Hoppa till huvudinnehåll

Staffan Bruuns memoarer från tiden på HBL förlåter inte chefernas hårda reform- och spariver – ”Husis nedmonterades”

Staffan Bruun står vid havet
Staffan Bruun står vid havet Bild: Niklas Sandström Staffan Bruun,staffan bruun

Staffan Bruun bestämde sig för tio år sen att skriva sina minnen av 36 år som reporter på Hufvudstadsbladet. Resultatet, Mitt liv på HBL, blev en sorts kombination av memoarer och anklagelseskrift för en tidning som fått ta mycket stryk i övergången från papperstidning till digital publikation.

Kritiken kommer i slutet av boken, innan det får läsaren ta del av anekdoter en allmänreporter som älskar sitt jobb kan samla på sig under ett intensivt arbetsliv.

- Det finns massor med höjdpunkter och det är omöjligt att komma ihåg allt. Men det är klart att när det riktigt har smällt till i världen och man på kort varsel åker och är just där hela världen blickar, det ger ju alltid en extra kick, säger Bruun.

pärmen till Mitt liv på Hbl
pärmen till Mitt liv på Hbl Bild: Förlaget Staffan Bruun

Balternas kamp för frihet

Berättelserna är många, men den som kanske griper mest är skildringen av upproret mot Sovjetmakten i Vilnius vid årsskiftet 1990–91. De baltiska staterna vädrade frihet från Sovjet, och i Vilnius fick denna längtan blodiga konsekvenser.

Staffan Bruun var på plats och såg de sovjetiska pansarvagnarna köra över aktivister som byggt en levande sköld för att skydda tv-tornet i Vilnius från att ockuperas av ryska Omonsoldater. Det skulle nämligen betytt att tv-sändningarna skulle ha avbrutits och information om vad som var på gång skulle ha tystats.

Men istället för att stanna så kör pansarvagnarna rakt in i folkmassan och krossar inte bara människor utan också mångas dröm om självständighet för Litauen.

”Stefan Lundberg och jag står ett stycke ifrån och ser hur unga oskyldiga litauer mejas ner. Vi ser ben och armar som sticker fram under pansarvagnarna som oberörda kör rakt på folk och fortsätter mot tv-tornet.”

- Man trodde inte att det skulle gå så illa. Det värsta var att flera hundra tusen litauer stod runt parlamentshuset som de hade ockuperat och det fanns ett hot att Sovjettrupperna skulle inta även det med våld och då skulle det ha blivit ett gigantiskt blodbad. Ingen visste då ännu hur det skulle gå, så det var nog ytterst spännande dagar.

Det var en av de gångerna då du var på plats då det hände och inte efter att någonting hänt som brukar vara det vanliga för journalister.

- Jo och det var det som gjorde att texten var så svår att skriva, för i allmänhet går du till ögonvittnen och frågar vad som hände och så skriver du det som en vanlig intervju. Men här stod jag ju bredvid och såg allt när det hände så jag behövde inte fråga någon. Det var en text som jag fick ta om och om igen många gånger innan den satt där.

Du studerade i vad som lite slängigt brukade kallas för ”svenska socialist- och kommunisthögskolan” och var aktiv inom studentpolitiken. Men det fick du betala för när du skulle ut i arbetslivet, inte sant?

- Det var till Husis jag ville. Jag hade läst Husis sen jag lärde mig läsa, men det var hopplöst till en början, för de sa rent ut att vi vet om dina vänstersympatier och vi vet att du har varit aktiv på yttersta vänsterkanten i skolpolitiken så det krävdes sex försök innan jag fick en chans första januari 1980.

Tiden då journalistiken hukade

I sin bok skriver Bruun om vad han kallar för journalistikens förnedringsperiod då alla journalister med självaktning skulle ha goda östkontakter och en så kallad husrysse och medierna hade en närmast socialistisk syn på det fria ordet.

Bruun hade varit i Sverige på lokaltidningen i Fagersta och lärt sig hur man behandlar och bevakar makten. På Husis fick han höra att här måste man högakta den utrikespolitiska linjen.

Man får absolut inte skriva någonting som retar upp Sovjets ambassad och det fanns oskrivna lagar som man skulle följa vilket gjorde att många nyheter förtegs.

Hufvudstadsbladet redaktion
Hufvudstadsbladet redaktion Bild: Derrick Frilund / Yle hbl,Hufvudstadsbladet

Det ändrades sedan snabbt när Kekkonen försvann, reklam-tv fick nyheter och den andra kvällstidningen Iltalehti uppstod. Plötsligt var det konkurrens om nyheterna och journalistiken närmade sig en mer västerländsk tradition i mitten på 80-talet.

Bastubadande tunga grabbar

Skulle du säga att det var en grabbig tid?

- Jo, då hade journalister lite underliga relationer med politiker och åkte ut och badade bastu med till exempel Kalevi Sorsa och Johannes Virolainen. Jag var aldrig med om de här bastukalasen, men under de här träffarna gav politikerna information i förtroende som de här journalisterna sedan höll i förtroende, istället för att inse att de jobbade på ett mandat av allmänheten och att de skulle ge ut all relevant information som de satt inne med.

- Så man visste aldrig riktigt var politiken slutade och journalistiken började. Det var framförallt de tunga ekonomiska och politiska journalisterna som alla var medelålders män på den här tiden.

Dubbla lojaliteter

I de sista kapitlen av Mitt liv på HBL kommer du in på orsakerna till att du lämnade Husis. Vad var det som fick dig att sluta?

- Husis nedmonterades som en rikstidning och en tidning för hela Svenskfinland och den omvandlades till en lokaltidning för Helsingfors med mycket kultur, men nyhetsbevakningen skars ned till ett minimum med motiveringen att ”det läser folk ändå på webben”.

Jag kunde säkert ha fortsatt så i ytterligare några år. Men det kändes schizofrent att arbeta som om ingenting hänt när jag i verkligheten föraktade min tidning för att så mycket av innehållet som bör finnas i en rikstidning fattades― Staffan Bruun

Och eftersom nyheter var det Bruun brann för och Husis ganska framgångsrikt utmanat större aktörer som Helsingin Sanomat och Yle, så var mycket av nerven och glädjen i arbetet borta. Läsarna reagerade också när de märkte att det var mycket som saknades i papperstidningen.

- Jag stod där med dubbla lojaliteter, ska jag vara lojal med min tidning fast jag egentligen tycker som de ilskna läsarna att det här är dåligt och jag inte kan stå för det?

Under ett år kämpade Bruun med sitt samvete och funderade hur han skulle komma ur situationen. Till slut insåg han att han inte kan fortsätta.

Beslöt att sticka istället för att sura

- Jag sade att de här nya dumheterna befattar jag mig inte med. Jag jobbar som förut, och det skulle inte ha varit något problem för mig att jobba de återstående tre åren till pensionen. Men jag tyckte att konflikten var olöslig och istället för att sitta kvar och förakta cheferna och vara sur så var det bättre att gå.

Numera skriver han artiklar på frilansbasis.

När Bruun ska summera vilka fel han tycker att Konstsamfundet och KSF-Medias styrelse gjorde så pekar han på Kaj-Gustaf Berghs strävan och önskan att lägga ned Husis pappersupplaga redan år 2011.

I sista stund stoppade Konstsamfundets högsta ledning honom. Det gjorde att man istället satsade på det digitala och skar ned på innehållet i papperstidningen, man satte alltså mera resurser på det digitala och mindre på papperstidningen.

- Men ännu för ett år sen var det pappersupplagan som hämtade in 94 procent av alla intäkter i form av annonser och prenumerationer. De digitala satsningarna hämtade in 6 procent. Så att satsa så mycket på det digitala var förhastat och fel.

Tidningarna Östnyland, Hufvudstadsbladet och Västra Nyland.
Tidningarna Östnyland, Hufvudstadsbladet och Västra Nyland. Bild: Patrick Holmström KSF Media,Östnyland,Hufvudstadsbladet,Västra Nyland (tidning)

Lokaltidningarna fick betala ett hårt pris

Bruun ondgör sig också över beslutet att slå ihop de två livskraftiga lokaltidningarna Västra Nyland och Borgåbladet med Hufvudstadsbladet. Resultatet var att Husis inte längre var en rikstidning och de här två inte längre var lokaltidningar, menar han.

Under de två år som det här experimentet pågick tappade Husis över 10 000 exemplar av upplagan. Läsarnas dom var entydig och den var hård.

När man efter två år insåg att det var ett misstag och separerade dem så var Västra Nyland och Borgåbladet bara tvådagarstidningar. Ingenstans har man gjort ett lika radikalt försök att slå ihop lokaltidning och rikstidning som det här nyländska experimentet, påpekar Bruun.

Jo, jag insåg nog att ni hade problem när min drygt 80-åriga far i Karis tvingades välja mellan de två tidningar han prenumererat på i decennier för att det stod samma sak i båda tidningarna.

- Det fanns 6 000 prenumeranter som läste dubbelt, som hade både en lokaltidning och Husis. Och när vi poängterade att de här kan man ju inte säga nej tack till, så var ledningens svar att det är just det vi gör. Vi räknar kallt med att 6 000 prenumerationer försvinner. Det är en medveten kalkyl.

- Jag vet inte vad som är värre, att tappa 6 000 läsare medvetet eller att göra det av okunskap och dumhet. Slutresultatet är i alla fall lika illa.

Vem ser du som skyldig till Husis nedgång?

- Det är många och jag vet inte riktigt vem som har burit vilket strå till stacken. Den operativa ledningen med Barbro Teir har ett stort ansvar. Kaj-Gustaf Bergh som utnämnde Teir och som ganska långt dirigerade de här nedskärningarna och ställde helt orimliga ekonomiska krav.

Kaj-Gustaf Bergh.
Kaj-Gustaf Bergh Kaj-Gustaf Bergh. Bild: Rikhard Husu / Yle obs debatt,Konstsamfundet

- Bergh är dirigenten bakom kampanjen om att papperstidningen ska bantas ned. Han har ett gigantiskt ansvar, men kanske inte det största för han utnämndes av Christoffer Taxell som var Konstsamfundets styrelseordförande. Bergh skulle inte ha suttit kvar en dag utan Taxells förtroende. Taxell kunde närsomhelst ha blåst av det här spelet, men gjorde det aldrig. Så hur skyldig Kaj-Gustaf Bergh än är så tycker jag att ansvaret vilar ännu tyngre på Christoffer Taxell!

En väldig domänförlust

Staffan Bruun är en pessimist och tror inte att Hufvudstadsbladet kommer att överleva så länge till. Vilket är ytterst tragiskt och en stor domänförlust för Svenskfinland. Ett Svenskfinland utan Husis är inte längre samma Svenskfinland.

Det finns några grundpelare som Svenskfinland står på. Svenska Yle är en, svenska skolor, Åbo Akademi, de svenska teatrarna i Åbo, Vasa och Helsingfors likaså. Rikstidningen Hufvudstadsbladet och lokaltidningarna hör till de här grundpelarna och deras utsikter att leva ser inte bra ut, säger han.

Sälj!

- Konstsamfundet borde sälja bort Husis och lokaltidningarna. Har man misslyckats så kapitalt som Konstsamfundet har gjort så ska man sticka så fort som möjligt med svansen mellan benen och låta någon annan som kan rädda det som räddas kan. Så länge det fortfarande finns någon annan som vill ta över!

En av dem som pekas ut som skyldig till nedgången är Barbro Teir som var redaktionschef åren 1997–2002 och sedan återkom som tidningschef 2014–2016. Hon vill inte kommentera Bruuns anklagelser, men ser två stora orsaker till Hufvudstadsbladets svårigheter. Den ena är den unika finansieringsformen och den andra är den oklara journalistiska linjen.

barbro teir
Barbro Teir barbro teir Bild: Evy Nickström Barbro Teir

- Nästan alla andra mediebolag är renodlade aktiebolag vars ägare förväntar sig avkastning och de drivs helt affärsmässig. De har naturligtvis i grunden ett publicistiskt uppdrag, men är det så att de är olönsamma så läggs de ner förr eller senare.

På HBL är situationen en annan, HBL har inte gått med vinst på väldigt, väldigt länge och ägaren har skjutit till pengar i miljonklassen under många år.

Oklara ekonomiska förväntningar

Men ändå finns det en förväntning hos ägarna, för det är ett aktiebolag, att det ska gå runt ekonomiskt, säger Teir. Och det är väldigt otydligt. Man går från en ytterlighet till en annan. Ska det vara vinstdrivande eller åtminstone gå runt som aktiebolag, eller är det ok att hela tiden stöda i den här miljonklassen?

Det här är en problematik som är svår att jobba med, säger Teir. Den skapar otydlighet, den skapar osäkerhet för att det varierar från år till år beroende vem som sitter bland ägarna, vilken styrelsens eller Konstsamfundets situation är och så vidare. Och inom personalen och inom nätverken runt HBL så finns det väldigt olika uppfattning om det här, och väldigt olika förväntningar.

Min, din, allas Husis

- Det andra som är speciellt med HBL är att tidningens journalistiska linje är oklar. På 60- och 70-talen när jag knappt var född så hade man otaliga stringers ute i byarna och bevakade hela Svenskfinland. Sen har bevakningsområdet krympt och man har ändå hållit hårt fast vid att man är en rikstidning både som uppdrag och profil.

Men de facto har man inte haft en riksbevakning på det sättet, konstaterar Teir. Så på ena ändan av skalan finns det rikstidningsuppdraget och i andra att vara en utpräglad huvudstadstidning. Och så finns det ett tredje alternativ mitt på skalan någonstans och det är att vara en finlandssvensk kvällstidning.

Den journalistiska profileringen av tidningen har varit oklar och det finns mycket åsikter, inte bara bland ägarna och personalen utan och bland nätverken omkring om hurdan den här journalistiska profilen borde vara .

- Ingen annan tidning som jag känner till har det här dilemmat, utan man är antingen en rikstidning eller en lokaltidning.

Man kan ju fråga sig om ägaren borde fundera på den juridiska formen för den journalistiska verksamheten― Barbro Teir

De här spänningsfälten gör det svårt för HBL, säger Barbro Teir. Man har inte riktig enats om varken finansieringsmodellen eller den journalistiska profilen.

- Jag försökte jobba med att vi måste klargöra rollen både finansieringsmässigt och den journalistiska profilen. Vi kan inte vara allt för alla utan vi måste ta en smalare roll som också journalistiskt är intressant för nya läsare så att de skulle betala för innehållet digitalt eftersom de inte börjar prenumerera på papperstidningar.

Men är det rimligt att Konstsamfundet väntar sig att en finlandssvensk tidning ska gå runt?

- Har man en juridisk byggnad som utgår från aktiebolagslagen så kan man ju säga att det är rimligt. Är det ett aktiebolag så ska det gå runt. Är det ett aktiebolag så ska det fungera på affärsmässiga principer så långt det bara är möjligt.

- Men nog ser det ju ut i dag som att det inte är möjligt tyvärr och då kan man ju fråga sig om ägaren borde fundera på den juridiska formen för förlagsverksamheten och den journalistiska verksamheten och kanske göra om den till en sådan form där det är klart för alla att ägarstöd ingår vid sidan om annonsförsäljning och prenumerationsintäkter.

Husis var för sent ute

HBL:s problem, enligt Teir, är att man för sent började jobba med att försöka få intäkter på olika sätt för det digitala journalistiska materialet.

Det borde ha börjats 2008 när man såg vart papperstidningsupplagorna var på väg, då borde man ha börjat, som de flesta andra mediehus, satsa hårt på att hitta intäkter digitalt, inte bara på att få nuvarande läsare och prenumeranter att läsa digitalt.

Det lever man med fortfarande.

Finlandssvenskar en tredjedels läsare

Barbro Teir anser fortfarande att publicistik på svenska är oerhört viktigt för det tvåspråkiga Finland, och KSF Media med Husis i spetsen är här i en nyckelroll. Hon hoppas att man satsar digitalt och att man hittar modeller för att få intjäning på nätet på olika sätt.

Det är en svårighet att finlandssvenskar konsumerar medier en tredjedel på svenska, en tredjedel på finska och en tredjedel på engelska för det betyder att den nischen som HBL befinner sig i är mycket liten.

Men det är väldigt många finskspråkiga finländare och rikssvenskar som skulle ha intresse att följa med en god publicistik på svenska.

- Det här är jättesvårt, jag försökte själv i två år. Jag klarade inte av det, men jag hoppas att den nuvarande ledningen och de nuvarande journalisterna klarar av det!

Ångrar ingenting

KSF-Medias avgående styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh har inte läst Staffan Bruuns bok, men kommenterar skeendena på Husis till Svenska Yles Heidi Finnilä så här:

- Det var tur att vi satsade på det digitala. Det är där framtiden finns trots att folk älskar papperstidningen. Själv älskar jag också papperstidningen.

Ångrar du något?

- Jag tittar alltid framåt, det är irrelevant att fundera på vad som gick fel. Fjolåret gick bra.

Hur skulle du vilja kommentera det att Staffan Bruun skrev en kritisk bok om ledarskapet i HBL?

- Det var säkert bra för honom själv.

14.8 kl 8.57 tillades att Barbro Teir inte vill kommentera Bruuns anklagelser.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje