Hoppa till huvudinnehåll

Musikalrecension: Sylvassa rollprestationer och energi på topp i Kinky Boots på Helsingfors stadsteater

Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater.
Dragdrottningen Lola (Lauri Mikkola) omgiven av sina sex änglar (Anton Engström, Paavo Kääriäinen, Tomi Lappi, Jero Mäkeläinen, Henri Sarajärvi och Christoffer Strandberg). Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater. Bild: Mirka Kleemola Lauri Mikkola (Singer),Kinky Boots,Helsingfors stadsteater

Glöm myten om att den finska publiken är som en trögstartad motor med våta tändstift. När Helsingfors stadsteater dukar upp med Cyndi Laupers och Harvey Fiersteins musikal Kinky Boots stiger temperaturen i salongen på nolltid. Så vad är knepet?

Ja, till en del handlar det förstås om ett tema som sitter i tiden men framför allt om hur det temat också präglar hela uppsättningens attityd.

Stadsteaterns uppsättning ber nämligen inte om ursäkt för att den finns. Och det greppet bär. Ända från den stund då dragdrottningen Lola gör sin första entré, smäller stilettklackarna i golvet och naglar fast publiken med blicken, är vi sålda.

Sålda och villiga att formligen drunkna i en förförisk glitter- och glamshow samtidigt som uppsättningen bereder mark för sin andra sida, ett resonemang som kretsar just kring rätten att hitta sin egen plats i livet och bli bejakad som den man är.

Kinky Boots – byggd på en film inspirerad av verkliga händelser – spinner vidare på teman vi känner från en rad tidigare musikaler. I många avseenden är den något av en Billy Elliot i vår tids dräkt.

I fädernas skugga

Centralgestalterna Charlie (Petrus Kähkönen) och Lola (Lauri Mikkola) växer upp på var sitt håll med fäder som vet precis vad de förväntar sig av sina söner.

Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater.
Den unga Charlie ( Samuel Vihma) och hans far skofabrikanten ( Kari Mattila). Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater. Bild: Mirka Kleemola Helsingfors stadsteater,Kinky Boots,Kari Mattila,Samuel Vihma

I prologen ser vi barnet Charlie spela fotboll med en far som räknar med att sonen en dag ska ta över hans företag medan en annan far samtidigt drillar sin son i boxning. Den sonen heter Simon och är helt uppenbart mer road av att balansera fram på ett par smäckra damskor än av att puckla på boxningssäcken.

När de två killarna möts i vuxen ålder har Simon brutit med det förflutna och skapat sig ett namn som dragartisten Lola medan Charlie ärvt en konkursfärdig skofabrik han aldrig velat ha. Men mötet med Lola ger honom en idé. Om skofabriken och arbetsplatserna ska räddas måste Charlie hitta en nisch.

Lösningen heter lyxstövlar med stilettklackar, specialdesignade för män.

Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater.
I Lolas loge. På bilden Petrus Kähkönen som Charlie och Lauri Mikkola som Lola. Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater. Bild: Mirka Kleemola Kinky Boots,Helsingfors stadsteater,Petrus Kähkönen,Lauri Mikkola (Singer)

Crossdressingexperten Lola kallas in som formgivare och det blir förstås upptakten till en förändringsprocess som inte endast omfattar skofabrikens produktion.

När Lola dimper ner på verkstadsgolvet i glittrande dragmundering stiger både fördomar och förutfattade meningar upp till ytan samtidigt som Charlie och Lola tvingas gå i närkamp med sina egna livsval.

Att bryta med det förflutna och staka ut sin egen väg eller följa den väg någon annan stakat ut för en – bägge alternativen skaver men på olika sätt. I bakgrunden spökar normer, förväntningar och fädernas skuggor. Och mest av allt förstås den uteblivna bekräftelsen.

Till storms mot klichéer med egna klichéer

Paradoxen med Kinky Boots är att den i sin kamp mot trångsynthet och stelnade normer inte drar sig det minsta för att odla sina egna rätt fyrkantiga klichéer och stereotypier. Det gäller både personteckningen och vuxensagans lika förutsägbara som osannolika turer.

Att manusförfattaren Fierstein inte har vågat lita på att publiken fattar de underliggande konflikterna utan att de bokstaveras ut med versaler är också rätt besvärande. Övertydligheterna drabbar framför allt föreställningens senare hälft.

Men första akten är det tajtaste i musikalväg på länge och dans- och musiknumren en fest alltigenom.

Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater.
Lolas första besök på skofabriken: "De där duger på sin höjd till ukrainsk folkdans." På bilden Petrus Kähkönen och Lauri Mikkola flankerade av Kirsi Karlenius och Emilia Nyman. Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater. Bild: Mirka Kleemola Petrus Kähkönen,Helsingfors stadsteater,Kinky Boots,Lauri Mikkola (Singer),emilia nyman

Sex is in the heel

Som musikalkompositör lyckas Cyndi Lauper både flirta med konventionerna och stryka dem aningen mothårs. Partituret är en spänstig mix av olika stilarter som ensemblen och orkestern under ledning av Eeva Kontu genomgående fyrar av med hundraprocentig energi och närvaro.

När Lauri Mikkola drar in som drottning Lola med sina sex fantastiska dragänglar i släptåg är det bäddat för stor show. Paljetterna glittrar och stilettklackarna svischar förbi som farliga klor.

Koreografen Gunilla Olsson-Karlsson har inte sparat på krutet. Sex is in the Heel, sanna mina ord …

Men det är inte bara de stora ensemblescenerna som får publiken att jubla. Om priset för Petrus Kähkönens märgfulla tolkning av Soul of a Man är en smått utdragen scen strax innan är åtminstone den här åskådaren mer än villig att betala det.

Och när det är dags för Lolas och Charlies gemensamma nummer Not My Father’s Son råder som väntat andäktig tystnad i hela salongen.

Kähkönen och Mikkola kompletterar varandra perfekt i rollerna som Charlie och Lola och lyckas också vackert lyfta fram allvaret och nyanserna i en föreställning som i övrigt leker ganska frejdigt med det karikerade och komiska.

Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater.
En stilettklack med ryggrad av stål. I mitten Joachim Wigelius som fabrikschefen George. Foto från Kinky Boots på Helsingfors stadsteater. Bild: Mirka Kleemola / Imagenary Oy Kinky Boots,Helsingfors stadsteater,Joachim Wigelius

Krystad komik är förfärlig men i Kinky Boots känns komiken sällan ansträngd. Och mycket av magin i uppsättningen ligger i att till och med de som gör rolltyper de gjort många gånger förr inte frestas att smyga in en tillstymmelse av rutin i sina tolkningar.

Alla ger järnet som om det här var ett spel på liv och död samtidigt som blinkningen och den småfrivola klacksparken alltid ryms med på ett hörn.

En karamell med tuggmotstånd

Resultatet är en energisk och avväpnande feel good-karamell med beskan dold under glasyren. Utmaningen som Lola ger skofabrikens macho Don (Tero Koponen) lyder i all sin enkelhet ”att acceptera någon precis som den är”.

Enkel match? Fundera ett varv till.

För dem som sett Helsingfors stadsteaters tidigare musikaluppsättningar är Samuel Harjanne ingen ny bekantskap men Kinky Boots är hans första regi i huset.

Jag vågar satsa en rejäl hacka på att den inte blir hans sista.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje