Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Videouthyrningsfirmorna ger upp och lägger ner – vilka minnen stannar kvar?

Kommentar Silja Sahlgren-Fodstad.
Kommentar Silja Sahlgren-Fodstad. silja sahlgren-fodstad

I samma ögonblick som Makuuni-kedjans konkursbud kom började mycket kretsa kring nostalgiska minnen. Från första lånade titeln till sista VHS:en. Men vad innebär det för vårt filmtittande när de fysiska uthyrningsfirmorna försvinner?

Vi är många som stått där i neonlampornas sken en fredagskväll. Velat framför oändliga hyllor med rader av lockande omslag. Plockat bland klibbiga karameller med måttligt fräscha plastspadar.

En nästan ritualiserad handling för många under 1980- och 90-talen. Och åren då det nya seklet ännu var ungt.

Filmlånet kunde utgöra startskottet för veckoslutet eller belöningen efter månader av väntan på den där superspecifika favoritfilmen.

I bästa fall traskade man hem med ett slumpmässigt val som visade sig vara helt fantastiskt.

dvdfodral med Makuunis logo.
Gott och blandat. Under åren har Makuuni regelbundet sålt av sitt lager. dvdfodral med Makuunis logo. Bild: Yle/ Silja Sahlgren-Fodstad DVD

Bla bla bla – tänker du kanske nu. Och tycker kanske att det är onödigt att älta bleknade minnen från forntiden när man har tillgång till nätets hela skala av starka färger? I high definition.

Allt var inte bättre förr – men…

Visst är jag lite nostalgiskt lagd, men allt handlar inte om romantiskt flum när jag med en sorgsen suck tar farväl av en era som betytt mycket för min filmbana.

Nej, det handlar också om en oro för vad som händer med kontinuiteten då det gäller en viss sorts filmutbud. Och med mångfalden, överraskningarna, upptäckarglädjen.

Jo, jag har hört talas om det underbara internätet. Jag har surfat på Netflixhavets böljande vågor av filmtitlar och halvt om halvt drunknat i Youtube-oceanen.

Och däremellan har jag gjort av med en smärre förmögenhet på dvd-beställningar från diverse sajter.

dvdfodral i en bokhylla.
dvdfodral i en bokhylla. Bild: Yle/ Silja Sahlgren-Fodstad DVD

Men det hjälps inte, det finns fortfarande gott om klassiker – äldre och nyare - som det inte går att få tag på den vägen. Vissa genrer är välrepresenterade, vissa årtionden likaså – men hur är det med allt det andra?

Och vilken är sannolikheten att man någonsin söker utanför den egna bekvämlighetszonen av genrer och upphovsländer när man hela tiden erbjuds alternativ baserade på tidigare sökningar?

Biblioteken det sista hoppet – och filmarkiven

Filmarkiven erbjuder fantastiskt välkomponerade serier där alla sorters filmer varvas, men hur många har möjlighet att spontant ta del av deras repertoar?

Filmfestivalerna erbjuder snygga satsningar på retrospektiva granskningar av vissa konstnärskap – men då skall man vara intresserad av just den aktuella regissören eller skådespelaren.

Biblioteken har fortfarande ett ganska imponerande utbud, men även deras samlingar är sammanställda utgående från vissa kriterier. Kriterier som en b-filmsklassiker inte nödvändigtvis uppnår.

Och let´s face it – utan videouthyrningsfirmornas b-filmshylla hade Quentin Tarantino aldrig blivit regissör. Gång efter annan har han framhävt att det var jobbet bakom disken som fungerade som hans filmskola.

Danny Glover bakom disken i en videouthyrningsfirma i filmen Be Kind Rewind.
Bakom disken. Danny Glovers rollgestalt äger en videobutik i Michel Gondrys charmiga film Be Kind, Rewind. Danny Glover bakom disken i en videouthyrningsfirma i filmen Be Kind Rewind. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Be Kind Rewind,Danny Glover

Och handen på hjärtat – visst går vi av bara farten miste om en värld som varit tacksam att skildra på film. Det funkar liksom inte att föreställa sig handlingen i Michel Gondrys Be Kind, Rewind (2008) förlagd till streamingverkligheten.

För att inte tala om enskilda ljuvliga scener som den i Holiday (2006) där Kate Winslet och Jack Black botaniserar bland dvd-konvoluten på jakt efter filmerna man bara ”måste se”.

Kate Winslets och Jack Blacks rollgestalter sitter vid ett piano och improviserar kring filmmusik i filmen Holdiay.
Iris and Miles forever. I filmen Holiday spelar Jack Black filmmusikkompositören Miles som möter filmentusiasten Iris (Kate Winslet). Kate Winslets och Jack Blacks rollgestalter sitter vid ett piano och improviserar kring filmmusik i filmen Holdiay. Bild: Picture supplied by Splash News/ All Over Press Kate Winslet,Holiday,Jack Black

Vad skulle du vilja säga till avsked?

Trots att jag själv aldrig gett upp de regelbundna utflykterna till videouthyrningsvärlden – där jag lärt mina barn att varva tummade dvd-omslag med klibbiga karameller – är det alltså nu obönhörligen dags att ta farväl av Makuuni.

Det gör jag genom att konstatera att den första film jag någonsin hyrde var VHS-versionen av The Breakfast Club 1986. Sist på listan landade The Equalizer i augusti 2018.

Och avslutningsvis går mitt minne till den disiga vårvinterkväll för några år sedan då vi en sista gång kikade in i vår lokala videuthyrningsfirma innan den byggdes om till något helt annat.

Utanför den övergivna lokalen vars enorma fönster gapade tomma författade barnen spontant en hälsning till ”älsklingsfilmbutiken”. Med våta vantar i den nyfallna snön.

Riktigt lika poetiskt lär det inte bli den dag någon av de digitala plattformarna sätter lapp på skärmen. För hur krokar man upp sina minnen på en plats som inte finns? Som inte doftar godis och popcorn. Och som inte fylls av sorlet från förväntansfulla människor på jakt efter den ultimata fredagsfilmen.

Läs också