Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Efter döden är språket obönhörligt det samma

Tua Forsström.
Tua Forsström. Tua Forsström. Bild: Niklas Sandström Tua Forsström (Författare)

Tua Forsströms diktsamling Anteckningar låter orden flyta genom tider och platser för att rymma en sorg som inte låter sig formuleras. Det är skoningslöst, precist och vackert.

“Jag vet att när olyckan drabbar oss och tar det mest älskade tänker en människa inte många tankar”, skriver Tua Forsström i sin nyutkomna diktsamling Anteckningar (Förlaget).

Vad händer då när olyckan drabbar en poet, för vilken tankarna och språket utgör yrket?

Boken är Forsströms tolfte diktsamling, i en lång rad av prisbelönta alster, men den första på andra sidan av ett barnbarns plötsliga insjuknande och död.

Som Forsström själv formulerar ovan är det svårt för boken att handla om erfarenheten av förlusten i sig, den vägrar låta sig uttryckas poetiskt. Den ligger där som alltings grund och murar, men bryter bara fram i skoningslöst vardagliga frågor och utrop som:

“Varför hon som var så liten, varför inte jag.”― Anteckningar, s. 45

och

“Men vad ska jag göra med dina saker?”― Anteckningar, s. 15

och

“fyra tre två ett du kommer / tillbaka till det här rummet nu”― Anteckningar, s. 11

I de här utsagorna finns varken bilder eller metaforer, det finns en akut banalitet som lämnar delar av det ohyggliga öppet, orört, obesvarat.

Ändå är det givetvis inte något skilt från poesin. Tvärtom läser jag Anteckningar som att Forsström använder sig av dessa obarmhärtigt enkla fraser för att gräva ut diken där hennes poetiska språk - det som känns igen från hennes tidigare produktion - kan fortsätta att flöda. Inte trots sorgen och döden, men genom dem.

Det här är mer än något annat en bok om hur obönhörligt allting fortsätter.

Vara i fel värld

Anteckningar är en tunn, 54 sidor kort bok, uppdelad i fyra sektioner. Den första består av 21 korta, numrerade dikter. Små brev riktade till ett du som borde varit en del av ett vi. Som nu bara är ett vi i minnen och drömmar.

Flera dikter kretsar kring en resa till Island - som även finns paratextuellt representerad genom ett svartvitt fotografi på insidan av försättsbladet. Bilden, ett vulkaniskt landskap fotograferat från ett flygplansfönster, är tagen av barnbarnet Vanessa.

Det här landskapet, där “Marken var tunn under fötterna” och “Svavel och moln blåste mot ansiktet” inhyser samma rörelser som dikterna. Det flyter och flyger, det simmar, svävar, snöar och sjunker.

vattenkyssar vattengråt simma rakt i famnen snö i ansiktet och håret och de små blå husen och vulkanerna kära lätta andetag simma underbart under vattenfallet svalt längs bottnen― Anteckningar, s. 11

Det finns en antydd gränslöshet i dessa dikter, genom allt vatten som dryper och forsar, men också en oåterkallelig vetskap om att vara på fel sida av en gräns som inte går att överskrida. Om att vara i “fel värld”.

“Man hamnar då i fel värld
Haren börjar springa i sicksack
Ett barn förklarar eftertänksamt hur
det är, hur det blir
Vi är båda i fel värld, men inte i samma
Barnen ska inte vara tålmodiga
Barnen ska inte förklara eftertänksamt
Barnen ska leka om dagen och sova i
hus och haren ska sova”
― Anteckningar, s. 16

Bilder som återkommer

Haren är en av Tua Forsströms klassiska poetiska bilder, bekant t.ex. från den senaste boken En kväll i oktober rodde jag ut på sjön (2012).

Även formuleringen “Nästa kapitel heter”, som i En kväll i oktober... fungerar som ett omkväde kommer igen i Anteckningar, men med en tyngd som är ny och egen. Det samma gäller andra återanvända element som fjädrar och skräp, vatten i alla dess former, vilda djur, och inte minst själva döden.

Jag tror det handlar om att döden, som alltid varit ett av Forsströms stora teman, gått från att vara ett bredare utforskningsområde till att bli extremt partikulär. Därmed skärper den alla ord och uttryck runt sig.

Som poetiskt arbete är det otroligt intressant.

Forsström har också valt att återpublicera en hel dikt ur En kväll i oktober… i Anteckningar, bredvid översättningen av en prosadikt som Vilja-Tuulia Huotarinen skrivit 2013, med utgångspunkt i Forsströms original. Forsström går också i dialog med svunna skribenter som Auden och Emerson.

På så vis är Anteckningar en bok som både tematiskt och tekniskt ägnar sig åt att låta orden färdas mellan tider, sammanhang och verkligheter.

Som för att visa att vi vi står kvar med samma ord, med samma språk, och måste försöka få det att fungera igen också fastän det aldrig kan bli det samma.

Ord som rymmer

I de här förskjutningarna och upprepningarna finns ett stråk av något ljust som är svårt för mig att sätta ord på - hopp känns för glättigt, försoning alltför avslutat och förtröstan för milt.

Men det finns ett jag som gör något, som fortsättningsvis tittar sig omkring i världen. Ser fjärilar, hör ljud.

“Jag vet inte mer. Många
fågelarter som sjunger underbart härmar andra
fågelarter och en spårvagn och mobiltelefoner som
ringer.”
― Anteckningar, s. 20

Det finns ingen avslutad process, och inget begär efter den heller. Tvärtom en sorg över att även sorgen ska förloras.

“Nu säger jag redan: det var det året Vanessa dog. Tupparna gal, allt flimrar och glittrar och man köper en ny kalender varje år”― Anteckningar, s. 49

Det går inte att göra något åt det. Det går att säga det, att skriva orden tills de tänjs och plötsligt rymmer - inte dödens obegriplighet, men nån sorts plats att sörja.

Min enda invändning ligger i bokens paketering. Jag kan förstå att texten pockat på en icke-titel som Anteckningar, men i så fall hade gärna omslaget fått gå åt samma håll, och härma estetiken hos ett enkelt häfte.

Anders Carpelans omslag är klassiskt stilrent, men sterilt och högstämt på ett sätt som krockar med innehållet. Ett sådant omslag hade behövt utmanas av en titel med mer nerv.

Det råder nämligen inte brist på den varan på sidorna.

Anteckningar är okonstlad, kompromisslös, och poetiskt precis, och Tua Forsström är fortsättningsvis en av Svenskfinlands mest dynamiska och levande diktare.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje