Hoppa till huvudinnehåll

Mio Lindmans vandringar: Mariehamn i mitt hjärta och i min smärta

animerad bild på Mio Lindman
animerad bild på Mio Lindman filosof,Mio Lindman

Mio Lindman beskriver hat-kärleken till småstaden som en gång var ett tonårshem.

Sommarvärmen hänger ihärdigt kvar. Jag går mot centrum från Vikingterminalen. Knappt några turister.

Den spräckliga katten som brukade synas till vid terminalen och äga hela området runtomkring - var det så att hen gick ur tiden?

Glasskiosken vid Esplanadgatan är stängd. Säsongen är förbi. Minimarket, dagligvaruhandeln som sålde basvaror och fotriktiga skor, har slagit igen och i lokalen huserar numera företagsjurister.

Nå, just typiskt.

Jag har uppehållit mig i staden i tio minuter och jag kämpar med att hålla känslorna i styr.

Öde stad och glasskiosk
Igen äter glass Öde stad och glasskiosk Bild: Mio Lindman Mariehamn

Tonåringens patos

När jag är på besök, och det är jag ganska sällan, genomgår jag en omedelbar regression till den person jag var i gymnasiet.

Då bodde jag hos min mormor här i stan. Jag var en rädd tonåring, utrustad med ett fåraktigt jag-mot-världen och ett allvetande patos.

Jag var noll intresserad av att utforska omgivningarna. Jag ville gömma mig. Det var inte svårt.

Min dagliga rutt sträckte sig från Strandnäs, via rondellen, till skolan, via bibliotekets ljusblåa lugn, förbi begravningsplatsens mur, genom rondellen med grillkiosken Rökka, och hem.

Och fan är det inte just detta känsloläge som sprätter upp när jag går in mot stan och ser alla bilarna bränna förbi. Jag kollar på de välansade häckarna, de gulliga träden och de prydliga husen.

Vägbygge
Där vägen byggs kör inga bilar Vägbygge Bild: Mio Lindman Mariehamn

Trafikbullret fyller skallen. Mariehamn, bilarnas stad. Jag ser inte en gående själ på vägen in till stan; inte utan att jag känner mig lite exponerad.

När jag vinglar in på Torggatan har jag redan slunkit in på gamla spår, en småstadsrädsla som är svår att ringa in.

Blickar & nojor, det främmande i det bekanta, det bekanta i det främmande, det främmande och bekanta i en själv.

Fiket är stadens nav

Inte känner jag någon i Mariehamn längre, brukar jag tänka. Nu sätter jag mig inne på caféet som kallas Julles, ett av stans mera folkliga hak.

Vid utebordet sitter det gäng som står för caféets anda: de livliga diskussionerna om världsläget, där Ålandstidningens stoff blandas med brokiga historiska bakåtblickar och diverse skrönor från ålänningamyllret.

Kaffekopp i caféförnster mot gata
Perspektiv Kaffekopp i caféförnster mot gata Bild: Mio Lindman Mariehamn

Jag kan inte förneka att jag älskar att fladdra med öronen och suga i mig det yviga berättandet.

Nu försöker jag fördjupa mig i en filosofibok på finska. När jag sitter hukad och ser svår ut hörs en bekant, skrovlig röst som förklarar något för personalen. På långt håll hör jag: en släkting!

Mat i ämbetshus

Att bekämpa tonårstendenserna är för mig att försöka vara öppen för att på riktigt utforska staden, att rucka på känslan av småstadshelvetets instängdhet, att komma förbi den känslomässigt alldeles för bekväma positionen som ironisk besökare i småstadsidyllen som finner ett underjordiskt nöje i att avsky sin gamla stad.

När det börjar kurra i magen ger jag mig av mot ämbetshuset, en saklig byggnad i hårdfunktionalistisk stil.

Går man längs parkeringsplatsen får man se skyltar som hägrar.

Sedan en tid tillbaka finns det i Mariehamn en restaurang som serverar mat som härrör sig ur svinnvaror och sådant som odlas på caféets gård.

Lokalen med den opretentiösa, glada stämningen i ena ändan av ämbetshuset driver mig bort från mina regressiva mönster och får mig istället att befinna mig i ett Mariehamn som är här och nu, och inte en spegling av 1998.

Idén med caféet är att på ett meningsfullt sätt sysselsätta långtidsarbetslösa och erbjuda ett ekologiskt alternativ.

Fat med potatismos
Objekt för mumsning Fat med potatismos Bild: Mio Lindman Mariehamn

Jag mumsar på min fredagsburgare och minns ett seminarium jag råkade sitta på för ett tag sedan som ordnades i Mariehamns stadsbibliotek.

Temat var aktivism, och i praktiken kom det att handla om föreningar och samhällsliv.

Man diskuterade kring hur ordet “solidaritet” uppfattas som radikalt på Åland, men man pratade också mera konkret om hur föreningar når nya aktiva.

Det var slående hur aktivt deltagandet var under seminariet; folk var ivriga att samtala om vad det betyder att föreningar är en medborgerlig kraft som förändrar samhället.

Att sitta med på det seminariet var viktigt för mig. Det gav mig en liten inblick i ett Åland som jag kanske inte alltid ser när jag under mina besök vandrar längs Torggatan.

Från stigma till myshörna

På kvällen hittar jag mig med några nya bekanta på ett ställe jag som tonåring aldrig trodde att jag skulle sätta min fot i.

I gymnasiet var det en pub i stan som hade namn om sig att vara ett riktigt sjapp, med åländska förhållanden mätt. Ville man antyda att någon var lite på dekis kunde man kungöra att hen iakttagits i den baren.

Under min gymnasietid var jag vagt medveten om en social uppdelning mellan de som ansågs leva anständiga (åländska: viliga) liv och sedan de andra.

Att träda över tröskeln till det här stället innebär, trodde jag, att man automatiskt tillhör den senare kategorin.

Att leva ordentligt innebar att helgsupa på hotellets bar och nattklubben i centrum (av dunkla anledningar ägnades mina egna tonår åt nykterism).

Det tog mig till långt över trettioårsåldern förrän jag och min syster en kulen kväll täcktes smyga in i baren.

Vi möttes av vänlig stämning och ett blandat gäng som gav blanka fan i oss.

Kort efter detta renoverades baren av en person som är och har varit viktig i Ålands musikliv.

Den vänliga och framför allt inkluderande stämningen finns kvar, och renoveringen gjordes med öm hand så att lokalens särprägel bevarades.

När vi kommer in genom dörren den här gången spelas Juice Leskinens Viidestoista yö från jukeboxen.

Gatuvy med pub
"Sun kanssas katson mailmaa, ja samaa unta nään" Gatuvy med pub Bild: Mio Lindman IFK Mariehamn

Att en bar på Åland spelar musik på finska är i sig en sak att notera, även om den griniga attityden mot finska språket småningom har gett vika.

När Juice sjunger ”Aina oikein uskoa ei jaksa ihmiseen/Kun ihmiskunta tekee itsemurhaa” skulle tonåringen i mig skrålat med.

Men det här är inte det överspända rummet i mormors hus, utan nu sitter jag med en lagom blaskig öl och lyssnar på låten med ett nöjt leende i fejset.

Blicken söker sig till bibliotekets klocka, som tornar upp sig utanför fönstret, och örat graviterar mot samtalet som ringlar sig vid bordet intill.

Fara och tryna

Som många andra på holmin tyckte mina morbröder om att ge sig ut på en åktur.

Min ena morbror körde en vit Ford som han vårdade ömt. Både som barn och tonåring älskade jag att hänga med på turer med dem.

Det var närmast så jag utforskade omgivningarna, genom deras blickar.

När jag och min syster sätter oss i bilen för att på ålänningars vis fara och titta på nybyggen cirklar tankarna kring morbrors lite sarkastiska men ändå kärleksfulla anmärkningar om folk, fä och företeelser.

Morbröderna besatt encyklopediska kunskaper om de åländska bygderna och deras anekdoter om original, dårar och kufar i trakten återgavs med stor inlevelse.

Uppe på Solberget, ett populärt bostadsområde, råder en frenetisk byggiver.

Här ser det lite ut som i Amerika. Vi åker runt i sölig takt - att tryna heter det på åländska, ett begrepp att förvalta.

Vi inspekterar husen och kollar in utsikten.

Vi kör vidare, in mot landsbygden. Vår destination är Lemland. Av någon orsak har Kasberget kommit på tal.

Där fanns tidigare någon form av resortverksamhet.

Vid berget finns lite bilskrot och en skylt som det står Havanna mountain på.

Ruggig förfallen stuga där träden tagit över
Där sommarturister en gång bott Ruggig förfallen stuga där träden tagit över Bild: Mio Lindman Åland

Vi går upp, förbi stugor med brädlappar över dörrarna, en dansbana, badtunnor fulla med skräp och en igenbommad kiosk.

Molnen hänger över oss som tunga magar och på flera sidor ser vi vatten. En grå sol skiner matt ovanför träden. Det är vackert. Och sorgligt.

När vi klättrar ner för Havanna mountain sätter vi oss i bilen och kör vidare.

Jag tänker på författaren och målaren Joel Pettersson (1892-1937) som under stora delar av sitt liv bodde i Lemland, där han förutom att skriva och måla (publicerad i bokform blev han först efter sin död) under slutet av sitt liv med föga framgång försökte sig på att livnära sig som bonde.

Pettersson skrev lågmälda berättelser, litteratur för drönare och byfånar.

Att kalla honom folklivsskildrare gör inte rättvisa åt egenarten i hans sätt att skriva.

I hans outsiderlitteratur slår mjukt betraktande följe med social kritik och oregerliga religiösa stråk.

Badtunna
Joel Pettersson simmade aldrig i Havannas badtunna Badtunna Bild: Mio Lindman Mariehamn

Allt material är inte lika starkt, men Petterssons skrivande upplåter omvärlden, oftast är det byns liv, på ett sätt som ger plats åt hela tillvarons skimmer; berättelserna plirar mot människor, djur och natur med en intresserad blick som befinner sig någonstans mellan skarp vakenhet och drömmens sinnliga skärvor.

När vi skumpar längs den uppfrästa Lemlandsvägen kommer jag att tänka på en passage ur en av Petterssons berättelser:

Men den här heta sommaren var det fuktigt i Jerusalem skitgatan likaväl. Och det var liksom en fröjd för folket att gå fram där då barfota och svalka fötterna i vägsmutsen.

Men annars, i vanliga tider, är där bedrövligt. Vatten och smuts går vandraren ända opp till knä.

Och vagnar och kärror har en särskild typ här i socknen bara för Jerusalems skitgatas skull.

Hjulen är mycket, mycket högre på det att vägsmutsen icke måtte tränga in i åkdonet. Och genom Jerusalems skitgatan måste envar om man ville komma till Mariehamn.

Och det ville man när man måste.

Det lönar sig

Innan vi liksom berättelsens farare på den bedrövliga vägen rör oss mot Mariehamn viker vi in i en av Ålands helgedomar. Sparhallen.

Ett monument som i grällgult levandegör den åländska maximen “det lönar sig!”

Det är inte bara inköpen i dylika lador som ska löna sig, utan här på öarna kan man höra diskussioner om livet och existensen där ett avgörande argument blir: det lönar sig inga det!

Vid köpladan cirklar syster runt p-platserna och hittar kvickt en lucka vid entrén.

Hon utbrister, det kommer från hjärtegropen: “En triumf för en ålänning!”

Och inte har Sparhallen ändrat sig nämnvärt sedan förr. Här säljs allt en människa kan tänkas behöva - block, kattmat, wc-papper i stora balar - på brungrått betonggolv.

Edos legendariska mack, buskar och hus
Anrik mack Edos legendariska mack, buskar och hus Bild: Mio Lindman Mariehamn

Här kan man smyglyssna på hur bekant möter bekant. När samtalet ebbar ut och parterna skiljs åt kan man höra ett frejdigt “ååkääj!” som avskedsfras.

Kommersladan är så pass rotad i mina psykiska landskap att jag i drömmen ibland idkar begreppsfilosofi bland godishyllorna på Sparhallen.

Bibliotekets böljande ro

Innan bussen tar mig till Hummelvik, där urgamla men vackra m/s Ejdern väntar, sticker jag mig in på ett obligatoriskt besök på Mariehamns stadsbibliotek.

Bibliotekets lite luggslitna, matt ljusblåa ytterpäls syns på långt håll och gör en stor, omfamnande skillnad i stadsbilden.

Under min tonårstid var biblioteket det enda stället i stan där jag kände någon form av ro och kunde ägna mig åt mitt utan ängslighet.

Under årens lopp har jag tänkt på hur sällsynt lyckad bibliotekets arkitektur är (byggnaden blev klar 1989).

Insidans böljande former släpper in luft och ljus, och de många prången gör att man kan hitta ett eget krypin.

Och folk använder faktiskt dessa utrymmen och prång.

Bibliotek i Mariehamn i skymningen
Biblioteket Bibliotek i Mariehamn i skymningen Bild: Mio Lindman Mariehamn

Om jag ibland känner mig nojig i Mariehamn är det bara att sätta sig en stund i bibbans läsesal, en existentiellt-rumslig fästpunkt i mitt liv.

En lite mirakulös plats i en stad som jag aldrig riktigt hittat mig själv i.

Läsesalen finns alltid där, öppen för det mesta och där får man hosta och prassla, vara tyst eller viska, konspirera och kuttra, vara konstig och sur eller glad och pirrig.

Jag lägger några Nya Åland och Ålandstidningen bredvid mig och sitter vid det blåa bordet vid fönstret som vetter mot bussplan och pizzerian och bara existerar.

Mio Lindman är filosof.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje