Hoppa till huvudinnehåll

Ett försvarstal för den föraktade dansbandsmusiken

Dansband. Kommentar Silja Sahlgren-Fodstad
Dansband. Kommentar Silja Sahlgren-Fodstad dansband

Banalt och kommersiellt dravel byggt på enkla ackord och ännu enklare texter. Ungefär så brukar det låta när dansbandsmusiken får sig en omgång. Jag väljer att kalla den social, positiv och allmängiltig.

Jag upphör aldrig att förundras över den hätskhet med vilken många avfärdar dansbandsmusiken. Finns det någon annan genre som hatas med samma frenesi?

Enda godtagbara orsaken att överhuvudtaget ägna sig åt dansbandsvärlden är om syftet är ironiskt. Eller om man ställer upp i Melodifestivalen som någon sorts motvikt till de seriösa bidragen.

Bild av bandet Rolandz
Mellan humor och ironi. Bandet Rolandz lanserades i samband med Melodifestivalen 2018. Bild av bandet Rolandz Bild: Stella Pictures/All Over Press Rolandz

Följaktligen utgår vuxenradiokanalerna ifrån att det går bra att spela AC/DC:s Highway to hell till lunchkaffet, medan man verkar tro att till exempel Vikingarnas version av Leende guldbruna ögon skall ge upphov till ramaskri bland lyssnarna.

Personligen hör jag till dem som folk automatiskt utgår ifrån att skall stämma in i äckelkören. Dels för att jag vuxit upp med föräldrar som föredrar klassisk musik, dels för att jag blev vuxen när depprocken var som störst.

Och så har vi förstås det där med att jag bor i en storstad, har en akademisk examen och jobbar med kultur. Minsta barn fattar ju att alla dessa parametrar låter förstå att det är min plikt att värja mig mot dansbandsglädjen.

Men det struntar jag i. Med eftertryck.

Vare sig det gäller film, litteratur eller musik kretsar diskussionen ofta kring det svåra i att beskriva lycka och glädje utan att fastna i banaliteter och statiska tillstånd.

Den sociala aspekten

Det är lätt att skjuta ner dansbandsrepertoaren för dess verbala fokus på hjärta och smärta – som musikaliskt oftast landar i dur.

Men hur ofta minns man att dansbandsmusiken primärt är bruksmusik – en musik avsedd att dansas till? En musik som bygger på social samvaro och fysisk kontakt på ett sätt som få andra musikstilar gör.

Dansande par i Molpe.
Kvällens sista dans? Glada par på Molpe danspaviljong. Dansande par i Molpe. Bild: YLE/KE dans,dans på molpe danspaviljong

Själva begreppet ”dansband” introducerades de facto inte på allvar förrän på 1970-talet – innan dess talade man om ”en orkester som spelar dansmusik”. Det var det som var artistens mål; att få folk att dansa.

Dansbanorna var mötesplatsen, det sociala navet på många orter. Frånsett ålder. När jag var tonåring i mitten på 1980-talet åkte vi under sommarveckosluten runt mellan öarna i den åländska skärgården för att gå på dans.

Jag kunde visserligen inte dansa själv, men beundrade storligen alla coola Stockholmskillar som trots att de dagarna i ända lyssnade på hårdrock inte hade några problem med att ta ut stegen i en schottis.

Skivfodral med Vikingarnas kramgoa låtar 18.
Skivfodral med Vikingarnas kramgoa låtar 18. Bild: Yle/ Silja Sahlgren-Fodstad Vikingarna

I sina memoarer beskriver Christer Sjögren hur väl uttänkt en danskvälls program kunde vara – det gällde för orkestern att få svårighetsgraden balanserad så att man genast lockade ut folk på dansgolvet och sedan lyckades hålla dem kvar där.

Men det här var förstås innan nätet petade ner dansbanan från dess position som optimal dejtingsajt. I ordets konkreta betydelse.

Det positiva

Vare sig det gäller film, litteratur eller musik kretsar diskussionen ofta kring det svåra i att beskriva lycka och glädje utan att fastna i banaliteter och statiska tillstånd.

Det är så väldigt mycket enklare att skapa dynamik med hjälp av konflikter och dramatiska vändpunkter.

Vilket gör att konstnärliga helheter ofta landar i någon form av insikt om att relationer är komplicerade och livet svårbegripligt i största allmänhet.

Det dansande huvudparet i filmen BlackJack.
Dramatik på dansbanan. Helena Bergström och Carl Kjellgren i Colin Nutleys film BlackJack (1990) som handlar om livet i skuggan av dansbandsglädjen. Det dansande huvudparet i filmen BlackJack. Bild: Svensk Filmindustri Helena Bergström,Blackjack,Carl Kjellgren

Dansbandsmusiken nuddar också vid det mörka och smärtsamma, men väljer ändå oftast att peka framåt mot en ljusning. Om inte annat kan man leva på minnet av det man en gång hade. Och låta de sista ljuva åren bli de bästa.

Här inbillar jag mig att vi är tillbaka i den funktion som musiken sprungit fram ur. Det vill säga musiken som förutsättning för en social samvaro, som grogrund för en första trevande kontakt eller som ett kitt som ger åldrande par en orsak att hålla om varandra.

Det allmängiltiga

Så har vi det där med hjärta och smärta. Texterna om den lilla människan och hennes stora känslor.

Längtan, trängtan, besvikelse och förnöjsamhet. Finns det något banalare?

Både ja och nej. Länge hävdade jag att en dansbandslåt fungerar lite som en film, som en berättelse med en tydlig dramaturgisk båge.

Den tanken har jag varit tvungen att revidera i takt med att jag lyssnat mera på country och insett vilken position starka berättelser har inom den genren.

Brad Paisley på scenen med sin gitarr.
Låt mig berätta en historia. Brad Paisley hör till de countrystjärnor vars låtar ofta är enhetliga berättelser. Brad Paisley på scenen med sin gitarr. Bild: WENN.com/All Over Press Brad Paisley

Istället har jag börjat laborera med tanken att den traditionella dansbandslåten destillerar fram enskilda känslor, målar bilder av allt från talande blickar och lättsam samvaro till den stora saknaden och den mogna kärleken.

Den som hittat hem och lagt sig tryggt till rätta. Den som är medveten om att den är värd tiotusen röda rosor.

Känslor som är avskalat renodlade och därför lätta att identifiera sig med. Den nostalgiska fläkten fungerar dessutom förvånansvärt väl vare sig man är en längtande tonåring eller en pensionär som blickar tillbaka på det som varit.

Poängen är inte sällan att försöka vara nöjd i nuet. Med den man är och det man har.

En värld där vi alla blir uppbjudna

När man talar om country eller rock är det lätt att landa i en analys av klassaspekten. I en närläsning av den verklighet som skildras, den attityd som kommer till uttryck och den politiska underton som gäller.

Bruce Springsteen
Bruce Springsteen Born in the USA,bruce springsteen

Medan det är självklart att tala uppskattande om Bruce Springsteen eller Kent som arbetarklassens representanter är det inte alls lika självklart att vare sig framhäva eller hylla dansbandens klasstillhörighet.

En tillhörighet som måhända inte uttrycks i lika poetiska ordalag eller manar till förändring, men som likväl finns där. I beskrivningen av mindre orter, olika yrkesidentiteter, en föränderlig värld.

Här finns gott om servitriser och snabbköpskassörskor – vanliga människor i vanliga miljöer. Och detta helt utan den typ av nationalistisk hybris som kryddar de bredaste amerikanska countrylåtarna.

Det är svårt att tänka sig en svensk dansbandslåt som på ett motsvarande sätt skulle användas i politiska sammanhang – texterna må bygga på ett jag och ett du som är nöjda i den lilla världen, men det innebär inte att man samtidigt riktar några sparkar mot andra håll.

Och i en tid präglad av individualism och ökad ensamhet i kombination med kravet på att visa upp ett lyckat liv på sociala medier kan det vara nog så hälsosamt att vila i dansbandsvärldens hyllning till den vardagliga lyckan och de banala - men ack så verkliga - känslorna.

De som bara infinner sig om man faktiskt möts. På riktigt.

Pressbild av svenska dansbandet Blender.
Dansbandsglädje på Svensktoppen. Ska vi ta båten? undrar dansbandet Blender denna sommar. Pressbild av svenska dansbandet Blender. Bild: Från dansbandet Blenders hemsida. Blender

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje