Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Mord i tärnornas tid

Författaren Eva Frantz
Författaren Eva Frantz Bild: Marica Rosengård Eva Frantz

Iskallt vatten sköljer över gamla sår i Eva Frantz Luciabetonade deckarthriller Den åttonde tärnan.

Lucia är i antågande och det betyder både brottsutredningar och kärleksbryderier för äldre kriminalkonstapel Anna Glad. Medan isen på havsviken glittrar och solen tindrar i snötäcket påträffas ett lik i vaken. Är det en vinterbadsolycka eller ett blodisande mord? Dags för Anna Glad att rycka in, denna gång med den unga och hurtiga poliskollegan Märta Hansson i släptåg.

Än en gång får läsaren stifta bekantskap med Eva Frantz mysiga polismakt, känt från Blå villan (2017). Endast några få månader har gått sedan Glad & co. utredde nättroll och mord i den lilla staden vid havet, men under den tiden har mycket hunnit hända. Glad har börjat få upp ögonen för singellivet samtidigt som hon känner sig kärlekskrank. Nallebjörnen Rolf Månsson, Glads gamla kollega, går numera i tofflor och polisen söker en ersättare med ljus och lykta.

Glad får med andra ord lära sig att hantera nya relationer samtidigt som fallet öppnar upp portarna till stadens mörka förflutna.

"Skuggorna ruva"

I sin tredje roman byter Frantz årstid. Borta är den prunkande grönskan och det finlandssvenska stugmyset. Nu är det vinter och natten är lång. I Den åttonde tärnan blir säsongen, vädret och julhögtiden lika viktiga för narrativet som dimman i Frantz debut Sommarön (2016). Skillnaden ligger i att där dimman framstod som en narrativ krycka, är snön och Luciatraditionen välintegrerade delar av Den åttonde tärnan. Redan kapitelrubrikerna i sig är cut ups av Luciavisor - vilket är både stämningsfullt och olycksbådande.

Luciahögtiden är en självklar kandidat för ett Frantzianskt mordmysterium. Hittills har alla berättelser utspelat sig kring den moderna vita finlandssvenska medelklassens helgedomar: i debuten figurerade sommarstugan, sedan smällde det kring lifestylebloggen. Nu är det stearinljuskronan som ruvar på skuggorna.

Tärnetraditionen knyter också ihop teman som Frantz behandlat i sina tidigare romaner, nämligen våld och utnyttjande av kvinnor och barn.

I sig är det kvinnliga offret inget nytt för deckargenren, men hos Frantz flyter allt som oftast offer och förövare ihop. Hämnden finns alltid närvarande som ett ljus som pekar ut mörkret.

Omslaget till Eva Frantz bok Den åttonde tärnan
Den åttonde tärnan Omslaget till Eva Frantz bok Den åttonde tärnan Eva Frantz

Än lurar "polistantalura" i knutarna

På många sätt är Den åttonde tärnan en värdig fortsättning på Anna Glads äventyr. Läsvänligheten sitter, romanen lyckas vara både obehaglig men ändå mysig, och det finns en del snaskig spänning i luften för alla chick lit-fantaster.

Den åttonde tärnan lyckas också hedervärt knyta ihop säcken. Det är svårt att säga ifall läsaren själv kan agera Kitty Drew, men inga narrativa trådar verkar lämnas vind för våg. Vilket inte är någon liten sak då Den åttonde tärnan bjuder på ett större persongalleri än de tidigare romanerna.

Tyvärr återstår en del skavanker från Blå Villan, främst vad gäller gestaltning och språk. "Fy fasiken" spökar i munnen på de flesta, även berättaren, och sextonåriga tuffingar talar om att de fått "telefonmeddelande" från en "polistantalura". Dessutom skapar berättarspråket en viss distansering, där läsaren skjuts ifrån alla händelser, om de så är roliga eller obehagliga, genom det talrika användandet av pratiga och värderande uttryck som "nog", "ju", eller "fy farao".

Den åttonde tärnan är som starkast i de kursiverade partierna, när berättaren stiger tillbaks och lämnar läsaren ensam och utsatt. Här finns visserligen inget av det mys som utmärkt Frantz fiktion, men här finns ingen (kläm)käckhet heller.

Med det sagt visar Den åttonde tärnan alla tecken på ett utvecklande författarskap och jag väntar med spänning att se om det är vappen eller kräftskivan som kryddas med mord nästa gång.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje