Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Ilosia aikoja, Mielensäpahoittaja – gräv fram näsdukarna, den finske mannen är förändrad!

Kverulanten och hans barnbarn Sofia på promenad i skogen.
Princeton möter pälshatt. Satu Tuuli Karhu och Heikki Kinnunen utgör det dynamiska navet i den andra Mielensäpahoittaja-filmen. Kverulanten och hans barnbarn Sofia på promenad i skogen. Bild: Marek Sabogal Heikki Kinnunen,iloisia aikoja, mielensäpahoittaja

År 2014 toppade Dome Karukoskis filmatisering av Tuomas Kyrös litterära gestalt Mielensäpahoittaja listan över mest sedda filmer i Finland. Det är svårt att upprepa en sådan succé, men Tiina Lymi har alla förutsättningar att lyckas.

Själva titeln utlovar glada tider, men inledningen tar sats i moll. Allas vår kverulant (Heikki Kinnunen) har mist sin hustru och bestämt sig för att sätta punkt för det egna livet. Det är ju liksom ingen poäng med någonting längre.

Men först måste allt praktiskt ordnas upp. Begravningen stökas över, en egen kista tillverkas och namnlappar placeras på alla ägodelar.

Man vill ju inte att barnen skall börja slåss om köksradion. Eller sågen.

Av någon underlig anledning faller nyheten om den planerade egna hädangången inte i god jord hos sönerna (Jani Volanen & Ilkka Forss) som tycker att pappa slutgiltigt tappat den sista skruven.

Återstår alltså bara en lösning: åldringshemmet. Men då har sönerna inte räknat med att 17-åriga barnbarnet Sofia (Satu Tuuli Karhu) har helt andra planer för farfars närmaste framtid.

Det kunde ha varit Ove

Själva upplägget i Glada tider, Kverulanten leder osökt tankarna i riktning mot den svenska succéstoryn En man som heter Ove – och visst finns det även senare drag som får en att undra om inte manusförfattarna Tuomas Kyrö, Juha Lehtola och Tiina Lymi själva sett det nära släktskapet som ett problem.

Eller är det möjligt att de inte insett att det finns ett sådant?

Hur som helst är tonfallet och bildspråket ändå så pass starkt förankrade i den finska myllan att man som betraktare ganska snart upphör att dra de uppenbara parallellerna mellan de två karaktärerna och deras bevekelsegrunder.

Antagligen har det att göra med att det är svårt att värja sig mot de känslor som tar sats i det anspråkslösa jordbrukarhemmet för att sedan flyta ut över skog och mark.

För känslorna – de är riktigt stora denna gång. Hjärta och smärta på ett sätt som kunde platsa i vilken countrylåt som helst.

Kverulantens söner dricker kaffe i barndomshemmets kök.
Bröder emellan. Ilkka Forss och Jani Volanen i kverulantens kök. Kverulantens söner dricker kaffe i barndomshemmets kök. Bild: Marek Sabogal Jani Volanen,ilkka forss

Den emotionella startpunkten är den sorg huvudpersonen har lätt för att känna, men svårt att verbalisera. Denne surmulne pappa som varit mån om att sönerna skulle bli som folk, men som aldrig kommit sig för att hålla om dem.

Eller be dem om förlåtelse för sina tillkortakommanden.

En karghet som i förlängningen fick äldste sonen (Volanen) att tidigt flytta hemifrån och utomlands så fort karriären tog fart. Och som inte missar en enda chans att försöka förlöjliga sitt forna hemland.

Detta Finland som kammar noll på trendighetsskalan. Ett land fullt av "junttar" utan ambitioner eller finess.

Det är klart att hans lilla Sofia skall erövra stora världen - hon har ju helt andra förutsättningar än han.

Gråtfest med festlig duo

Antti Litja var den självskrivna stjärnan i den första filmen, men sedan en hjärninfarkt tvingat honom att sätta punkt för karriären har rollen nu gått i arv till Heikki Kinnunen.

Kverulanten står på gården och talar i trådtelefonen vars sladd hänger uyt genom köksfönstret..
Hallå, hallå. För att vara en man som anser de flesta ord vara för stora att använda så sköter kverulanten viktiga samtal väl. Kverulanten står på gården och talar i trådtelefonen vars sladd hänger uyt genom köksfönstret.. Bild: Suvi Sievilä © Valopeitto Heikki Kinnunen

Och visst gör Kinnunen ett fint jobb – han är sur och tvär, men fyller blicken med värme. Och just när hans grymtande fnysningar hotar bli lite väl entoniga tvingar intrigen honom att bli mera talför.

Den som får gamlingen att prata är förstås Sofia - tonårstjejen som är trängd från alla håll. Förväntningarna på henne är så stora att de kunde kväva vem som helst och det är det här intrigspåret som definitivt träffar en nerv.

Här blottas föräldrarollen med dess inbyggda benägenhet att överföra egna traumor och drömmar på nästa generation.

Du skall få det jag inte fick - vare sig du vill det eller inte. Typ.

Stagnation eller förändring

Med historier som Mielensäpahoittaja och En man som heter Ove finns det alltid risk för att man hemfaller åt ett hyllande av det förflutna - en tid då det minsann var ordning och reda.

En tid då alla visste sin plats och världen inte var större än att man kunde inbilla sig att man hade koll på den.

Det positiva med Mielensäpahoittaja 2 är att huvudpersonen denna gång genomgår en förändring. Öppnar sig, pratar, inser att livet är värt att levas även då det inte följer regelboken.

Kverulanten sätter potatis med bästa vännen/grannen.
Min potatis är finare än din. Kverulanten och hans granne (Sulevi Peltola) har en fin och finstämd relation. Kverulanten sätter potatis med bästa vännen/grannen. Bild: Marek Sabogal Heikki Kinnunen,Sulevi Peltola,Iloisia, aikoja mielensäpahoittaja

Sedan kan man förstås fråga sig om inte stagnationen är större då det gäller de drag och roller som tillskrivs filmens mödrar och döttrar. Och som eventuellt flaschar förbi när det gäller frågan om vad det är som gör en kvinna lycklig.

Personligen väljer jag att tolka slutet enbart positivt och se alla karaktärer som vinnare. Det är förstås möjligt att jag väljer att blunda för andra läsningar eftersom jag är så glatt överraskad av helheten.

Eller också beror det på att mina ögon i slutskedet är så rödgråtna att jag överhuvudtaget ser ganska lite.

Den äldre sonens hustru (Elina Knihtilä) och den yngre sonen (Ilkka Forss) i närbild.
Täältä tullaan keski-ikä. Elina Knihtilä och Ilkka Forss spelar den moderna kvinnan och mannen. Den äldre sonens hustru (Elina Knihtilä) och den yngre sonen (Ilkka Forss) i närbild. Bild: Marek Sabogal Elina Knihtilä,ilkka forss

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje