Hoppa till huvudinnehåll

Sluta snäsa åt min tonåring!

Arg man tittar ut genom bilfönster.
Arg man tittar ut genom bilfönster. Bild: Yle/iStock vrede,finger,man,bilar

Varför beter sig många vuxna ohyfsat och ohövligt mot tonåringar? För att de kan, tror Jessica Edén som nu uppmanar alla vuxna att tänka efter innan de antar att en 15-åring är en buse som spottar och svär så fort de får chansen.

Jag ringde min 19-åring på roadtrip på en svenskspråkig ort, i sin första egna bil. Han lät ovanligt dämpad och jag frågade vad som stod på.

– Jag tror inte att folk här tycker om mig. Vad gör jag för fel när alla vuxna alltid blir arga på mig, frågade han.

Inom loppet av en timme hade han:

1. Blivit stående vid ett trafikljus som aldrig bytte om, ringt infonumret som fanns angivet vid korsningen, hastigt tackat och sagt att han inte behövde hjälp när numret svarade samtidigt som ljuset äntligen bytte till grönt, fått ett textmeddelande från infotjänsten med det enda ordet ”Stressad???”, ringt tillbaka och förklarat läget och fått en utskällning för att han ringde utan att ändå ta sig tid att prata.

2. Parkerat sin bil på en tillåten plats, gått några meter bort till en annan bil, parkerad på ett otillåtet ställe och med en halvsovande gubbe i, blivit totalt utskälld av en annan gubbe, som vevade ner sin ruta och skrek att ”Du ser väl för fan att du inte får parkera där! Är du dum i huvudet, eller?”

3. Försökt handla vattendunkar i en matbutik, blivit avsnäst av personalen utan att få någon som helst hjälp att hitta dunkarna och blivit tvungen att lämna butiken utan vatten.

Mamma, är det nåt fel på mig? Låter jag arrogant?

Jag tror inte att någon av dessa vuxna hade talat till mig eller min man på det sätt de talade till vår son.

Det är ingalunda första gången som tonåringen frågar mig ”Mamma, är det nåt fel på mig? Låter jag arrogant? Är det något fel på mitt utseende? Varför tycker vuxna att de kan vara ohövliga mot mig?”.

Och mitt svar blir alltid ”Nej, det är inget fel på dig, du uttrycker dig lugnt och hövligt när du pratar med främmande vuxna, du ser prydlig och ordentlig ut – inte för att stripigt hår och trasiga jeans skulle vara en orsak att inte vara trevlig mot någon”.

Men på den sista frågan hittar jag inget riktigt svar. Varför tycker vuxna att de kan vara ohövliga mot vilt främmande ungdomar?

Det krävs en hel by för att fostra ett barn och jag har absolut ingenting emot att andra vuxna hjälper till att uppfostra mitt – förutsatt att det finns en orsak till det och helst så att de är vuxna som han känner och som vill hans bästa.

Men varför tanter på gatan snäser åt honom och varför han sällan får samma service i butiker och på caféer som jag skulle få kan jag inte förstå.

Skulle en främmande tjänsteman skriva så till en betalande vuxen kund? Antagligen inte.

Några exempel till:

En äldre man rusar ut från sin koloniträdgård och gallskriker i fem minuter för att sonen cyklar på koloniträdgårdsvägen (vilket är tillåtet).

Kanslisten på en (för oss obekant) yrkeshögskola ringer och skäller ut 16-åringen för att han inte dykt upp till den hygienpasstent han trodde 16-åringen hade anmält sig till.

Trots att 16-åringen anser sig ha rätt skriver han ett mycket ödmjukt mejl och ber om ursäkt för besväret.

Han får tillbaka: ”Det att du inte kom på tent igår, har faktiskt lett till bekymmer. För det första kan jag inte förstå, hur du kunde missa tentdagen. Vår tentator xx körde faktiskt från Borgå till Helsingfors, bara för att hålla tent för dig. xx [skolan] har alltså kostnader, fastän du inte kom på tent.”

Skulle en främmande tjänsteman skriva till en betalande vuxen kund ”Jag kan inte förstå hur du kunde missa tentdagen”? Antagligen inte.

Jag har löst ut tre biljetter till en teaterföreställning. Plötsligt visar det sig att tonåringen har annat program den kvällen och jag ber honom ringa teaterns biljettkassa och fråga om han kan byta sin biljett till en annan dag. Han ringer och får svaret att detta naturligtvis inte är möjligt.

Två minuter senare ringer jag tillbaka till kassan och får svaret att det naturligtvis är möjligt och att vi är välkomna att komma och byta biljetten när som helst.

Nånting slocknar, ytan blir hårdare och mera sluten och sakta men säkert börjar de bete sig så som lärarna förväntade sig

Jag är (för sjunde året i rad) klassmamma på sjuan och följer under hösten på ganska nära håll med min sons kompisar och deras nya högstadielärare. Jag ser hur eleverna, som fortfarande är ganska små, fortsätter att vara hövliga och trevliga och göra sitt bästa, för klassens anda, för gemensamma skolprojekt och för förhållandet till lärarna.

Jag ser hur lärarna (inte alla, förlåt till dem som inte känner sig träffade) utgår ifrån att eleverna nu när de är högstadieelever per automatik också är små ligister som skolkar, röker och är uppkäftiga.

Elevernas försök till kontakt, till en bra relation med de vuxna och till gemensamma projekt får inte det gehör de har väntat. Det förtroende de har för de vuxna får inget gensvar.

Och under vintern ser jag någonting hända hos eleverna. Någonting slocknar, ytan blir hårdare och mera sluten och sakta men säkert börjar de bete sig så som lärarna i början av hösten förväntade sig att de skulle bete sig.

Kanske lärarnas inställning grundade sig på tidigare erfarenheter av stökiga högstadieelever – eller kanske på hur de själva och deras klasskompisar betedde sig under förra seklet? Kanske de tyckte att det är bättre att förekomma än att förekommas.

Hemma vid vårt köksbord fortsätter ändå ungdomarna att vara samma fina, öppna människor som de var ett år tidigare.

Är det av samma orsak som gubben i koloniträdgården skriker och yrkeshögskolan skickar arga meddelanden? Att de utgår ifrån att en 14- eller 17-åring är en buse, som kanske trampar ner gubbens rosenhäck eller låter bli att betala hygienpasset, om man inte först sätter honom på plats?

Vi har ett antal gånger diskuterat frågan hemma, ofta med en både ledsen och arg tonåring. Vi har diskuterat om det handlar om fördomar, om att visa sin makt, om status.

Om de skrek till mig skulle jag dessutom kanske skrika tillbaka. Det gör inte mitt barn.

Mitt svar på frågan om varför vuxna beter sig illa mot tonåringar är ändå: För att de kan.

För att de själva mår dåligt och vill ösa sin ilska och irritation på nån annan. Och för att de aldrig skulle våga ösa ilskan på en annan vuxen. För att om de skrek till mig, skulle de efteråt skämmas.

När de skriker till min son skäms de inte. För alla vet ju att tonåringar är hopplösa och ska uppfostras hårt.

Om de skrek till mig skulle jag dessutom kanske skrika tillbaka.

Det gör inte mitt barn. Han kommer hem och är ledsen.

Under åren har ett stort antal ungdomar rört sig i vårt hem. Varenda en av dem har varit klokare, mera godhjärtad, tolerantare och mjukare än jag och mina vänner var i samma ålder.

Kunde alla ni, som under hösten möter tonåringar – i skolan eller utanför den – ge dem en chans att visa vilka de är, innan ni drar sämre slutsatser?

Och kan ni, nästa gång ni är på väg att snäsa åt mitt barn, fundera på om ni i samma situation skulle snäsa åt mig? Om inte, tycker jag att ni ska låta bli.

Hurudana erfarenheter har du av tonåringar, av hur unga blir bemötta eller hur du själv som tonåring blir/blev bemött? Berätta gärna i kommentarsfältet här under.

Yle Vega behandlar ämnet i sändningen onsdagen den 15 augusti mellan klockan 13 och 14.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP