Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Anekdoter ur verkligheten lika fantastiska som fiktion – men blir det bra litteratur? Marcus Groth debuterar som skönlitterär författare

Marcus Groth med sin hund schweiziska vallhund, Rebecca
Marcus Groth med sin hund schweiziska vallhund, Rebecca Bild: Förlaget Marcus Groth,författare,Förlaget,finlandssvensk skönlitteratur,hund

En framstående jazzmusiker lär ha hävdat, att det finns bara två sorters musik, bra musik och dålig. Detta för att ge en näpst åt kritiker och skribenter som nödvändigtvis ville uppfinna nya slag av subgenrer för att kunna placera musikerna i rätta fack.

På motsvarande sätt kunde man resonera att det finns två slag av litteratur. Och ifall boken är bra är det oväsentligt vilken genre den tillhör; prosa, lyrik, essäer, memoarer eller någon annan.

Så det ska genast sägas att när Marcus Groth gör sin debut som skönlitterär författare står det snabbt klart att han skriver mycket bra.

Texten löper smidigt och språket är njutbart. Den ofta förekommande lakoniska humorn får mig att dra på smilbanden – åtminstone till en början.

Pärmbilden på Marcus Groths nya bok
Pärmbilden på Marcus Groths nya bok Pärmbilden på Marcus Groths nya bok Bild: Förlaget Marcus Groth,Pärmbild,debutförfattare,Förlaget,finlandssvensk skönlitteratur,hund

Att jag ändå funderar mycket kring genrebestämning och lite grann hakar upp mig på det här under läsningen av Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas, har att göra med att jag som läsare också iklär mig rollen som recensent, kritiker. Och jag har faktiskt vissa invändningar just vad gäller formen.

Det här får jag återkomma till framöver.

En debutant men ingen dilettant

I de finlandssvenska kulturkretsarna är Marcus Groth framför allt känd som en av våra främsta skådespelare. Också som regissör har han rönt framgångar och därtill har han haft en ställning som professor i scenkonst på Teaterhögskolan i Helsingfors.

Marcus Groth debuterar som författare
Marcus Groth debuterar som författare Bild: Förlaget Marcus Groth,författare,finlandssvenskar,finlandssvensk skönlitteratur,Förlaget,ansiktet
Jag har varit deprimerad under en tredjedel av mitt liv.― Marcus Groth

Skrivandet, liksom läsandet har alltid haft en viktig roll vid sidan om hans egentliga konstnärliga verksamhet, även om han alltså inte publicerat någonting förrän nu. Det märks på att redan inledningen av hans bok väcker ett omedelbart intresse:

Jag har varit deprimerad under en tredjedel av mitt liv. 23 år,3 månader och 19 dagar för att vara exakt. Det började när jag var 9 år, 4 månader och 10 dagar. Det var då min mamma dog på canceravdelningen på Mejlans sjukhus.

Förutom att det är suggestivt och direkt griper tag i läsaren, låter det också förmodligen bekant för mången radiolyssnare. Samma rader förekom redan i Marcus Groths Sommarprat på Yle Vega från förra sommaren.

I själva verket visar det sig att hela boken har sin grund i detta Sommarprat. Groth har visserligen utvidgat texten och fått med många fler hågkomster och anekdoter på de drygt 240 sidorna.

Två stora tragedier

Moderns död är hur som helst den stora tragedin, som det mesta i boken kretsar kring och återkommer till. Vid sidan om faderns död; han begick självmord några år senare.

Jag har inget minne av att jag grät. Jag var väl snarare förvånad. Sorgen och vreden kom långt senare.― Marcus Groth

Varför valde hans pappa att ta livet av sig framom att bli kvar med sin pojke? Han var trots allt ”en mycket trevlig pappa”, som Marcus Groth uttrycker det. Med samma ord som han skriver om sin mamma.

Men det här är alltså den centrala frågan – varför? Och det är också här man finner orsaken till Groths depressioner och den dåliga självkänsla, som han ständigt försöker kompensera för genom att till exempel prestera på scen.

Anmärkningsvärt är att han under skoltiden ändå är någorlunda lycklig och han kan där ty sig till sina vänner (se titeln). Det är först på tröskeln till vuxenheten som depressionerna och ångesten på allvar sätter in.

Barndomsminnen, episoder och fantastiska skrönor

Marcus Groth utgår från barndomen, återger episoder som han minns och som blivit berättade för honom. Han går också längre bakåt, före sin egen tid och redogör för sina föräldrars bakgrund och respektive släktförhållanden.

Det går knappast längre att väcka någon skandal i den finlandssvenska ankdammen med sånt här.

Det här är ett grepp som är bekant från memoarer och annan bekännelselitteratur; från den finlandssvenska litteraturen kommer jag till exempel att tänka på och jämföra med någon Henrik Tikkanen. Också i den lakoniska stilen, som jag var inne på, varvad med drastiska understatements finner jag en släktskap med Tikkanen.

Henrik Tikkanen.
Henrik Tikkanen. brändövägen 8

Däremot går det knappast längre att med sånt här väcka skandal i den finlandssvenska ankdammen, även om också den Grothska släkten har sina excentriker och skrönorna tycks illustrera att verkligheten än en gång överträffar fiktionen.

Vad som sedan är sant, är en annan femma. Att man får ta vissa historier med en nypa salt tycks också Groth själv antyda.

Verklighet eller fiktion - vad gäller mina funderingar kring genrebestämning som jag var inne på, så har jag ändå läst exempelvis Tikkanens adressvit som romaner. Groths bok är nog någonting annat.

Icke kronologiskt

Groth berättande följer inte en lineär eller kronologisk ordning. Utan han kan utgående från någon händelse eller person, som skildras, plötsligt associera fritt framåt i tiden och hamna i en redogörelse för sitt skuldhelvete, till exempel, och hur han försöker få en av sina bästa vänner att bevilja ett lån, men blir inte tagen på allvar med påföljden att han bryter vänskapen.

För att sedan några sidor senare åter ta upp berättelsen där han tidigare blev avbruten av sin association.

En annan gång stannar han upp och funderar kring sitt förhållande till brodern Joakim (Gogi) för att övergå till att kärleksfullt berätta om sin nuvarande thailändska fru, Butsaba eller Pim, som hon kallas.

Pärmbilden till Muminpappans memoarer
Muminpappans memoarer Pärmbilden till Muminpappans memoarer Bild: Förlaget Muminpappans memoarer

Så här brukar det inte nödvändigtvis gå till i mer ordinär memoarlitteratur och i grunden gillar jag det här greppet, för att man som läsare får lov att skärpa sig lite så man inte tappar tråden.

Tyvärr är strukturen ändå för episodisk och texten känns därför ställvis löst sammanhållen. Här finns visserligen både fina och humoristiska berättelser, men jag saknar ett distinkt berättargrepp.

Formen påminner om ett Sommarprat

Just i den anekdotiska uppbyggnaden påminner boken till formen i själva verket om ett Sommarprat, om än uppförstorat. Häri ligger kanske roten till de problem som jag har antytt.

Inte bara för att jag själv – tydligen i motsats till många andra – inte är särskilt förtjust i Sommarpratet som format.

Men när anekdot följer på anekdot och avslutas med en snärtigt humoristisk punchline, mister det så småningom den slående effekten och tenderar bli ett irriterande manér.

Lista på Vegas sommarpratare. Sommarpratarna i små frimärksstora bilder och en stör Vegas sommarpratare-logo.
Lista på Vegas sommarpratare. Sommarpratarna i små frimärksstora bilder och en stör Vegas sommarpratare-logo. Bild: Yle/Lasse Grönroos sommar,radioprogramledare,vegas sommarpratare

Det som kan funka i radion under en begränsad timmes tid, där det hör till att varva berättelsen med en lämplig låt, blir i en text över nära på 250 sidor förr eller senare tröttsamt. Och lakonismerna, som jag inledningsvis tyckte fungerade bra, får snarare en putslustig effekt.

Groth kunde ha sovrat – eller skrivit en roman?

Som jag ser det hade materialet vunnit på en mer stringent form. Eller borde Marcus Groth rent av ha skrivit en roman?

Genom att stöpa om anekdoterna till fiktion och skapa en tydligare struktur med tidsplan och berättarperspektiv – inte bara på varandra följande, löst sammanhängande anekdoter, episoder och mer eller mindre intressanta funderingar - kunde han ha fått till stånd ett behövligt avstånd till det som skildras.

Nu åstadkommer han nog ett avstånd och undviker det sentimentala med hjälp av det svalt lakoniska, ställvis även drastiskt raljerande berättargreppet. Men anekdoterna och de lösa funderingarna är för många med påföljden att en del blir flyktigt och ytligt, förmår inte beröra mig som annat.

Genom att sovra bland materialet och helt enkelt stryka kunde Groth ha gått på djupet och ännu längre in i någonting som han vill nå.

Ett annat alternativ hade varit att sovra bland materialet och helt enkelt stryka en del. Då kunde Groth ha gått på djupet och ännu längre in i någonting som han vill nå.

Kloka ord och scener som berör

För visst finns här klokskap och sådant som är bra och starkt. Som till exempel när han skriver om sina mörkaste stunder och trots allt kan trösta sig med att det är priset han får betala för sin begåvning:

Jag kan inte säga att jag inte skulle villa byta ut en del av mina dagar, men jag skulle vara beredd att betala åtminstone en del av priset en gång till för att få uppleva skapandets obeskrivliga glädje, det fantastiska i att ur ingenting skapa någonting.

Eller om den starka ångestkänslan som var förknippad med hans största framgångar på teaterscenen då han började etablera sig som skådespelare kring början av 1990-talet. Samtidigt som han kunde känna att han inte skulle klara av att igen ställa sig på scenen inför publiken, insåg han att det var just scenarbetet som kunde få honom att övervinna ångesten - möjligen det enda.

Berörande är förstås också partierna där han bedyrar sin kärlek till sin mamma och hur han försöker komma till rätta med faderns självmord.

För mig är Marcus Groth först och främst känd just som skådespelare och här känns det hur han talar om genuint självupplevda erfarenheter. Berörande är förstås också partierna där han bedyrar sin kärlek till sin mamma och hur han försöker komma till rätta med faderns självmord.

Om vänner – och hundar

Vännerna är - som det framgår redan av titeln - också viktiga och förekommer i rikliga mängder. För den som är nyfiken på de finlandssvenska kulturkretsarna är det ju alltid lite eggande att gissa sig till vilka som döljer sig bakom alla dessa förnamn och smeknamn: Hecce, Mikke, Anna, Tuuja, Tobbe, Tomppe, Max, Robbert, Kjell (som spelade gitarr i punkbandet Luspank). Och så vidare.

Vem döljer sig bakom alla dessa förnamn och smeknamn: Hecce, Micke, Anna, Tuuja, Tomppe, Max, Robbert, Kjell?

Åtminstone de tre sistnämnda tror jag mig med säkerhet veta vilka de är.

Kanske är det medvetet för att uppnå något slags ”ankdammskänsla”, som alla vänner nämns vid för- eller smeknamn. Hur som helst reagerar jag för det här och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker det är lite kul eller störande.

Det är bara några representanter för en äldre generation eller vissa verkliga kändisar som förekommer med hela namnet.

Marcus Groth med sin hund schweiziska vallhund, Rebecca
Marcus Groth med sin schweiziska vallhund, Rebecca Marcus Groth med sin hund schweiziska vallhund, Rebecca Bild: Förlaget Marcus Groth,skådespelare,författare,vallhundar,finlandssvensk,Flintskallen

Slutligen om det där med hundar, som också finns i titeln. Dem gillar Groth uppenbarligen och trots att jag själv inte är någon stor hundvän, måste jag medge att det han skriver om en hunds trofasthet mot sin husse, är väldigt fint.

En vän kan svika, men det gör tydligen aldrig en hund.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje