Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Unga Astrid – drabbande skildring av Astrid Lindgrens dramatiska ungdomsår

Den unga Astrid cyklar på landsvägen.
Unga Astrid. Alba August gör en fin tolkning av Astrid Lindgren så som hennes liv såg ut innan genombrottet. Den unga Astrid cyklar på landsvägen. Bild: Nordisk film Alba August,Unga Astrid

De flesta av oss har en relation till Astrid Lindgrens litterära gestalter. De har fått oss att skratta och gråta, stått för äventyr och trygghet. Nu kommer filmen om det barn hon tvingades kämpa för i verkligheten.

Redan i början av Unga Astrid etablerar regissören Pernille Fischer Christensen den konkreta och mentala miljö som utgjorde stommen i Astrid Lindgrens bakgrund.

Landsbygden. Familjen. Kyrkan.

I en målande scen fångar kameran in den sextonåriga Astrid (Alba August) där hon sitter i kyrkbänken med sin familj. Det är uppenbart att den livliga tonåringen gör sitt yttersta för att få tiden att gå medan prästen mal på i en oändlig loop av ord om synd och bot och bättring.

Flickan med de bångstyriga flätorna leker med sidorna i psalmboken, vrider och vänder på den gängliga kroppen, tittar upp i taket, iakttar de övriga besökarna.

Småler som om hennes inre var sprängfullt av sprudlande livsglädje och hemligheter som bara väntar på att formuleras.

Och formulerar sig gör hon överlag gärna. Hittar på spralliga berättelser som syskonen älskar. Skriver faktabaserade skoluppsatser som väcker de vuxnas intresse.

Chefredaktör Blomberg vid sitt skrivbord på Vimmberbybladet.
En skrivande chef. Den unga Astrid får jobb hos Blomberg på Vimmerbybladet. Chefredaktör Blomberg vid sitt skrivbord på Vimmberbybladet. Bild: Nordisk film Unga Astrid,Henrik Rafaelsen

Chefredaktör Blomberg (Henrik Rafaelsen) hör till de imponerade och sin unga ålder till trots erbjuds Astrid ett jobb på Vimmerbybladet.

Det dröjer inte länge innan jobbet övergår i en privat relation.

Och sedan går det som det går.

Den problematiska verkligheten

Det är alltid svårt att balansera på den smala spången mellan sanningsenlighet och dramatisk udd när man har att göra med verkliga personer och händelser.

Vi kan inte veta exakt vem som sade vad åt vem i vilken situation, vem som varit mer drivande i en relation, vem som gråtit när.

Och vem har egentligen rätt att avgöra var tyngdpunkten i skildringen av ett liv borde ligga?

Astrid och sonen Lasse tittar ut genom tågfönstret på väg genom Sverige.
Inte utan min son. Astrid fick kämpa hårt för att få ha sonen Lasse (Isak Lydik Radion) hos sig. Astrid och sonen Lasse tittar ut genom tågfönstret på väg genom Sverige. Bild: Nordisk film Unga Astrid,Alba August,Isak Lydik Radion

Inte heller Fischer Christensens tolkning har klarat sig undan kritik. Lindgrens egen dotter har till exempel ifrågasatt det vettiga i att man fokuserar på mammas privatliv och inte på det hon åstadkom som författare.

Även om temat är känsligt tycker jag personligen att den avgränsning man gjort är välmotiverad. Den öppnar för tolkningar av själva författarskapet samtidigt som den effektivt belyser det samhällsklimat som den unga Astrid tvingades förhålla sig till.

Stark som Pippi – modig som Ronja

Det bästa med filmen är sättet på vilket en inre drivkraft och styrka materialiseras i Alba Augusts gestaltning av den unga Astrid.

En Astrid som genomgående framställs som synnerligen fysisk. En kropp i ständig rörelse – som om varje känsla måste få komma till uttryck i gester, miner, hopp och språngmarscher.

Astrid dansar ensam mitt på dansgolvet.
Dancing queen. Astrid struntar i om hon måste dansa ensam. Astrid dansar ensam mitt på dansgolvet. Bild: Nordisk film Unga Astrid,Alba August

När hon dansar tar hon ut alla svängar så att svetten lackar. När vreden växer sig för stor vrålar hon ut den. Sorgen låter hon explodera tills ansiktet är rödmosigt och kroppen skälver.

När det första närmandet sker mellan henne och den förlorade sonen uttrycks även detta i form av fysisk närhet – en trygg arm, en kärleksfull smekning.

Och för första gången ser vi Astrid helt avslappnad. Lugn där hon somnat med näsan inborrad i sonens svettiga hår.

Starka kvinnor - sympatiska män

Det är oundvikligt att en film om Astrid Lindgren och hennes laddade val ganska långt handlar om kvinnokraft och det mod det i alla tider krävts för att utmana konventioner.

Och visst finns här även andra kvinnor som nästan tränger genom duken. Trine Dyrholms fostermor och Marie Bonnevie i rollen som Astrids mor Hanna är också kvinnor med tydliga konturer.

Men det som överraskar är de oväntat ömsinta porträtten av berättelsens män. Män som inte är några endimensionella skitstövlar utan bara individer formade av sin tid och dess förväntningar.

Astrid och Sture Lindgren på fin gala.
Inget att skratta åt. Björn Gustafsson är för många känd främst som komiker - men visst ser man honom gärna även i dramatiska roller. Astrid och Sture Lindgren på fin gala. Bild: Nordisk film Unga Astrid,Alba August,Björn Gustafsson

Valet av Henrik Rafaelsen och Björn Gustafsson i rollerna som de centrala männen är synnerligen smart. Bägge är skådespelare med en förmåga att leka med den traditonella bilden av manlighet - sympatiska och känsliga.

Viljan att berätta

Även om filmen uppehåller sig vid åren innan den första boken skrevs så kan man överallt skönja de första ansatserna till författaren Astrid Lindgrens berättande.

Någonstans på vägen mellan verklighetens avgrundsvrål och sagovärldens förtroliga viskning tar orden form.

För att underhålla, för att lugna. Både sig själv och omvärlden.

När man väl nått sluttexten är det inte alls svårt att se den som en prolog till de ensamma men starka barn som kommer att stiga fram i böckerna om Pippi, Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och många fler.

Barnen som överlever allt. Även föräldrarnas mer eller mindre tillfälliga frånvaro.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje