Hoppa till huvudinnehåll

Kaj Arnö: Vad lär oss Sibirien i dag – från Gulag till instagram

Kaj Arnö knuffar en skottkärra
Arnö i hårt arbete i Sibirien. Kaj Arnö knuffar en skottkärra Bild: privat Kaj Arnö,Skottkärran

Förr förvisades folk till Sibirien, i dag instagrammar man gamla Leninstatyer och vildvackra landskap. Kaj Arnö bekantar sig med denna beryktade plats.

Annat var det förr. Då reste man inte till Sibirien av egen fri vilja. Tiden där var ett enda lidande, på obestämd tid.

Ryktet gav Sibirien ett stigma som det nu inte längre är förtjänt av.

Nu bjuder en halvvägs väl förberedd Sibirienresa på en orgie i naturupplevelser, god mat och värmande medmänskliga kontakter.

Och en underlig hemkänsla åtminstone för oss, som avkomma till tsarens forna undersåtar i storfurstendömet Finland.

Förr, då man deporterades till Sibirien för att kanske aldrig återvända, är en tidsperiod som inleddes redan under tsarens tid.

Denna tradition renodlades i Sovjet, speciellt under Stalin. De som deporterades kallades spetsposeljentsi, speciella bosättare.

De kom speciellt från Rysslands närmsta grannar i väst, däribland givetvis Finland.

Man bramför Leninstaty
Man bramför Leninstaty Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Nu flyger man till Sibirien för att lägga upp bilder på Instagram, det är en tidsperiod som börjat först under Putins tid. Denna sedvänja är inte spridd utanför Ryssland.

De få västgrannar som turistar frivilligt i Sibirien kommer från Tyskland, Frankrike, Polen och Italien. De upplevs som något speciella, framför allt av sina egna landsmän.

Kontrasten mellan förr och nu var orsaken till vår egen resa. Vi, far och son, ville fira att sonen just blivit färdig med sin examen från universitetet hemma i München.

Vi valde Sibirien som resmål för olikhetens skull. Sonen är förvisso mångfalt mer berest än jag var i 24-årsåldern. Men han har aldrig rest med de vedermödor som var förbundna med att åka till Leningrad eller Östberlin på 1980-talet.

Och framför allt inte med en upplevelse av att plötsligt – mitt bland blonda, blåögda människor – befinna sig som i en annan värld, med språkbarriärer och oväntade olikheter i hur saker och ting fungerar.

Nu talas engelska världen över. Mobilen hjälper oss boka hotell och välja restaurang. Kunde kanske Sibirien vara den ort som ger oss en gammaldags känsla av att resa, att behöva fixa mat och logi på ort och ställe, till nöds med teckenspråk?

En resa som påminner om ett "förr" som inte åsyftar förfädernas landsförvisningar, utan de sena Sovjet- och tidiga Ryssland-turisternas äventyr?

Sibirisk bryggga och pojke som beträder den
Vid vägs ände – Sibirien Sibirisk bryggga och pojke som beträder den Bild: Kaj Arnö Sibirien

Att åka till Sibirien i dag kräver hårt arbete

Ja! Redan visumfixandet blev ett äventyr i sig. Ryska konsulatet hemma i München är öppet vardagar 9-12, hette det. Men stängt, vid mitt första försök. I morgon? Njet. När? Övermorgon klockan elva.

Andra försöket: Platsen visade sig vara fel. Visumbeviljandet är outsourcat till en privat aktör.

Tredje försöket: Tro inte att pass och två passbilder räcker! Nej, det ska vara förhandsifylld ansökan med marschrutt (reserutt), samt bilagor, inklusive intyg på reseförsäkring samt inbjudan av någon lokal arrangör.

Fjärde försöket: Ansökan är bra ifylld, men inbjudan från hostel Montana på Karla Liebknechta i Irkutsk saknar stämpel. Hördu, googla på "russian visum voucher" och beställ på nätet!

Femte försöket: Visst, ansökan är bra och inbjudan på vouchern säger "två inresor", men du har ju bara skrivit Ulan Bator på visumansökan, det står inget om Ulan Bator i inbjudan!

Sjätte gången gillt. Ansökan kunde inlämnas, och en vecka senare var våra pass försedda med visum.

Det var som förr, på 1980-talet.

Postsovjetisk charm

Förr på Stalins tid åkte man tåg till Sibirien. Vi valde att åka tåg bara från Irkutsk till Ulan Ude, närtåg till Sljudjanka vid Bajkalsjöns sydspets och därifrån vidare med transsibiriska. Och visst fick vi uppleva lite sovjetisk charm.

Plats: Järnvägsstationen i Sljudjanka. Tid: Alldeles försenade, fem före tågets avgång klockan tio på morgonen. Trots att babuschkan framför oss bad biljettluckans kassa betjäna oss först, måste vi springa till tåget.

Pust. Var stannar vagn fem? Vet ej.

När tåget kom blev det mer spring. Bilet! Pasport! Söla inte! Vi tar fram dem och kupévärdinnan säger något vi inte uppfattar.

Vi går in i tåget och märker att vagnen är en liggvagn, men nästan alla platser är upptagna.

Två män i rysk tågrestaurang
Två män i rysk tågrestaurang Bild: Kaj Arnö Kaj Arnö

Vi har i hastigheten inte hunnit läsa vilka platser vi har. Vi måste fråga den buttra kupévärdinnan. Adin schjas! One six! Plats sexton är mycket riktigt ledig, så även plats femton rakt under.

Just som vi lagt ned ryggsäckarna stönar kupévärdinnan och upprepar, jag sa ju one-six! One! Six! Vad gör ni på sexton?

Vi fortsätter småle hult och servilt och känner oss som just de "böbiga" utbölingar vi är. Kupévärdinnan fnyser. Fem minuter senare frågar hon om vi vill ha te. Givetvis!

Ytterligare några servila småleenden och ryska fraser senare börjar hon smälta. Vill man lära sig charma ryskor, är kupévärdinnor i kylskåpsstorlek lämpligt övningsmaterial.

Ingen Reidar på de ryska tågen

Tågresan var i övrigt som hemma, fast med bättre mat i restaurangvagnen och utan Reidar Wasenius i högtalarna. En titt ut genom tågfönstret kunde leda en att tro att vi farit iväg från Ingå, inte Irkutsk.

Att vi just kommer fram till Sjundeå, inte Sljudjanka.

Att vi på sin höjd är på väg mot Uleåborg, men definitivt inte Ulan-Ude. De finska speciella bosättarna måtte ha haft en rent botanisk hemmaplansfördel framom sina medfångar från Polen, Tyskland och Vitryssland, för här ser björk, kamomill och fiskmås ut som i Finland.

I och för sig inget att undra över, för klimatet är påfallande likadant, och gränsen mellan Finland och Ryssland har ingen tullkontroll för flora och fauna.

Hemkänsla i bastun

Hemkänslan gick utöver de rena naturupplevelserna. Ta bastukulturen.

Visst gillar jag tyska bastun, och visst är tyska bastun ganska lik vår egen, men i en rysk banja får ingen spader om svetten rinner på bastulaven, i en rysk banja behövs ingen Bademeister för att kasta bad och i en rysk banja ska det vara bastukvast, vjenik.

Kaj Arnö i bastu
I bastun Kaj Arnö i bastu Bild: privat Kaj Arnö

Okej, riktigt allt är ju inte som hemma. Våra bastukvastar i Irkutsk var inte av björk ("beklagar, björken är slut i dag") utan av ek, "dub". Och så hade vi på oss filthattar som fick en att se ut som den ritade figuren Calimero, den nykläckta kycklingen som ännu hade äggskal på huvudet.

I Irkutsk hyrde vi en hel bastu för två timmar för oss själva; i Ulan-Ude gick vi i en offentlig bastu (inträde: 2 euro per person) som gav oss rikliga tillfällen att umgås med lokala ryssar och burjater, i en bastu som såg ut som om den varit med under Chrusjtjovs tider.

Förr som nu var det ryska som gäller i bastun. Att kunna lite ryska var bra, att kunna mera hade varit bättre. Hade vi kunnat noll ryska hade vårt utbyte ofta varit nära noll.

Bastusällskap, tågvärdinnor, hyresvärdar, taxichaufförer, butikskassor, restaurangbetjäning, hotellpersonal: kanske fem av sju talade bara ryska.

Annan lunk än under straffarbetets dagar

Förr blev man satt i fysiskt krävande straffarbete. Nu bestämde vi oss för en lättjefull 21 km lång dagsvandring längs den stora Bajkal-vandringsvägen, Balschaja Bajkalskaja Trapa.

Logistiska vedermödor med oskyltade hållplatser och 10 kg på ryggen försenade oss i starten, så det dröjde till tidig eftermiddag innan vi kunde påbörja heldagsvandringen från hotell Majak (vilket betyder fyr, föga förvånande för den som kan finska och har lite fantasi).

Vandringen var brant som i Alperna, med vegetation som i Lappland. Hisnande vacker utsikt över Bajkalsjön. Solen sken. Björkarna susade, tallarna skyddade mot blåsten.

Vi tog förfriskande dopp i det kanske fjortongradiga vattnet.

Skön sandstrand, inte en själ i sikte – fast ryssen hade inte tagit anstöt av vårt nakenbadande. Någon handduk behövdes inte; vi soltorkade snabbt och fortsatte vår vandring. Åt lite av hallon och svarta vinbär vi köpte vid vägrenen. Sa jag att det kändes som hemma?

Sibirisk sjöstrand
Sibirisk playa Sibirisk sjöstrand Bild: Kaj Arnö Sibirien

I en krok av den smala stigen, mitt i den sibiriska ödemarken och utan att vi sett andra människor på gud vet hur länge, satt vi oss ned för en liten paus.

"Du skall inte bli rädd nu, men till vänster om dig är en varg", sa jag med lugn och faderlig stämma till min son, som ryckte till vid åsynen av en blandrashund med tillräcklig schäferandel för att väcka min vargassociation.

Ömsesidigt asgarv. Den historien kommer han att få höra länge.

Vandringsvägen fortsatte och bjöd på utsikt, klättring och naturupplevelser om vartannat, men saknade skyltar som berättade hur långt det var kvar till ändpunkten Balschaje Koti.

Då vi tyckte att vi gått över hälften av de "åtta-tio kilometer" några medvandrare pratat om (nu betyder ju vosim-disjot åtta-tio och inte aderton?) och stötte på några tält nedanom vägen, var det alltså bäst att fråga oss för.

brant skog och sjö
Lokala alper brant skog och sjö Bild: Kaj Arnö Sibirien

Nya kontakter knyts

En tre generationers storfamilj tog emot oss med öppna armar. Varifrån kommer ni? Aj Tyskland, tufft, vilken stad? Varför har ni ingen guide? Får vi bjuda på lite vägkost?

Blandningen av ryska, engelska och teckenspråk fungerade väl.

Äntligen var vi framme i den andra världen, där ingen app hjälper. Däremot hjälpte bruten ryska och småleenden oss att förstå att vi nog ännu hade två timmar kvar. Vi gick vidare, stärkta av några koppar te, lite ryska kex och framför allt rysk gästfrihet.

Utflykten till tiden före Internet fortsatte då vi strax efter mörkrets inbrott nått fram till Balschaje Koti. "Gdje gostinitsa?" frågade vi några lekande tioåringar.

"Kakoj ulitsa?" frågade de. "Ingen skillnad vilken gata, vilket hotell som helst duger", sa vi, och så komplicerade meningar duger inte vår ryska till.

Ryssgossen kunde dock engelska bättre än de flesta jämnåriga finlandssvenskar, fråga inte varför. "Vänta här, jag tror vårt hotell har lediga rum, jag fixar!".

Folk äter soppa
Folk äter soppa Bild: Kaj Arnö Sibirien
Sibirisk fisksoppa
Sibirisk fisksoppa Bild: Kaj Arnö Soppa

Mycket riktigt fick vi det sista rummet i en kinesisk container i utkanten av det buddhistiska meditationscentret i utkanten av byn. Kostnad 1800 rubel, vegetarisk kvällsvard ingick. Maten fick vi koka upp själva, liksom morgongröten på havreflingorna vi burit med från Irkutsk.

Inte blev vi mindre hemmastadda av morgondagens avfärd. Hyresvärden Andrej hade redan på kvällen fixat båttur till morgonen, så vi skulle kunna åka aktersnurra tillbaka till Listvjanka.

Han mötte oss med sin skottkärra full av avfall som skulle transporteras med samma aktersnurra, inte kan man ju bara slänga skräpet i naturen!

Förresten, ni bad ju om övernattningsplats i kväll i Chuschir – kan du Kaj köra skottkärran medan jag ringer Nina och kollar ifall hon har rum?

Det kunde jag. Givetvis. Fast den form av otvungen skandinavisk jämställdhet har jag inte stött på bland andra asiater, som gärna markerar hierarkiska skillnader där inga sådana skulle behövas.

Samma gällde Nina, hyresvärdinnan som Andrej fixade. Och detta trots att hon var i babuschka-generationen och hade ett burjatiskt utseende.

Kanske hennes naturliga umgänge med oss kom sig av att hon var ortens lärarinna i tyska. Inga språkbarriärer här inte.

Den-och-den restaurangen har öppet, där-och-där går ni till schamanklippan (som alla Sibirienturister vill vallfärda till), ja jag fixar fyrhjulsdriven utflykt tills imorgon, nej ikväll eldar vi ingen banja.

Sibirisk brygga och vågor
Sibirisk brygga och vågor Bild: Kaj Arnö Sibirien

Gamla fiender möts som vänner

Utflykten i den fyrhjulsdrivna ryska UAZ-minibussen blev en ny lektion i folksförbrödring. Nemetskij (är ni tyskar)? Visst är vi det. Mi gavarjom åtschin plåchad pa-rosskij (vi talar usel ryska).

Småleende ansikten. Här i dessa sibiriska avkrokar gick det bra att utge oss för att vara tyskar.

Apropå Tyskland: det skulle inte förvåna mig om hyresvärdinnan hade en tysk krigsfånge till pappa och en burjatiska till mamma. I varje fall såg vi inget tyskhat.

Så här långt österut nådde inte Wehrmacht för 75 år sedan, men nog dagens tyska export av maskin- och konsumtionsvaror.

Modern Talkings dunkadunka var vi mindre stolta över; Dieter Bohlen och Thomas Anders dyrkas långt bortom Ural.

Lada-bil på torg
Lokala fordon från Modern Talkings tid? Lada-bil på torg Bild: Kaj Arnö Lada (Bilmärke)

Men i storstadens butiker är inget som förr. Till Sibirien når också italiensk pasta, fransk kosmetik, belgiskt öl och österrikisk energidryck som förlänar vingar. Inget av dem behöver vi någonsin anlita.

Maten är utsökt läcker, otschin vkusni. Blinier med kaviar blir det en gång, desto oftare bovete, havregrynsgröt och fisksoppan som går under namnet ucha. Inget problem att vi helst låter bli att äta kött.

Lyxigast av allt var sagudaj, den sibiriska varianten av ceviche, som byggde på omul. Omulen finns endast i Bajkalsjön.

Anrättningen smakade lite som en omvänd variant av skomakarlax – såg ut som strömming, men omulen är helt tydligt en laxfisk.

Som förr är inte heller andningsluften. Förr luktade det mahorka lite överallt, nu kunde vi andas nästan vart vi än kom. Bara en gång behövde jag huta "nje kurit!", åt en marschrutka-chaufför som trotsade rökförbudet bussen skyltade med.

Okej, utedasset stank under vår billigaste övernattning, men också där var duschen ren, varm och skön. Den praktiska friktionen som tärt på humöret under tidigare vistelser är bortblåst, i likhet med mahorkastanken.

Kommunistisk drivved

Fast på en punkt har den sibiriska tiden stått stilla. Alla kommunismens koryféer hyllas fortsättningsvis med gatunamn, med undantag av Stalin.

I Irkutsk bor vi på Ulitsa Karla Liebknechta, som är en tvärgata till huvudgatan Ulitsa Karla Marxa.

Vi äter på Ulitsa Lenina. På Ulitsa Kommunistiskaja finns Banja No 10, fast den hade stängt, där blev kommunismen alltför realistisk.

Till Ulitsa Djeschinskaja har vi inget ärende, och varför man i dag vill ära KGB:s grundare med ett eget gatunamn kan vi inte förstå.

Men Lenin lever och mår bra! Han har en ståtlig staty i Irkutsk, månne inte det är den största kvarvarande Leninstatyn i världen. I Ulan-Ude finns i varje fall världens största Lenin-huvud. Jag fotar, lägger upp bilderna på Instagram, taggar dem med #ленин och vips börjar @communismiscool följa mig.

Kaj Arnö och skylt om Putin café
Oavsett epok så syns ledarna Kaj Arnö och skylt om Putin café Bild: Kaj Arnö Sibirien

Detta ger i sin tur lite samvetsgrubblerier. Är det "haraschå" att fota kommunistisk kitsch?

Är det coolt att ta ett foto av Ulan Udes snyggaste fontän, med en röd partistjärna i bakgrunden, tagga bilden och lägga ett blekande filter på för att ge ett stuk av förr, av en 1970-tals lärobok i ryska?

Vet ej. Vi är ute för att uppleva världen, för att se vad som händer, för att smutsa händerna via interaktion med lokala.

Hittills har det gått bra; den enda som blivit stött är min ukrainske arbetskollega, som flytt till Heidelberg efter att ha förlorat sitt hus i Lugansk.

"Du säger att internet fungerar bra i restaurangen i Ulan-Ude? Ja? Ska jag skicka ett meddelande som frågar om du har bomben med, och avsluta med Slava Ukraina? Då får vi se hur bra internet fungerar i Sibirien!"

Dags för reflektion om den egna historien

Jag spekulerar i min egen möjliga familjetragedi i Sibirien. I min barndom pratades det om "Röda generalen", en obestämbar farbror i släkten, en avfälling som sitt öknamn till trots knappt ens nådde officersrang men fann för gott att bygga socialismen på andra sidan gränsen.

Dit for han typ 1920, och har sedan dess inte avhörts. Inte för att några större efterforskningar gjorts – släkten var vit och morfar i skyddskåren.

Men det är fullt möjligt att denne släkting slutat sina dagar som straffånge i den sibiriska Gulag-arkipelagen för mindre än hundra år sedan.

leninbyst
Leninbysten leninbyst Bild: Kaj Arnö Lenin

Nu påminns vi sällan om förr, i dagens fredliga Sibirien. Buddhismen får åter utövas. Ivolginskij datsan nära Ulan Ude är en helgedom för lamaismen, och ser ut som 90 procent Tibet, 10 procent Sibirien.

Burjaterna var buddhister när ryssen kom hit, och vårt intryck är att de förtryckts betydligt mindre än sina olycksbröder i engelska, franska och belgiska kolonier.

Reklamer pryds av både burjatiska och ryska modeller, det finns blandäktenskap och under vår resa ser vi inga tecken på ojämlikhet mellan ryssar och burjater.

Ja, vi gör blott ett ytskrap, men burjaterna kring Bajkal verkar ha åtnjutit ryssens högaktning redan länge. Staden Verchnijudinsk bytte namn på 1930-talet i en gest till det burjatiska språket: Ulan-Ude betyder Röda Uda, där Uda är namnet på floden som flyter genom stan.

sjö och hamn
Vackra vyer men mörka minnen sjö och hamn Bild: Kaj Arnö Sibirien

Nu har vi lärt oss att gilla Sibirien. Vi är överraskade att Sibirien känns som hemma – med en staty av tsar Alexander, med enstaka dubbdäck som sjunger i asfalten fastän snön smält, och med en finsk plastpåse som gör reklam för samma butikskedja som har en affär hemma i Nagu.

Från hemtrakterna runt Nagu har vi också tagit våra förebilder för vårt äventyr i österled, Anna "Rusalka" Franzén från Nagu och Anna-Lena Laurén från Pargas.

De har visat hur man kan närma sig den stora grannen i öster, uppleva äventyr, och tillika må bra. Vår egen Sibirienresa gav mersmak, till nya besök, och till förkovrade kunskaper i ryska.

Nej, allt var inte bättre förr. Allra minst i Sibirien.

Kaj Arnö skriver, jobbar med it och bor i Nagu och München.

Soppa och te
Turistens redskap Soppa och te Bild: Kaj Arnö Mat

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje