Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Vem är Gulliver i dagens värld?

Foto från Gullivers nya resor på Unga Teatern.
I kläm mellan jättarna. Foto från Gullivers nya resor på Unga Teatern. Foto från Gullivers nya resor på Unga Teatern. Bild: Tani Simberg Unga Teatern,Gullivers nya resor

Varför känns allt vi inte vet något om som ett hot? I Gullivers nya resor på Unga Teatern har Swifts romanklassiker fått nya förtecken. Dagens Gulliver kommer kanske över haven i en sjöoduglig skorv men misstron han möter är minst lika stor som på Swifts tid.

Femton minuter innan föreställningen ska börja väntar en stor del av publiken fortfarande på sina biljetter. Kön slutar någonstans ute på gårdsplanen och de lyckliga som redan förmått ta sig in trängs som sillar i den lilla foajén.

Och inne i salongen dirigerar teaterns producent publiken med barsk stämma.

- Varför satt du dig där?! Ockupera inte den där bänkraden, träng ihop er, här är en plats!

- Folk bara väller in, klagar en av skådespelarna. Kan ni inte ta er till Svenska Teatern i stället, där har de gott om plats ...

Usel logistik? Nej, naturligtvis inte, utan en föreställning som har börjat redan vid porten.

Gullivers nya resor är löst baserad på Jonathan Swifts romanklassiker och på samma sätt som Swift bäddade in sin samtidskritik i allegorins dräkt skapar Unga Teatern nu sin egen allegori för att spegla dagens samhälle.

Med den skillnaden att Gullivers nya resor inte är någon politisk satir. Politisk, kanske, men inte satir.

I Harriet Abrahamssons och Paul Olins koncept har Swifts lek med perspektivförskjutningar i stället anpassats till att tematisera begrepp som otrygghet och främlingskap. Och mot den bakgrunden får förstås också det smått ogina mottagandet sin förklaring.

Varför kom ni hit och varför är ni så många? Ordet flykting nämns knappt men genom hela föreställningen varieras frågeställningar kring olika former av rädsla, för det okända, för förändringar, för varandra.

Gullivers nya resor är skriven som en fiktion i flera lager där publiken inlemmas i det yttersta skiktet. Vi sitter så att säga på verkstadsgolvet i väntan på en föreställning medan fyra skådespelare (Harriet Abrahamsson, Elisa Makarevitch, Frank Skog och Kristian Thulesius) käbblar där framme om hur scenerna ska göras och vem som nu egentligen ska spela den där Gulliver.

Och snart går förstås rollen som ett Svarte Petter-kort från hand till hand med det underförstådda budskapet att han kan vara precis vem som helst. Också du och jag.

Eller den mystiska gestalt som ständigt sänder brev till ensemblen med nya anvisningar ...

På sina nya resor har Gulliver förvandlats till symbolen för alla ofrivilliga resenärer i vår tid och precis som i Swifts berättelse för skeppsbrotten honom till stränder där livet inte liknar något han upplevt förr.

Foto från Gullivers nya resor på Unga Teatern.
"Hösmäötipötiflött." Fattar någon här vad de säger?? På bilden Elisa Makarevitch, Frank Skog, Harriet Abrahamsson och Kristian Thulesius. Foto från Gullivers nya resor på Unga Teatern. Bild: Tani Simberg Unga Teatern,Harriet Abrahamsson,Frank Skog,Gullivers nya resor

Lilliputtarna piper förskräckt när de fattar att berget som havet sköljt i land är en levande kropp medan jättarna får Gulliver själv att darra av panik.

Pyttesmå lilliputtar och uppblåsta ballongfarbröder

Visualiseringen är ofta rolig. Med hjälp av live-kamera och bandade videosekvenser kan uppsättningen leka hejdlöst med miljöer och dimensioner.

När den skeppsbrutna kommer till lilliputtarnas land ser vi till exempel de små varelserna tassa från videoskärmen över en levande skådespelares kropp samtidigt som kollegerna står lite avsides och ger småfigurerna röst, i perfekt synk med deras kroppsspråk. Och i jättarnas land nyper förstås stockstora fingrar i den skräckslagna nykomlingen.

