Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Klassikerhistorien om kvinnan som bestämmer sig för att vara en fri människa

Kajsa Ek och Tuuli Heinonen i Jane Eyre.
Flickvänskap. Kajsa Ek och Tuuli Heinonen. Kajsa Ek och Tuuli Heinonen i Jane Eyre. Bild: Pette Rissanen Jane Eyre,kajsa ek

Åbo Svenska Teaters version av Charlotte Brontës Jane Eyre är en stramt koreograferad musikteaterkryddad feministisk historia om kvinnan som mot alla odds hittar sin plats i livet. Det är underhållande, ofta komiskt, men ibland blir regikonceptet med den dominerande musikmattan så kompakt att man som åskådare distanseras från själva berättelsen.

Jane Eyre (1847) hör till den brittiska litteraturhistoriens mest centrala verk, filmatiserad ett dussintal gånger, i tiden skriven under en manlig pseudonym för att dölja författarens kön. Men så handlar det också om en starkt feministisk historia om den föräldralösa Jane Eyre som bestämmer sig för att vara en fri människa, bara bestämmer sig för att hon är lika mycket värd som alla män, jämställdhet är en självklarhet.

Den ursprungliga berättelsen handlar också mycket om klass och religion och sexualitet, men i den några år gamla snyggt komprimerade dramatiseringen från Malmö (signerad Camilla Blomqvist och Anna Azcárate) är de kritiska elementen nedtonade, det är flickenergi och kvinnlig medvetenhet som står i centrum här.

Skådespelare dansar i Åbo Svenska Teaters uppsättning av Jane Eyre.
Barn på skolanstalten. Tuuli Heinonen som Jane Eyre längst till höger. Skådespelare dansar i Åbo Svenska Teaters uppsättning av Jane Eyre. Bild: ÅST/Pette Rissanen Jane Eyre,Åbo Svenska Teater,Spelpjäs,teater

För 171 år sedan var historien långt före sin tid, och fortfarande idag har berättelsen om Jane sin lockelse. Temat är ju evigt, hur en människa vill och kan skapa sig ett eget rum och ett eget liv, hitta och försvara sin frihet. Dessutom är Jane en figur som aldrig försöker smickra sig fram till någon ställning, hon är aldrig beräknande, följer bara kompromisslöst sin magkänsla – och lyckas.

Konsekvent genomförd ”stumfilmsestetik”

På Åbo Svenska Teater väljer regissören Susanna Airaksinen att förvandla historien till ett helhetskonstverk – musikmatta, den tidvis snyggt sneda scenografin, gothsminket, allt går snyggt hand i hand, och stöds av hela skådespelarensemblen som gör att den nästan tre timmar långa föreställningen känns så hel.

Och greppet hon har valt; det är att skapa en genomkoreograferad helhet där varje nyans och rörelse är genomtänkt. Det är som om varje känsla gestaltades smått överdrivet, och tillsammans med den så gott som konstanta ljudmattan (Kari Mäkiranta, som medverkar live på scenen) kommer jag omedelbart att tänka på ett slags stumfilmsestetik. De överdrivna gesterna, musiken som finns där för att strecka under stämningarna och täcka tystnaden, och den komiska undertonen.

Det är mycket konsekvent genomfört, och jag imponeras av den ständigt närvarande lekfullheten som finns där, i spelet, och i den visuella påhittigheten i allt från hejdlösa ridfärder till scenen där vilda fester krockar med Janes utanförskap.

Aaro Wichmann och Tuuli Heinonen i Jane Eyre.
Tuuli Heinonen och Aaro Wichmann som kärleksparet. Aaro Wichmann och Tuuli Heinonen i Jane Eyre. Bild: Pette Rissanen Jane Eyre,aaro wichmann

Samtidigt hämtar det jag nu kallar för ”stumfilmsestetik” med sig en starkt distanserande effekt. Det är underhållande, det är bra flyt, knappa tre timmar går snabbt. Men ofta blir helheten så kompakt att jag känslomässigt kan få problem att hitta in i historien. Det har också med musiken att göra. Den finns där för att stöda historiens undertoner, men för mig blir det FÖR tydligt, FÖR kompakt, som att jag allt för sällan blir tillåten att tänka och känna själv.

Det får mig att ibland bara önska lite lugn och ro på scenen, inte de ständiga ljudmattorna som nu tidvis kör över historien.

Jane Eyre som adhd-kvinna

Skådespelarna gör genomgående ett imponerande arbete. Det är karikerat överdrivet, ofta, men det hör till konceptet, och alla i ensemblen gör rollerna till sina.

I centrum finns naturligtvis Jane Eyre som görs till värsta adhd-tjejen, hon som sitter bredbent och aldrig kan hålla mun. Det är ett val som kunde vara ödesdigert om inte Tuuli Heinonen fullkomligt självklart lyckades omfatta det greppet. Och det gör hon. Hon är så uttrycksfull, och man köper alla hennes överdrivet flickaktiga utbrott, hur mycket det än handlar om en skör balansgång som med jämna mellanrum nästan nästan kantrar åt fel håll.

Skådespelarna Tuuli Heinonen och Aaro Wichmann i Åbo Svenska Teaters uppsättning av Jane Eyre.
Kaxiga Jane tillsammans med Edward, arbetsgivare och kärleksobjekt. Tuuli Heinonen och Aaro Wichmann Skådespelarna Tuuli Heinonen och Aaro Wichmann i Åbo Svenska Teaters uppsättning av Jane Eyre. Bild: ÅST/Pette Rissanen Jane Eyre,Åbo Svenska Teater,teater,skådespel,aaro wichmann

Som motpol har vi Janes kärleksobjekt, arbetsgivaren och herren på Thornfield Hall där hon jobbar som guvernant; Edward Rochester, som Aaro Wichmann så charmant gör just till Janes motpol. Då hon är viljestark är han velig, då hon är outsider står han för välfärd och makt.

Deras samspel är avgörande för hur historiens värld ska hålla ihop. Jane Eyre är ju också i allra högsta grad en mycket romantisk saga i Jane Austensk anda, och även om det också här blir nästan för mycket av det komiska, så fungerar deras samspel som om de två redan tidigare hade stått tillsammans på scenen hur många gånger som helst.

Och så är det också helt omöjligt att inte speciellt nämna uppsättningens flickroll, Adéle som Jane i sin guvernantroll ska sköta om. Premiärkvällen spelades hon av Alma Lillkung (årskurs 5) som helt självklart dansar in och bjuder på en scennärvaro som är avväpnande totalcharmig.

Monica Nyman, Tuuli Heinonen och Alma Lillkung.
Alma Lillkung i centrum, kompad av Monica Nyman och Tuuli Heinonen. Monica Nyman, Tuuli Heinonen och Alma Lillkung. Bild: Pette Rissanen Jane Eyre,Monica Nyman,Alma Lillkung

Så är det också helt rätt att hon – spoilervarning spoilervarning! - ensam får avsluta föreställningen, som en vink om att det är dagens flickor/unga kvinnor som ska föra kvinnokampen vidare.

Handlingen komprimerad

För den som vill ha handlingen i komprimerad form; vi har den föräldralösa Jane Eyre, är med om hennes kärlekslösa uppväxt, hur hon skuffas till en hård utbildningsanstalt, får en plats som guvernant, förälskar sig i husets herre som mot alla odds friar, äktenskapet får förhinder, Jane vägrar – ännu en gång – kompromissa och flyr, närapå dör av hunger och törst, hittar ett nytt hem, nobbar ännu en friare, ärver mycket pengar, återvänder till sin första kärlek...

Och inte att förglömma; det är i Jane Eyre figuren som från tidigt 1980-tal blev ett klassiskt begrepp inom feministisk vetenskap spelar en viktig roll; den galna kvinnan inlåst på vinden, som Jane i en nyskriven scen faktiskt möter för en kort stund.

JANE EYRE, av Charlotte Brontë
Dramatisering: Camilla Blomqvist och Anna Azcárate.
Regi: Susanna Airaksinen.
Scenografi & Dräkter: Pirjo Liiri-Majava.
Musik: Kari Mäkiranta.
Frisyr och smink: Sabina Segerström.
Ljus: Antti Niitemaa.
På scenen: Kajsa Ek, Tuuli Heinonen, Samuel Karlsson, Amanda Nyman, Monica Nyman, Aaro Wichmann, Bror Österlund. I rollen som Adéle alternerar Alma Lillkung och Lilian Salmi.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje