Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Sara Ehnholm Hielm skriver om hjärtats och hjärnans glupska livsaptit

sara ehnholm hielm
sara ehnholm hielm Bild: Niklas Sandström dagbok,sara ehnholm hielm

Och Hjärtat, det var mitt är en brokig blandning essäer skrivna av en person vars jobb det är att granska texter. Hur skriver hon då själv?

Jo, hennes texter genomsyras av en intensiv aptit på livet och en önskan om att inte missa någon av de möjligheter som uppenbarar sig.

Sara Ehnholm Hielm, till vardags kritiker och förläggare på Förlaget, bor under ett år i Rom tillsammans med sin familj.

Hon är då den enda i familjen som inte har en given uppgift att ta hand om varje dag. Eller det är inte sant. Hon har föresatt sig att skriva en bok.

Det visar sig vara svårare än hon tänkt. Ledstjärnan är att inte backa för det fula, genanta eller glupska; som att vara för högljudd eller tro att attraktion, när den förekommer, alltid är ömsesidig.

Jag inser till min fasa att för mig är språk främst ett medel för att uttrycka mig själv, inte för att kommunicera med andra.

Den omgivande skönheten sipprar ändå in i texterna, för vem skulle inte förföras av Rom? Medan hon sitter på den soldränkta terrassen med den vidunderliga utsikten sniffar sig texten fram som en hund på jakt efter dofter, impulser, som skulle ge tankarna liv.

Självkritikens ok

Att ta steget från att vara redaktör för andras texter till att producera text utgående från sig själv är svårt. ”Jag kan inte skriva ett ord utan att få stryk” skriver hon när den inre kritikern och redaktören skakar på huvudet åt det hon åstadkommer.

Att inte ge upp är att segra.

Den som läst Sara Ehnholm Hielms filmrecensioner vet att hon som få kan genomlysa och analysera fiktion. Hennes texter är ofta briljanta och öppnar upp tankegångar som överraskar läsaren med sin klarhet.

Med hjälp av andra som skrivit

Så för att kunna skriva vidare läser hon - massor. Med Simone de Beauvoirs hjälp formulerar hon credot för sitt skrivande: att skriva så ”emotionellt sant som möjligt, baserat på egna genomlevda upplevelser”. Ehnholm Hielm är ingen berättare, slår hon själv fast, utan hennes metod är att analysera, argumentera och känna starkt.

Så vad skriver hon om? Två spår går att urskilja i de olika texterna; en önskan att hålla kvar det som funnits och längtan efter att nå ännu mer än det liv som levs här och nu. De här drivkrafterna ger energi åt texterna.

Bokens pärm.
Bokens pärm. Bild: Förlaget författare

Han är här. Du är här.

Den första berättelsen öppnar med det här tvåfaldiga begäret. En gammal förtjusning väcker känslor till liv och jaget känner kroppen hetta till och marken gunga. Drömmen är att hållas kvar i förtrollningen trots att tiden och tidigare erfarenheter egentligen redan avgjort frågan.

Begäret här är ingen självklar suzannebröggersk rättighet att ta för sig, mera en markering om att även de här känslorna finns och kan skildras.

Andra gradens autofiktion

Läsning ÄR liv för Sara Ehnholm Hielm, och i essäerna blandas egna erfarenheter med läsningar av Elena Ferrantes Neapelsvit, Karl Ove Knausgårds Min Kamp och hans årstids-essäer, Jhumpa Lahiris språkexperiment samt Simone de Beauvoirs och Marguerite Yourcenars böcker. Hon läser in sig i texterna, finner paralleller och känner igen sig.

Passionen för texterna smittar av sig och läsningen av denna andra gradens autofiktion med essäistiska partier lockar på ett njutbart sätt fram läsarens egna läsupplevelser av verken. Men även utan att man läst böckerna slås man av den intellektuella envetenheten att vilja förstå vad författaren sett och menat.

Somliga texter är rent biografiska. Behovet att behålla det som varit går igen i en essä om släkten och sommarparadiset på Köklot. Den slår en aning över i idyllisering, som om Ehnholm Hielm velat nagla fast och teckna en bild av något privat, något som inte får gå förlorat.

Orden som det enda sanna

Behovet att bli sedd och förstådd står i centrum för texterna. Ehnholm Hielm tror på ord och språk mer än något annat. Därmed inte sagt att texterna skulle kretsa endast kring det kognitiva. Nej här finns också mycket av kropp, befriande mycket.

Som jag läser Sara Ehnholms bok Och hjärtat, det var mitt är den något av ett emanciperingsprojekt, där hon röjer plats och rum för det specifikt kvinnliga och det kroppsliga. Det skamliga vi vill hålla för oss själva men som tränger sig på.

Moderskapets ambivalens och den kontaktlöshet som upptagenhet av egna projekt kan ge upphov till återkommer i flera av texterna. Liksom Knausgård slits hon mellan att läsa och skriva och kravet på att vara närvarande för familjen. I hennes fall maken och de fyra döttrarna.

Förlagsfusionen som sprack

Sara Ehnholm Hielm ger också sin version av varför hon valde att gå från att vara redaktör på Schildts & Söderströms till att vara förläggare på Förlaget. Dålig anda, intriger och uppslitande samarbetsförhandlingar i det sammanslagna förlaget och bristande uppskattning för barnlitteraturen fick henne nära utmattning, skriver hon.

”Efter en tid började folk säga, under redaktionsmötena då någon nämnde att en författare var missnöjd – över en refusering, en marknadsföringsåtgärd, vad som helst - `vad är det för skillnad, de har ingenstans att gå´ Det sades först som ett skämt, sedan i neutralt tonläge. De viktiga författarna – det vill säga de vars böcker sålde - var fortfarande viktiga, de oviktiga sjönk som stenar.”

Så tillsammans med Tapani Ritamäki gick hon över till ett nytt förlag, ironiskt kallat Förlaget (ett inte helt lyckat namn) som grundats med hjälp av Mumin-pengar. Med dem följde trettiosex gamla Söderströms-författare. Det som till en början närmast liknade en kupp, får så här efteråt konstateras ha varit en riktigt god nyhet för den finlandssvenska litteraturen.

Att vara redaktör och att vara mamma är ganska lika - de använder samma energi

Världen och dess orättvisor tränger sig på i texten om Ayn Rand som är en fortsättning på en tidigare essä om Ayn Rands roman Atlas shrugged där hon konfronterar sig själv med Rands filosofihopkok; objektivismen. Enligt den har alla en skyldighet att hjälpa sig själva, men inte andra.

Bästa sättet att hjälpa de fattiga är att inte höra till dem― Ayn Rand

Medan de Beauvoir i Det andra könet skriver en filosofisk roman baserad på konkreta erfarenheter ur vilka hon upptäcker allmänna sanningar och ideal, skriver Rand med hjälp av sitt tankegods en perfekt värld befolkad av papperstunna gestalter, konstaterar Ehnholm Hielm.

Det leder henne vidare till den politiska situationen i det land där hon läser boken. Italien lämnas år 2015 ensam med tusentals flyktingar som desperata tar sig över Medelhavet i osäkra farkoster och som drunknar i hundratal.

vy över staden rom
Den eviga staden som fond vy över staden rom Bild: Creative Commons Rom

Hennes ilska växer: ”Europa kan inbilla sig att det räddas genom att bygga murar och hålla flyktingarna ute. Men det är lögn: EU förlorar sin själ, alla värden det någonsin haft, sitt moraliska existensberättigande. EU kommer att falla samman, för det ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni också mot mig.”

Och hjärtat, det var mitt är en vildvuxen, intensiv och utlämnande samling texter som beskriver vådan av att skriva fram sina konturer som människa. De många lysande formuleringarna lockar till understreckningar.

Vissa av texterna är relativt bundna till sin samtid och sin kulturkontext. Det är till exempel en fördel om läsaren känner till kulturmansdebatten som blossade upp 2015. Andra är mer tidlösa.

Med sin förmåga att analysera och argumentera har Sara Ehnholm Hielm ännu många ämnen som pockar på att bli betraktade.

Jag hoppas hon fortsätter utforska gränslandet mellan att leva och skriva, mellan att delta och betrakta.

För att tålmodigt rannsaka sig och sin tid gäller det, som Ehnholm Hielm har gjort, att envist orka sitta kvar vid datorn även om det sker på en italiensk terrass med vidunderlig utsikt.

Läs också