Stor och liten är motsatsparet som genomgående varieras men i slutändan har det som sagt väldigt lite med fysiska egenskaper att göra.

Men däremot nog väldigt mycket med hur vi förhåller oss till varandra och i all synnerhet till Den Andra, den okända. I de situationer som spelas upp på scengolvet varieras maktlöshet och makt, rädsla och öppenhet ur olika synvinklar.

Somliga scener är rätt festliga trots undertonen av allvar. Som till exempel språngmarschen genom den byråkratiska djungeln med nykomlingen förgäves pendlande mellan två ballongskallar (!) i sitt tröstlösa försök att få ut ett intyg som intygar att hen är berättigad att få intyget som intygar att hen kan be om intyget som ...ja, du fattar galoppen.

Foto från Gullivers nya resor på Unga Teatern.
Elisa Makarevitch som Gulliver hos byråkraten. Foto från Gullivers nya resor på Unga Teatern. Bild: Tani Simberg Unga Teatern,elisa makarevitch

En annan fråga är förstås sedan hur mycket pekpinne det är befogat att smyga in i en föreställning som låtsas att den står för redskapen medan publiken själv får formulera slutsatserna.

Trots den öppna formen och de många infallsvinklarna är utrymmet för egna reflektioner nämligen ganska kringskuret i Gullivers nya resor.

Mitt problem med uppsättningen ligger inte i den underförstådda slutsatsen att vi inte är öar med rätt att värna bara om vårt, inte heller i slutsatsen att den mest utsatta är den som redan har förlorat sin trygghet.

Mitt problem är att uppsättningen slutligen kräver så lite av oss.

Att instämma är lätt. Men vad vi själva är rädda för – och varför – behöver vi egentligen inte ens bry våra hjärnor med.

En perspektivförskjutning där vi alla förvandlas till lilliputtar när en jätte sägs kliva omkring i närskogarna räcker inte till för att öppna upp den frågan.

På låtsasflykt i grannträdgården

Plötsligt är vi nämligen på flykt, med ett gäng ute på skattletarjakt för att finansiera vår båt, ett annat på snabbproviantering i kaféet medan den tredje gruppen håller ställningarna i salongen och ser vad skattletarna har för sig via bildskärmen.

Snabbevakuering av ett fullsatt auditorium i tre omgångar är en bökig affär.

De yngsta har helt uppenbart kul men så mycket mer tillför greppet inte i en föreställning som efter det myckna ståhejet med alla lekisfaror dessutom har lite svårt att fånga publikens intresse igen.

Ett visst mått av interaktivitet har ingått i barnteater så länge jag kan minnas men idag vill många uppsättningar ge publiken mer än så, inkludera den i sitt eget universum.

Gullivers nya resor är ett experiment med det immersiva greppet men med salongen fylld till sista plats känns det nog snarast som om vi för en lång stund steg ut ur berättelsen när de stora flyttmanövrarna tar vid.

Men den fördelen har greppet förstås att publiken får ett litet välkommet syreintag i en föreställning där till och med pausen integrerats i handlingen.

Ingenting har lämnats åt slumpen. Allt har ett syfte. Men samtidigt finns det en gräns för hur mycket publiken mäktar med.

Gullivers nya resor är ett ymnighetshorn där scenerna gestaltas med en rad olika grepp och tekniker. Det är föremålsteater och live-kamera med miniatyrer som förstoras upp på duk, dockteater, filminslag – både dokumentära och fejkade – och akustiska överraskningseffekter.

Publiken ser oftast precis hur det går till och känner kanske igen greppen från sina egna lekar. Eller erfarenheter. En sexåring kan relatera till en scen och en tolvåring kanske till en annan.

Men i all sin detaljrikedom börjar föreställningen efterhand också kännas som en oändlig checklista. Och som sagt, en ganska ängslig sådan. Bästa publik, har ni nu säkert förstått?

Ja, det har vi. Men frågan är om det är nog.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje