Hoppa till huvudinnehåll

Claes Andersson oroar sig för klimatet och vad vi gör av det: "Jag har inte mycket till övers för dikt som snobbar"

Claes Andersson
Claes Andersson vid flygeln Claes Andersson Bild: Niklas Sandström Claes Andersson

Det finns ämnen som beskrivs och skildras bäst i dikt. När författaren har tålamodet att slipa bort allt som är onödigt, allt det som fördunklar tanken. Då framstår diktraden som självklar och exakt.

Claes Andersson hör till våra mest älskade poeter. I hans dikter samsas kärlek med skarp samhällsanalys och barndom med ålderdom. Allt är klart och genomlyst av humanism.

Om du inte ännu har öppnat en diktbok av Claes Andersson så gör det nu! Du kommer inte att känna dig utestängd. Tvärtom bjuds du in i ett samtal med en medmänniska som blottar både sina egna och samhällets tillkortakommanden på ett sätt du kan känna igen.

pärmen till Det underjordiska utkikstornet
pärmen till Det underjordiska utkikstornet Bild: Förlaget Claes Andersson

Anderssons 24:e diktsamling heter Det underjordiska utsiktstornet och är en summering av ett liv som psykiater, riksdagsledamot och musiker. Det är en samling där dikter samsas med drömmar och mardrömmar.

Okonstlat och direkt

— Jag försöker skriva begripligt och klart utan att pruta på vad jag vill säga, säger Claes Andersson. Det är väl det som dikt handlar om, att försöka säga svåra och diffusa saker så att man kan läsa dem och de blir begripliga.

— Jag har inte mycket till övers för dikt som snobbar med att vara formellt väldigt konstig.

I Det underjordiska utsiktstornet har Andersson medvetet blandat ihop väldigt olika teman. Där finns lugna kärleksdikter, men också obehagliga mardrömmar som skrivits ned så som han kommit ihåg dem när han vaknat.

— Jag ville sätta med dem bara för att inte ge en bild av att det skulle vara en idyll att bli gammal.

Allt vi tvingas veta

Där finns också återspeglingar av allt det vi utsätts för varje dag. All den information vi får om otroliga tragedier som sker runtom i världen. Det är information vi inte kan göra någonting åt, men ändå måste bearbeta.

Andersson tror att vi avskärmar oss. Vi läser om katastrofer som drabbar tusentals människor, men kan inte föreställa oss i detalj vad det innebär för dem som drabbas.

Däremot reagerar vi starkare på saker som händer närmare oss, vi sörjer och känner empati. Vi människor har ett sätt att skydda oss som gör att vi inte kan reagera lika starkt på allt som händer i världen, menar han.

Efter oss syndafloden!

Det lär finnas en kinesisk förbannelse som lyder: ”Jag hoppas ni får leva i en intressant tid.” När jag frågar Claes Andersson vad han oroar sig för i dagens värld svarar han att det alltid har funnits hot och att varje generation har haft pretentionen att vara den sista.

Det har alltid funnits totala hot, säger han. Men om man ser på statistik så har världen aldrig varit en bättre plats än nu. Vi har kommit långt med att eliminera hunger, svält och de värsta sjukdomarna.

— Men det som gör det så svårt att orientera sig är att nyhetsförmedlingen är så effektiv. Vi får nästan allt live till oss via radio, tv och nätet.

Klimathot i kabaréform

Andersson skriver på en klimatkabaré och säger att ju mer han läser om vad som väntar oss desto svårare är det att ta in all information som finns. För det är verkligen ganska hemska sker som väntar oss.

För sin egen del är han inte orolig, men nog för barnbarnens och deras barns generation. Klimatförändringarna ser han som det största hotet just nu. En klimatkatastrof skulle medföra att vissa delar av jorden översvämmas. Människor kunde då inte mera bo på öar i Stilla havet, Europa, Holland, Österbotten.

Hur göra med dem som kommer?

— Vad händer om havsvattennivån stiger med två meter? Somliga talar om upp till 50 meter. Vad händer då med antalet flyktingar som kommer? Hur många miljoner är det som bankar på dörren? Sådant är svårt att tänka sig, men man måste på något sätt ta det till sig för det handlar om sannolikheter som är mycket stora. Det kommer att hända förr eller senare.

I det sammanhanget är följande dikt tänkvärd:

Måste vi hata dem bara för att vi behandlat dem illa?
Vad tänker de om oss?
De tror att vi behandlar dem illa därför att vi hatar dem
Det stämmer inte alls!
Det är för att vi har behandlat dem illa som vi hatar dem
Vår skuld blir hat
Om vi hade behandlat dem väl skulle vi inte ha någon orsak
att hata dem
Hur vill vi då att de ska behandla oss?
Vi vill bara bli behandlade som vi behandlar oss själva
Ingen särbehandling alltså
Kanske de också hatar oss för allt vi lått bli att göra?
Göra? För vem då?
Har de egentligen någon orsak alls att hata oss?

Hela västvärldens sätt att utnyttja Afrika och Asien och hela kolonialismen och imperialismen. Det är enligt Andersson någonting vi i västvärlden har svårt att acceptera att vi har varit med om. Vårt sätt är att inte känna skuld utan att vända det till aggression mot dem som vi utnyttjat och använt för våra egna syften.

Hat som projektion

— Det är en ganska besvärlig mekanism vi människor har, att istället för att medge vår egen andel och skuld stänger vi av och projicerar den här ångesten som hat mot dem vi behandlat illa.

Du och jag - misantropen och mänskoälskaren i samma hudsäck― Claes Andersson

Andersson har svårt att förstå den fruktansvärda aggressionen mot människor som söker sig hit, till Finland och Europa i hopp om att hitta ett ställe där de kan leva i lugn och ro. Han har aldrig begripit mekanismen, vad som händer med människor som utan vidare ser flyktingar som potentiella förbrytare och människor som vill oss illa.

Finland är inte fullt

— Vi borde verkligen kunna hjälpa mycket flera människor än vi hjälper idag, säger han. I mellersta Finland kan man ju åka en hel dag i tåg eller buss eller bil utan att se en enda människa. Det finns hur mycket plats som helst i det här landet!

— Vi är fem miljoner människor på ett område som i andra delar av världen skulle kunna uppta ungefär 100 miljoner människor, så det att vi inte har plats stämmer ju inte. Det kommer att visa sig att vi måste ha plats för människor som söker sig hit förr eller senare.

Värdet av mardrömmar

Det underjordiska utkikstornet innehåller skildringar av mardrömmar. Andersson anser att drömmar är fönster genom vilka vi kan se vad som händer i oss på riktigt, saker vi är omedvetna om.

— Drömmar är intressanta som material för allt skapande. Gunnar Ekelöf sade att all konst utgår från drömmar; dagdrömmar eller nattliga drömmar. Konsten är bara en utveckling av de här drömmarna. Där finns rum för allt fantastiskt, grymt och groteskt.

— Människor som säger att de inte begriper sina drömmar, dem förstår jag inte. De är ju ändå en del av oss de här drömmarna.

Att uppnå flow

Claes Andersson har spelat piano i en jazztrio med basisten Pentti Mutikainen och trummisen Reiska Laine alltsedan 60-talet. Han får energi av sitt musicerande och säger att när han, oftast bara korta stunder, får en känsla av flow så är det samma känsla som han kan uppleva också i skrivandet.

— Det är det som gör att man vill upprepa de här handlingarna gång på gång. Man vill inte sluta skriva eller spela för det blir en verksamhet man behöver.

Istället för att dö av leda

— Om jag inte skulle skriva eller spela skulle jag dö av leda. Jag behöver inte ligga på en strand och göra ingenting utan jag behöver den här verksamheten för att känna att livet är meningsfullt.

Att dikt skulle vara obegriplig?
Lika klar och obegriplig som du, dina drömmar och ditt liv
― Claes Andersson

Andersson uppmanar inte sina patienter att skriva. För som han säger: ”Alla blir ju inte författare bara för att de har psykiska problem”. Men om en patient skriver så är det väldigt givande för då kan man diskutera det hen skrivit i terapin.

Skriva fram sig själv

Han anser att skrivandet i sig är väldigt nära terapi. Det gäller att försöka formulera saker som berör ens eget liv, egna konflikter och knutpunkter som man kan få syn på och därigenom bättre handskas med.

— Skrivandet är egentligen en form av läsning. Du har ett tomt papper eller en skärm och så börjar du läsa vad som ska stå där.

Det här har Andersson också formulerat i en dikt:

Att skriva är att läsa in det ännu oskrivna
Att läsa är att läsa också det oskrivna
För en författare är det viktigt att låta bli att skriva
För läsaren är det viktigt att läsa också det
som blev oskrivet
Det är viktigt att författaren lämnar bort det
som framgår utan att det skrivs
Liksom författaren måste förstå vad läsaren vet
men kanske inte vill veta

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje