Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Bygden gör Betinkan

Författaren Sabine Forsblom
Författaren Sabine Forsblom Bild: Marica Rosengård Sabine Forsblom

Sabine Forsblom fortsätter utforska Maskrosgudens Östnyland i romanen Betinkan där tonårsångest möter arbetarklassens gråa vardag i en väv av trasiga människoöden.

Det är inte lätt att vara Betinkan-Tina-Tinkan. Redan som foster hjälpte hon till att fånga farsan, kedjade honom till morsan så båda får gå i graven hand i hand, skrikandes i mun på varandra.

Nu är hon femton, fångad i rökringen utanför högstadiet och fem före att hitta Kärleken.

I Betinkan återvänder Sabine Forsblom till ett Borgå där livet finns till för att förspillas. Det är sent sjuttiotal och det Östnyland som trogna Forsblomläsare känner igen från Maskrosguden (2004) och Maskrosgudens barn (2015) är sig likt:

Skvallerkäringar skvallrar, åldringar åldras och resten jobbar hårt för att glömma var de befinner sig. Nejdens ungdomar har precis börjat inse att homosexualitet finns och ska slås ur folk, att samhällsuppror börjar med disco och att varje ölback lurar på en alternativ värld.

I allt detta finns Betinkan-Tina-Tinkan, den oansenliga flickan med babyansikte vars liv går ut på förhoppningar och förnekelser. Stå vid sidan om och hoppas på att nån kille ska se henne, helst han som ser ut som solisten i T-Rex. Stå vid sidan om och hoppas att kusinen Roffa inte ska avslöja att han sminkar sig och korrigerar sina Barbiedockors anatomier med tusch. Stå vid sidan om för hon är ett vitt finlandssvenskt arbetarklassbarn och i den miljön berättar alla ivrigt för varandra hur lite man är värd.

Med trasmatta som form

Vid första ögonkastet kan Betinkan låta som en typisk tonårsskildring. Förtappade ungdomar, jobbig skoltid, problem med föräldrarna, problem med världen i stort. Och visst, Jonas Gardell hade vantrivts som fisken i vattnet i Forsbloms östra Nyland. Allt är mörker, men det mesta går att skratta åt. Åtminstone berättarens bitska beskrivningar och kommentarer. Men romanen rymmer mycket mer.

På många sätt är Betinkan berättarens show. Stundvis tillåts läsaren vistas i den unga Bettina, känna hennes rädsla, hennes lust och glädje. Men oftast ränner berättaren iväg till andra platser på jakt efter äventyr. Än till middagsbordet, än till diskot, än till faffas sista tid på ålderdomshemmet.

Till sin form påminner romanen starkt om ett muntligt berättande där det är viktigare att underhålla än att hålla sig till saken. Forsblom använder sig av färggranna, skickligt skissade karaktärer och anekdoter för att väva ett narrativ, snarare än att fokusera på ett specifikt händelseförlopp. Samtidigt finns här en stark höglitterär konstfärdighet, och ett myller av referenser.

Slutresultatet blir på många sätt likt en trasmatta. En väv av trasiga mänskoöden.

Pärmbilden till Sabine Forsbloms bok Betinkan
Pärmbilden till Sabine Forsbloms bok Betinkan Sabine Forsblom

Vad vi berättar om varandra

Vävtekniken är särskilt intressant med tanke på titeln. Det är lätt hänt att Betinkan för tankarna till en roman om en person, när faktum är att det är bygdens berättelse minst lika mycket som Betinkans. Antagligen mer bygdens berättelse, då allt som händer i bygden tillåts av bygden.

På många sätt är Betinkan en berättelse om berättelser. Om vilka berättelser som formar oss. Familjesagor, fyllehistorier, skrönor, sanningar och lögner. Minnen, om de så är äkta eller påhittade. Allt handlar om att förstå varför vi är där vi är. Varför bor man på Tattarmossen, varför ska män få vara svin mot kvinnor, varför är fattig fattig och rik rik?

I Betinkan framstår tanken på en individuell identitet som en naiv konstruktion. Berättaren påpekar själv att "Betinka-Tina-Tinkan" är ett sätt att överleva. Alla namn är smeknamn som bygden gett åt "huvudkaraktären" och som hon accepterat. Det fanns inga andra alternativ.

Offer för offer

Offerskap är ett genomgående tema i Betinkan. Alla är offer, på ett eller annat sätt. Alla har en orsak att må dåligt, att vara osäkra, att vilja skrika och slåss. Oftast ska utsattheten också ältas och glorifieras. Vad som än händer ger berättaren förklaringar till allas obehagliga tendenser:

Hon hatar sin dotter för att hennes far lämnade henne. Han hatar sitt liv för att hans mor hatade honom. Han är sexualförbrytare för att flickorna tycker han är ful. Hon sprider rykten som straff för att nån tror sig vara bättre än hon.

Det här framställs som förklaringar, inte bortförklaringar. Inget som rentvår beteendet.

Till sin stora förtjänst vågar romanen löpa linan ut och avslöja vilka offerskap som är verkligare än andra. Vilka som är allmängiltiga, och vilka som är bundna till en social position.

Trots att den sociala hierarkin i en by kanske kan förklaras med att alla har sin plats, från patronen till patrasket, så är det patronen som lyser med sin frånvaro på ålderdomshemmet. Patronen lever på sin herrgård med sin betjänt. Patrasket bäddas ner klockan fem på eftermiddagen för att nattskiftet är för utarmat, för att använda ett av romanens exempel.

På samma vis kan man konstatera att fastän både männen och kvinnorna får varandra att må dåligt är det kvinnorna som måste uthärda när männen inte står ut längre och börjar slå.

Om Betinkan kan sägas lida av något, är det att den stundvis blir lite för förtjust i sina egna finurligheter och dialektala krumsprång, på bekostnad av ett djup som kunde grävas ännu mer. Men vi får hoppas att Forsblom fortsätter harva i den östnyländska myllan.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje