Hoppa till huvudinnehåll

Analys: De gröna vill gärna ha ett enigt parti men fogarna knakar - vad tycker man egentligen om kärnkraft och lantbruk?

De grönas leende ordförande Touko Aalto i bakgrunden. I förgrunden texten Analys Freddi Wahlström, och en bild på Freddi Wahlström.
De grönas leende ordförande Touko Aalto i bakgrunden. I förgrunden texten Analys Freddi Wahlström, och en bild på Freddi Wahlström. Bild: Yle/Lehtikuva Touko Aalto,Gröna förbundet,analys,freddi wahlström

Den gröna partiledningen slipar argumenten inför riksdagsvalet - samtidigt blir det allt svårare att tysta ner de inre motsättningarna. Det skriver Svenska Yles politiska reporter Freddi Wahlström.

Statistikerna vill vänta tre, fyra månader innan de deklarerar att Yles partimätning visar på någon trend.

Stödet för De grönas har nu sjunkit sedan maj och det är alltså tillåtet att tala om en trend - en trend som har ätit upp nästan allt stöd man vunnit sedan kommunalvalet i fjol.

Vad beror det på att oppositionens stjärnskott dalar igen?

En möjlig orsak kan vara de dubbla budskapen som ges inom partiet.

Bra kärnkraft eller ingen kärnkraft alls?

Kärnkraften är en av dem. I partikongressen i juni röstade en överväldigande majoritet för att hålla dörren öppen för kärnkraft.

Formuleringen i det nyaste politiska programmet lyder att man inte vill stöda "dåliga kärnkraftsprojekt".

Samtidigt kräver De grönas principprogram från 2012 att "man avstår från kärnkraftsanvändningen så snabbt som möjligt.".

Det här behöver nödvändigtvis inte vara någon paradox - man kan långsiktigt jobba för att nedmontera, men möjligen godkänna "icke-dåliga" kärnkraftsprojekt på vägen.

Men nu har kampen mot klimatförändringen ställt saker på sin spets.

Gröna oliktänkare tror inte på partiets energivision

Inför riksdagsvalet ("klimatvalet" som De gröna kallar det) talar partiet om att förbjuda fossila bränslen i snabb takt.

Men ingen kärnkraft får plats i det programmet - inte ens av det icke-dåliga slaget - trots att det kan bli en stor svacka i energiproduktionen annars.

Det här sågas av flera gröna aktiva, till exempel helsingforspolitikern Atte Harjanne.

I en svidande kritik mot forskningsprogrammet för förnybar energi, Neo Carbon Energy som De gröna stöder sin kolfria vision på, är Kotkapolitikern Antti van Wontgerhem en av undertecknarna.

Touko Aalto svarar undvikande på kritiken, men många andra inom den gröna eliten, som till exempel Satu Hassi, är kategoriskt mot kärnkraft.

Hur ser det Gröna lantbruket ut?

En annan motstridighet är inställningen till landsbygden och lantbruket.

Bland andra före detta ordförande Osmo Soininvaara skulle helst se att det finska lantbruket fungerade så marknadsmässigt som möjligt.

Att över tusen mjölkproducenter kan komma att sluta inom några år borde ses som en naturlig utveckling mot en hälsosammare marknadssituation, enligt Soininvaara-linjen.

Å andra sidan talar det förutnämnda politiska programmet om införa nya stöd till lantbruket - något som de landsbygdsgröna fick igenom efter omröstning.

Den Gröna politiska ledningen aktar sig noga för att stöta sej med lantbrukarna. När Aalto hänvisade till det svåra algläget i somras i sin slogan, var det klimatförändringen som är boven, inte näringsutsläppen.

Landsbygdens vänner?

Ve den gröne partiordförande som inte tycker att "hela Finland ska vara bebott". I De grönas officiella vision är landsbygden "mänsklig" och miljövänlig och staten skapar nya jobb, både offentliga och privata, till varje kommun.

På andra håll inom partiet kan man rasa mot utjämningen av kommunernas statsandelar som lär låta helsingforsarnas skattepengar bekosta generösa förlossningskampanjer i Österbotten.

Skribenten Mikko Kiesiläinen är verksamhetsledare för den liberala tankesmedjan Libera och "grön ekonomist".

Riksdagsvalet stundar - dags att tona ner pluralismen

De gröna har alltid haft en öppen atmosfär och brokiga personligheter. Det är svårt att hitta ett parti som lika öppenhjärtligt berett plats för åsikter från alla håll.

Numera verkar det för den utomstående som om partiledningen satsar på likriktning i budskapet.

Man fokuserar på några frågor - riktade direkt mot regeringen - för att få så stor slagkraft som möjligt inför valet 2019.

Niinistö eller Aalto - vem ska man tro på?

Men också här blir man förvillad. Det är ingen hemlighet att före detta ordförande Ville Niinistö och nuvarande Touko Aalto har en ganska olik framtoning.

Niinistö drar sig inte för att komma med direkt populistisk retorik när det gäller regeringen, medan Touko Aaltos kritik har en tendens att låta som inövade fraser.

De gröna vill slipa sitt budskap utåt, vilket också betyder att stryka bort för partiet svåra frågor från valkampanjen. Det är helt normalt.

Men samtidigt sipprar det ut större principiella motsättningar än på länge. Man är inte mera något ensaksparti, men var står man egentligen?

Kanske den gröna väljaren tänker sig för två gånger när Taloustukimus partimätare ringer.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes