Hoppa till huvudinnehåll

Två generationer mobbade

"Han sa att han inte ens vill finnas"

Susanna Mäkelä och sonen Leevi Ingves bär båda på jobbiga skolupplevelser. De har båda blivit mobbade. Den här veckan gör Yle Västnyland och Västra Nyland en gemensam satsning som lyfter upp mobbning.

Inne hos familjen Mäkelä är det ljust och mysigt. På köksbordet står kaffekoppar och favoritmuggen framdukad. Kaffekokaren har precis bryggt klart och doften av kaffesump sprider sig i rummet.

Här inne brukar Susanna Mäkelä och Leevi Ingves sitta och prata. Den sista tiden har familjen haft det jobbigt. Leevi Ingves kan inte sova.

- Det började för tre eller två dagar sen. Jag går och sova där vid nio-tio-tiden men jag vaknar när mamma och Markus går och sova. Sen kan jag inte sova mera, det tar två eller tre timmar.

När jag träffar dem är det en vecka kvar till skolstarten och oron ligger tung i luften. Även om Leevi Ingves tror att mobbningen kommer att minska så är han nervös.


En bild på en pojke och en kvinna som sitter i soffa. Kvinnan är pojkens mamma och rättar till pojkens t-skjorta. De sitter i en vit soffa i ett vardagsrum.




En bild på en pojke och en kvinna som sitter i soffa. Kvinnan är pojkens mamma och rättar till pojkens t-skjorta. De sitter i en vit soffa i ett vardagsrum.
Bild: Anna Björkqvist / Yle
mobbning,skolmobbning,Västnyland,Ekenäs,Offer av skolmobbning,Leevi ingves

Leevi Ingves är inte ensam. Närmare 7 procent av barnen i årskurs 4 och 5 i Raseborg upplever att de utsätts för mobbning. Det visar enkäten Hälsa i skolan 2017. I samma undersökning framgår det att drygt 1 procent av Raseborgsbarnen upplever att de har mobbat någon åtminstone en gång i veckan.

Skolmobbning i Västnyland

Så här svarade elever i årskurs 4 och 5 ifjol.

Barn som har mobbats minst en gång i veckan

Hangö: 13,6 procent.

Raseborg: 6,7 procent.

Ingå: 5,2 procent.

Sjundeå: 7,3 procent.

Lojo: 6,9 procent.

Hela landet: 7,3 procent.

Barn som har mobbat minst en gång i veckan

Hangö: 0,8 procent.

Raseborg: 1,1 procent.

Ingå: 0 procent.

Sjundeå: 2 procent.

Lojo: 2,3 procent.

Hela landet: 2,2 procent.

Barn som har mobbat mera sällan (inkluderar de barn som mobbade mera än mera sällan)

Hangö: 14,5 procent.

Raseborg: 14,6 procent.

Ingå: 13,4 procent.

Sjundeå: 16,7 procent.

Lojo: 21,4 procent.

Hela landet: 21,6 procent.

Källan: Enkäten Hälsa i skolan

Ingves mobbning började under vintern och varje dag fick han någon elak kommentar om sitt utseende, förklarar han.

- Jag kunde inte sova på natten. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Mamma Susanna Mäkelä lägger armen om sonen. Hon om någon vet vad han går igenom efter att ha utsatts för mobbning under hela sin grundskoletid.

Verbalt och fysiskt våld

Susanna Mäkelä är i dag 30 år och lever tillsammans med sin man och sina snart fem barn i Raseborg. Det femte barnet ligger fortfarande i Mäkeläs mage.

Hon är född i Sverige men flyttade till Finland som fyraåring.

- Vi flyttade till en stad uppe i Österbotten. Min mamma hade redan sen tidigare ett dåligt rykte där.

- Redan från början blev jag absolut inte accepterad eller omtyckt, säger hon.

Framför henne fanns en lång period av både verbal och fysisk mobbning.

- Det första minnet är när jag går på gatan där vi bor och några finska tjejer börjar av någon anledning att visa fingret åt mig och ropar hemska skällsord på finska. Jag förstod inte vad de sa.

Det var startskottet för en mobbning som bara blev grövre och grövre. I skolkorridoren kastade människor saker efter henne och på gatan kunde folk sparka på henne och spotta mot henne.

- De gick så långt en gång att jag fick gå med nackskydd, säger Mäkelä.

Skällsord haglade: "jävla hora", "jävla svennehora", "Du ska åka tillbaka dit du hörde hemma" och "vem fan tror du att du är".

- Det var något med hela mig som bara var så himla fel för dem, säger hon.

I dag är Susanna Mäkelä personlig tränare. I sitt arbete kan hon vända sina dåliga erfarenheter till en fördel eftersom arbetet ofta är mer än bara träning. Det är också coachning.

Skolan tog inget ansvar

Susanna Mäkelä kände sig utelämnad av lärarna i skolan i Österbotten.

- Det var kanske det som var värst. Inte bara av barnen utan också av lärarna fick man höra en hel del. Att man var från Sverige och hur man talade. Att man var dålig i skolan och att man inte skulle klara sig.

- Jag fick ofta höra att jag inte kommer att bli något. Så man kände sig helt värdelös från början, säger hon.

Mäkelä är en stark person och under åren byggde hon upp en allt hårdare fasad.

- Hur mycket mobbad jag än blev så omvandlade jag alltid det dåliga och gav tillbaka. Jag strödde på ännu mer av det de inte tyckte om. Om jag blev mobbad för en viss sorts kläder så hade jag nästa dag på mig ännu mer av den färgen eller ännu högre klackskor.

Susanna Mäkelä utsattes för mobbning varje dag. Det gör att hon än i dag har svårt att lita på skolväsendet.

- Allt som har med skolan att göra känns väldigt negativt för mig. Det är kanske det som gör att det känns jobbigt att försöka stötta och förklara hur viktigt det är med skola när man själv vet hur jobbigt det kan vara, säger hon.

Det blir ändå tydligt att hon vill att hennes barn ska trivas i skolan och vilja utbilda sig.

Självklart mådde jag dåligt när jag var ensam hemma och funderade varför det skulle vara på det här sättet, säger Susanna Mäkelä.

Stannade hemma från skolan

Susanna Mäkelä upplever att de också har stött på motgångar i sonen Leevi Ingves skola. Vändpunkten kom först efter att han stannade hemma från skolan under några dagar.

- Jag tror att läraren lite förstod då och diskuterade med hela klassen om varför Leevi var borta. Att han känner sig utanför och då vaknade också eleverna upp, säger Susanna Mäkelä.

Därefter förde man diskussioner i skolan och läget blev bättre.

Tror du att lärarna har för hög tröskel för att ingripa då det handlar om någon liten kommentar då och då?

- Det tror jag. Det är ju alla små saker och små ord som han har fått höra som växte inom honom. Det blev så dåligt att han sa att han inte ens vill finnas, säger Susanna Mäkelä.

Mobbningen har skapat fysiska symptom hos Leevi Ingves i form av sömnsvårigheter och utslag runt munnen.

- Jag får också torra läppar och börjar slicka mig runt munnen då jag är stressad, säger han.

Det är svårt att koncentrera sig på skolarbetet då man har en stor klump i magen då man ska iväg till skolan.

Mobbningen gjorde att han inte kunde koncentrera sig på läxorna, säger mamma Susanna Mäkelä.

I år ska familjen satsa ordentligt på skolarbetena och Mäkelä tar därför paus från företagandet.

Adhd-undersökning

Susanna Mäkelä tror inte att deras situation är unik utan att de är ett fall av fler i Raseborg och Finland. Hon upplever att det ännu finns problem i hur skolorna överlag hanterar mobbade.

Mäkelä har fått höra att sonen är stökig.

- På timmarna var han hela tiden nervös och kunde inte fokusera utan han skulle upp och stå hela tiden och tittade runt, säger Susanna Mäkelä.

Det här gjorde att man inledde en adhd-undersökning på Leevi Ingves. Först trodde också Susanna Mäkelä att det kunde ligga något i det men ju längre undersökningarna framskred desto tydligare blev det för henne att mobbarnas närvaro framkallade adhd-liknande drag.

- Alla psykologer som vi har besökt har kommit till den slutsatsen att vi inte hemma har några som helst problem. Men från skolan har vi fått jättedåliga papper, säger hon.

Susanna Mäkelä upplever att deras stora familj gör det lätt att peka ut dem som stökiga.

Leevi Ingves adhd-undersökning är ännu inte klar.

Byggt en hård fasad

Susanna Mäkelä märker än i dag av hur mobbningen påverkar henne. Under fasaden gömmer sig en känslig person, säger hon. Mobbningen fick henne att undra vad som är fel med henne och vad hon skulle kunna göra för bli omtyckt.

- Jag är en känslomänniska in på djupet men det är sällan som den sidan kommer fram. Jag brukar säga att jag är född med taggarna utåt.

Med sin nuvarande man och familj kan hon ändå släppa fasaden.

Det är först på senare år som Susanna Mäkelä klarar av att öppna upp om sina upplevelser och om vad hon känner. För henne är familjen viktigast.

Mobbningen har gjort att hon inte har velat bygga upp en stor umgängeskrets.

- Jag trivs inte i större grupper. Jag har kanske en eller två bekanta som jag pratar med och kan öppna upp till men inte desto mer, säger hon.

- Jag är så van vid att alla vänder ryggen vid något skede.

Än i dag får hon nedsättande kommentarer i sin gamla hemstad.

Mobbare och vänner

Varken Leevi Ingves eller Susanna Mäkelä stämmer in på filmernas stereotypa mobbade barn. Mäkelä hade kompisar som hon hängde med under skoltiden.

- Fastän man hängde med sina kompisar så var det bara jag som blev utsatt.

Hon ville inte heller prata om sina upplevelser med sina vänner. De bidrog heller inte med något stort stöd.

- De ville kanske behålla sig neutrala i situationen kan jag tänka mig. Och det kan man ju förstå också - om man kan vara utanför en sådan situation så kanske man vill hålla sig också.

Leevi Ingves är kompis med barnen på hans egen årskurs och har också en bästa vän.

Att våga berätta

Leevi Ingves berättade inte direkt för familjen vad han fick utstå på vardagarna i skolan.

- Jag berättade inte då men en kväll så kom allting upp och jag var ganska ledsen. Då berättade jag allt åt mamma, säger han.

Susanna Mäkelä berättade för sin mamma vad läget var. Speciellt i de situationer där lärarna behandlade henne orättvist.


Pojke leker ute




Pojke leker ute
Bild: Mostphotos
småbarnsfostran,barn (åldersgrupper),barn (familjemedlemmar),lek (barnlek),barnträdgård,pojkar,mobbning,utanförskap,ensamhet,dagis

Har ni pratat med någon om era upplevelser?

- Vi pratar jättemycket här hemma. Jag och Leevi och min man är alla väldigt nära och vi pratar mycket, säger Susanna Mäkelä.

Någon professionell hjälp har de aldrig sökt. Leevi Ingves besökte en kurator men känner att han hellre talar med sin familj hemma vid köksbordet eller i pojkrummet.

För Susanna har familjen och idrotten varit ett sätt för henne att "Make peace with the past" som hon säger.

Susanna Mäkelä skriver om sin vardag och Leevis vardag i sin blogg.




Leevi Ingves tror att mobbningen kommer att minska, men ändå så är han nervös.

Den här artikeln är en del av ett samarbete mellan Yle Västnyland och Västra Nyland. Under den här veckan publicerar redaktionerna artiklar som lyfter upp mobbning i skolorna. Du kan läsa Västra Nylands artiklar här (kräver inloggning med e-post eller Facebook-konto):

VN: "Jag blev tafsad på brösten och släpad i korridoren"

VN: Mobbningen sker i det dolda

VN: Alla kan bidra till en trygg vardag

VN: "Mobbningen har blivit mera fysisk"

VN: Man ska prata med barn om sexuella trakasserier

VN: Hon tvingades byta skola

VN: "Det handlar om fysiskt eller psykiskt våld"

Kommentar: Redaktionen har fått en hel del respons som en följd av den här artikeln. Såväl av berörda som av människor i allmänhet. Responsen har inte uteslutande varit positiv. En del av kritiken handlar om varför redaktionen inte har hört skolan eller de involverade barnen och deras föräldrar.

När det kommer till personliga känslor och upplevelser av mobbning så är de alltid just personliga. En person som upplever och känner något gör just det, på sitt sätt. Ingen kan säga att ”du känner fel”.
Den här berättelsen är ett exempel på hur två personer har upplevt mobbning. Det är deras utmaningar och känslor som beskrivs och återges.

Artikelns syfte är inte att reda ut ett enskilt fall. Det handlar inte om att bevisa vem som har gjort vad eller komma fram till en enda sanning om det som har hänt.
Orsaken till att vi (Yle Västnyland) har valt att inte intervjua lärare eller andra barn och föräldrar i Leevis skola har att göra just med den upplevda situationen.

Syftet med artikeln är att få fler att tänka på hur man tilltalar en medmänniska. Få fler att tänka på hur de själva beter sig. Syftet är helt enkelt att minska på andelen människor som känner att de blir mobbade.

Det är därför Yle Västnyland tillsammans med tidningen Västra Nyland den här veckan uppmärksammar de här frågorna.

Patrik Rosström / Yle Västnyland