Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Ett hur mamma-vänligt land är Finland år 2018?

gravid kvinna håller händerna på sin mage
gravid kvinna håller händerna på sin mage Bild: Chris Rout / Alamy graviditet,kolumner,mödravård,gravida kvinnor

Jag bär på en aftonstjärna, en sladdis, en skrapabulla. I slutet av november är det tänkt att jag ska föda mitt tredje barn.

De två äldre föddes 2006 och 2008, så det är ett tag sedan sist. Jag och min kropp har förstås förändrats under de här tio åren (jäkla tyngdkraft!), men mödravården har förändrats ännu mera.

För ungefär en månad sedan skrev jag ett inlägg om det här ämnet i min privata blogg. Jag blev alldeles överväldigad av den respons jag fick.

Det är uppenbarligen inte bara jag som tycker att det smått slitna ”det var bättre förr” känns väldigt träffande då det gäller finländsk mödravård.

En förlossning är alltid läskig.

Det tycker nog till och med den mest luttrade flerbarnsmamman innerst inne. Smärtan, osäkerheten, oron, att inte själv kunna ta kontroll. Det är helt naturligt att vara rädd.

När jag födde mitt första barn år 2006 kändes det som att hela samhället stod på min sida. Jag var en frilansande studerande med rätt skral ekonomi, men jag fick rena rama VIP-behandlingen från början till slut.

Jag gick på rådgivningsbesök varje månad, sköterskan frågade varje gång både mig och barnets far hur det stod till, ja hon nästan daltade med oss.

Det kändes tidvis lite larvigt men samtidigt väldigt skönt. Vi stod ju inför något omvälvande och skrämmande. Damen på rådgivningen bekräftade detta men lugnande samtidigt ner oss.

Hon blev en konstant för oss i ett virrvarr av bekanta som gav goda råd och ett internet fullt med snurriga tips för förvirrade förstagångsföräldrar. Vi valde att alltid främst lita på det ”rådgivningstanten” sade.

Inför förlossningen ordnades ett besök på numera nedlagda Barnmorskeinstitutet.

Vi var en grupp väntande mammor med partners och stödpersoner som guidades genom korridorerna, fick snoka runt i en förlossningssal som inte användes just då och till och med testa lite olika smärtlindringar.

Det var inte så märkvärdigt egentligen, men för en nervös förstagångsföderska med kontrollbehov var det en enorm hjälp att få se exakt hur förlossningsrummet såg ut.

”I det här skåpet har vi extra strumpor om någon fryser om fötterna” sa barnmorskan med snäll röst.

”Nä men titta vad bra, vi har visst fått våra nya pilatesbollar! Vet ni, det är ganska skönt att sitta på en sån inne i duschen under värkarbetet, värt att testa!”

Några veckor senare fick vi besöka BB igen, den här gången på en privat session med en barnmorska.

Hon lyssnade uppmärksamt på mina farhågor och funderingar, skrev upp mina önskemål gällande smärtlindring och svarade på alla våra enfaldiga frågor.

Rådgivningssköterskan, barnmorskorna och BB-rundvandringen gjorde en enorm skillnad för mig.

Jag var inte speciellt rädd när det väl var dags. Jag kände mig oerhört trygg och omhuldad. Allt gick bra, och även om förlossningen i sig kanske inte var direkt behaglig var upplevelsen som helhet positiv.

Ungefär samma sak upprepades när vårt andra barn föddes två år senare.

Nu behövde vi ju inte lika mycket handledning och rådgivning, men snällheten och lugnet fanns kvar inom mödravården. Också den här gången gick allting bra.

Jag önskar att jag då hade vetat om att det jag upplevde de två första graviditeterna var en tillfällig lyx.

Vi går fram tio år i tiden.

Det är glest med rådgivningsbesök. Personalen är precis lika snäll som 2006 men den egna sköterskan har jag bara träffat två gånger fast jag snart är inne i tredje trimestern. Jag minns inte ens vad hon heter.

Jag hänvisas hela tiden till nätet, vilket jag inte har något emot. Men de digra informationspaketen som matats in på mina sidor i omaneuvola kan inte ersätta mötet med en människa som frågar mig hur det står till.

Som huvudstadsbo är jag lyckligt lottad som har ett nyöppnat förlossningssjukhus några kilometer bort.

Men det sjukhuset kommer jag inte att få besöka förrän värkarbetet satt igång.

Det finns tydligen inte längre resurser för rundvandringar eller planeringssessioner med barnmorskor.

Än en gång hänvisas jag till nätet, där man kan läsa om smärtlindringsalternativen och se på en liten presentationsvideo. Plingeplongmusik och kameraåkningar genom vitmålade väntrum.

Jag tittar noga på videon. Undrar i vilket skåp strumporna finns. Och pilatesbollar, är det passé med sådana för jag kan inte se en enda? Hoppas inte, det var faktiskt väldigt skönt att sitta på en sådan i duschen, precis som barnmorskan på BB sade 2006.

Under de senaste tio åren de mindre förlossningsenheterna i landet stängt nästan i samma takt som videouthyrningarna. Mammorna ska ta sig till utmärkta, stora och trygga sjukhus som kan ligga hundratals kilometer bort.

Men hur tryggt är det att sitta på en handduk i en bil i flera timmar med fostervattnet sipprande och en uppskärrad stödperson vid ratten?

Vi har politiker som uppmanar oss till förlossningstalko. Samtidigt verkar man göra sitt allt för att försämra mammavänligheten i Finland.

Vi kunde faktiskt vara världsbäst på det här!

Vi har kunskapen, vi har människorna, barnmorskor från andra länder färdas till Finland för att få kläm på det finska greppet.

Vi har föräldraförpackningen och lång betald föräldraledighet.

Men vad hjälper det med förpackningar och grepp när man satt någon slags prestige i att göra allt som omger en graviditet och en förlossning möjligast snårigt?

Att vara gravid i Finland 2006 var som att vara gravid för länge sedan i en galax långt, långt härifrån jämfört med 2018.

Min upplevelse är i alla fall att vi för bara tio år sedan hade ett utmärkt system som nu har monterats ner.

Jag begriper att man inte i en handvändning kan öppna alla de små förlossningsenheterna på nytt, men man kunde i alla fall sträva efter att återinföra närheten och mjukheten.

Ordna rundturer på förlossningsavdelningar för alla som vill vara med. De gör en gigantisk skillnad.

Gör det möjligt för de blivande föräldrar att få tala med en barnmorska inför förlossningen.

Gör det möjligt för de blivande föräldrarna att ha regelbunden kontakt med riktiga människor inom vården.

När jag bloggade om mina personliga erfarenheter av mödravård fick jag både medhåll och mothugg av mödrar från olika delar av landet- Det visade sig att de regionala skillnaderna är stora.

På en del orter ordnas fortfarande rundturer på förlossningssjukhus och föräldraförberedelsekurser.

En del föderskor har fått fantastisk mödravård alldeles nyligen.

Andra vittnar om skräckupplevelser och förlossningsrädsla som tilltog eftersom föräldrarna inte täcktes kontakta den redan överbelastade mödravården med sina grubblerier.

Nu går vi på Svenska Yle till grunden med det här.

Hur står det egentligen till med mödravården i Svenskfinland år 2018?

Under de närmaste veckorna kommer vi att vara i kontakt med mödravården, experterna och beslutsfattarna.

Men vi vill framför allt vara i kontakt med dig som haft med mödravården att göra under de senaste åren!

Dela gärna med dig av dina erfarenheter genom att besvara frågorna i vår enkät och berätta om dina erfarenheter, både positiva negativa och neutrala!

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes