.

Men också från sina föräldrar fick Tove Jansson under sitt liv kärlek och ett vitalt stöd. Tuulikki Pietilä, som gick bort år 2009, stod vid Toves sida fram till slutet. Och eftervärlden fortsätter att hänföras av Tove Janssons konstarv, som flera generationer har fördelen att få ta del av.


Tove Jansson




Tove Jansson
Bild: Yle/Kalle Kultala
Tove Jansson

Artikelns huvudbild av Kalle Kultala/Yle.

Källor: Tove Jansson - Tee työtä ja rakasta, Tuula Karjalainen 2013, Biografiakeskus: Jansson, Tove, Tove Jansson - Ord, bild, liv, Boel Westin 2007, Möte med Tove Jansson, Tordis Ørjasæter 1985, Penseln, pennan och hjärtat (radiodokumentär från 2017 på Yle Arenan) Tove Janssons officiella webbplats

Kommentarer