Hoppa till huvudinnehåll

Keramiken blev skulptören Paula Blåfields livsverk - drömmen är en utsällning med 1000 keramikkaniner

Paula Blåfield med en av sina kaniner.
Paula Blåfield med en av sina kaniner. Paula Blåfield med en av sina kaniner. Bild: Elin Willows Konstnär,paula blåfield

Slumpen gjorde henne till keramiker. Hon ville in på Konstindustriella högskolan, men tänkte sig textillinjen. Ödet ville annorlunda och gav Paula Blåfield hennes uttrycksmedel.

Paula Blåfield är känd för sina kaniner. De ser ut på många olika sätt, keramikkaninerna, men de har följt henne i många år.

Men att det skulle bli keramiken som gjorde henne till konstnär var inte helt säkert då, för nästan 40 år sedan, när hon sökte sig till Konstindustriella högskolan. Av någon anledning hade hon sökt sig till textillinjen där.

- Jag tänkte att man på något sätt kunde livnära sig lättare på textil än konst.

- Men världsalltet förde mig på rätt plats.

Det var nämligen på keramiken hon fick en plats. Hon hade inte rört lera sedan barndomen, och till en början kändes det inte som rätt ställe för henne.

- Första året var jobbigt, det gjordes väldigt mycket bruksföremål, och det var jag inte så intresserad av.

Men samtidigt var det spännande med leran, och när det andra året kom två nya lärare, från USA, förändrades allt.

- De sprängde hela avdelningen, vi fick göra vad som helst.

Det passade Blåfield och hon hittade sin grej.

- Då började livet!

Träffar gärna sin publik

Vi ses i Vasa konstgilles utrymmen istället för hennes egen ateljé. Den är för stökig, berättar hon, den ligger i källaren på huset där hon bor, och eftersom det byggs om i andra delar av huset har mycket saker hamnat just i ateljén.

Fem gånger har hon bytt ateljé, men aldrig mer, vilket hon i och för sig sagt varje gång. Den stora brännugnen är inte rolig att flytta.

Innan början av september måste atjelén ändå hinna bli städad, då är det dags för konstrundan där Blåfield har varit med många gånger.

- När man har utställning träffar jag bara folk på vernissagen, sen kan man läsa i gästboken vem som har varit där.

- Därför gillar jag Konstrundan väldigt mycket, det kommer runt 60, 70 personer varje år.

Också Blåfields grannar brukar besöka atlején, och en grannpojke kommer för tilltugget, det ska finnas saft och havrekex.

Förutom att träffa sin publik, bidrar evenemanget till en del klirr i kassan.

- Folk både köper och gör beställningar, och det är alltid roligt.

Kavla ibland, pilla ibland

Paula Blåfield gör en del beställningar, till exempel askurnor har hon tillverkat efter kunders önskemål, men mest jobbar hon med sin egen konst. Ofta utgår hon från temat på en kommande utställning.

- Jag hade nyss en utställning där en annan konstnär hade målat vågor, och då tänkte jag att det passade bra med stenar.

Leran är ett mångsidigt material, och Blåfield har gjort allt från små skulpturer till en stor på 170 centimeter. Den fick däremot göras i delar för att rymmas i ugnen.

Och det går också att jobba med leran på många olika sätt.

- Ibland går det snabbt, jag kavlar något, ibland sitter jag länge och pillar.

Hennes karakteristiska kaniner byggs ofta med små remsor.

- Det är riktigt meditativt att sitta och skrapa i många timmar, ibland är jag på det humöret.

Paula Blåfield.
Paula Blåfield. Paula Blåfield. Bild: Elin Willows Konstnär,paula blåfield

Keramik var inte konst

I USA har keramiken alltid haft en självklar plats bland konstarterna, upplever Blåfield.

- Där finns också riktiga toppenskolor.

I en utställning som Blåfield nyligen medverkade fanns också två keramikkonstnärer som reste runt världen för att vara med på utställningar.

- De menade att keramikkonsten är ganska häftigt på kommande, säger Blåfield.

Hon tycker också själv att kermaikens status har blivit bättre.

- På 60- och 70-talet var det omöjligt för keramiker att komma in i konstföreningarna, likväl som fotografer och textilkonstnärer.

Då var skulptering i hårda material en självklarhet i konsten, keramiken användes mer i bruksföremål.

- Nu är det mera fritt.

Kaniner överallt

Under en resa i Egypten 1986 fastnade Blåfields blick på en hieroglyf, ett kaninhuvud med mumifierad kropp. Det var en bild som stannade hos henne.

- När jag kom hem började jag göra människokroppar med djurhuvuden.

Sedan dess har kaninerna återkommit.

Hon har gjort en kaninkör med 50 kaniner, och har också haft en utställning som hette 100 kaniner

- När jag blir tillräckligt gammal vill jag göra en utställning som heter 1000 kaniner.

- Ibland försöker jag slippa kaninerna, men de kommer igen.

Två av Paula Blåfields keramikkaniner.
Två av de senaste kaninerna, från en utställning med tema svart/vitt. Två av Paula Blåfields keramikkaniner. Bild: Elin Willows kanin,paula blåfield

Beroendeframkallande

När hösten kommer igång sätter också Blåfields keramikkurser igång på nytt. Hon har hållit i kurserna i flera år.

- Någon drejar, någon gör bruksföremål för hand och en annan jobbar bara med skulpturer.

- Det är mycket individuell undervisning och alla får göra vad de vill.

Många av kursdeltagarna är återkommande, vissa har deltagit i tiotals år.

- De säger att det är svårt att sluta, de kommer år efter år.

Och Blåfield håller med. Hon tycker att det bästa med att vara keramisk skulptör är just materialet.

- Man blir beroende av lera, men på ett positivt sätt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje