Hoppa till huvudinnehåll

Med tungan rätt i mun i Alperna

Hoher Sonnblick uppe på ett berg.
Svenska Yles Johnny Sjöblom. Hoher Sonnblick uppe på ett berg. Bild: Yle/Johnny Sjöblom bergsbestigning,berg,Hoher Sonnblick

Det är en hobby som har blivit allt mer populär under de senaste åren. För många mellaneuropéer hör det till semestern att vandra och klättra i berg. Samtidigt är det ett fritidsintresse som är förknippat med en hel del risker. Vår medarbetare i Tyskland Johnny Sjöblom tar oss på tur i bergen.

Det är framför allt en sak jag saknar i Centraleuropa. Det är vatten och havet.

I synnerhet på sommaren. Då kan här bli riktigt olidligt hett, med närmare 40 grader i flera veckor och då finns det rätt så begränsat med naturliga möjligheter att svalka sig.

Men det finns en sak som i mitt tycke kompenserar avsaknaden av vatten – det är bergen.

Uppe i Alperna kan man känna samma frihet som man kan känna när man står på en strand och i bergen är det för det mesta svalt, i synnerhet när man väl befinner sig inne i molnen.

Dryga tvåhundra höjdmeter kvar till dagens mål Schareck.
Dryga tvåhundra höjdmeter kvar till dagens mål Schareck. Dryga tvåhundra höjdmeter kvar till dagens mål Schareck. Bild: Yle/Johnny Sjöblom. Österrike,bergsbestigning,Herzog Ernst Spitze

Men för mig är det i första hand inte svalkan som lockar utan känslan av frihet det öppna landskapet ger.

Stiger du tillräckligt högt upp finns det knappt några begränsningar av friheten, varken framåt eller uppåt.

Lätt att underskatta riskerna

Jag gjorde min första vandring i bergen för över femton år sedan och jag tilltalas av det samma som på stranden.

Man kan söka sig till total ensamhet och total tystnad. Till ställen där bara vinden hörs.

I likhet med havet kräver också bergen stor vördnad och respekt. När solen skiner en vacker sensommardag är det lätt att underskatta farorna.

På vissa ställen övergår vandringen i klättring.
På vissa ställen övergår vandringen i klättring. På vissa ställen övergår vandringen i klättring. Bild: Yle/Johnny Sjöblom Herzog Ernst Spitze,Österrike,bergsbestigning

Redan terrängen i sig kan vara lömsk. Det som högt uppifrån ser ut som platt mark kan i själva verket vara terräng med höjdskillnader på flera hundra meter.

Höjdkurvorna på kartan kan ibland vara svåra att tyda och att överskatta sina egna krafter och sin egen förmåga är också en överhängande risk.

Hundratals döda varje år

Naturligtvis kan man störta ner i någon avgrund också under de skönaste dagar, men den största risken i bergen ligger ändå i det ombytliga vädret.

Vackert väder kan mycket snabbt övergå i åska, storm, dimma, regn och snö och då ökar förstås riskerna för olyckor märkbart.

Och ju högre upp man befinner sig desto värre blir det förstås. Sjunkande temperaturer och vattenhala stenar och klippor är något jag helst klarar mig utan.

Att det kan vara farligt visar också statistiken. Varje år dör nämligen hundratals mänskor i bergen.

Från den tyska alpinföreningen DAV uppskattar man dödsfallen till omkring tusen, men bristen på statistik som omfattar alla alpländer och skillnader i olycksbeskrivningarna gör det omöjligt att slå fast siffran helt exakt.

Men bara i Österrike dog under fjolårets sommarsäsong 126 mänskor och under den gånga vintersäsongen 120.

Den goda nyheten är i alla fall att antalet döda har blivit färre under de senaste åren trots att mänskorna som rör sig i bergen har blivit fler.

När åskan går...

Själv har jag varit med om en situation som jag helst inte hamnar i på nytt.

I samband med ett arbetsuppdrag i Österrike för några år sedan överraskades jag av ett åskväder på knappa 2 000 meters höjd.

Plaketter på stenarna påminner om olyckor.
Plaketter på stenarna påminner om olyckor. Plaketter på stenarna påminner om olyckor. Bild: Yle/Johnny Sjöblom Herzog Ernst Spitze,Österrike,bergsbestigning

Med bara några hundra meter upp till den skyddande alphyddan drog åskan över mig inom två till tre minuter.

Jag dumpade mitt stativ, som består av metall och sökte mig till det enda skydd som fanns inom synhåll – en liten grop i bergssidan. Där kröp jag ner och drog ryggsäcken över mig.

I några minuter som kändes som en evighet kurade jag ihop mig i gropen, som snabbt fylldes med vatten som rann nerför bergssidan.
Jag befann mig i praktiken inne i åskmolnet. Blixt och dunder kom samtidigt.

Det var ändå inte åskan jag var mest rädd för, utan för att störtregnet skulle få jord- och stenmassor att glida nerför bergssluttningen.
På grund av moln och dimma hade jag nämligen ingen koll på hur terrängen ovanför mig egentligen såg ut.

En tankeställare

Så plötsligt drog åskan vidare, precis så snabbt som den hade kommit in över den närmaste bergskammen.

Det var på svajande ben, med ett intensivt bultande hjärta och förstås genomdränkt från topp till tå som jag till slut kröp upp ur gropen och fortsatte vandringen mot hyddan.

I efterhand har jag förstås funderat på om det var en situation jag kunde ha undvikit, men i det här fallet handlade det nog mest bara om otur. Ja, eller till slut en rejäl portion tur i oturen.

Vandringen uppåt hade jag inlett i strålande solsken och det var inget som tydde på åska.

Upplevelsen öppnade förstås helt konkret ögonen för de faror som kan lura i bergen.

En stor del av riskerna kan man eliminera genom god planering och genom att vara fysiskt och psykiskt förberedd på vad som komma kan.

Men det gäller förstås också att komma ihåg att bergen är och förblir farliga, oberoende av hur väl förberedd man än må vara.

Samtidigt skulle det upplevda åskvädret ändå aldrig stoppa mig från att också i fortsättningen bestiga berg med så skönt klingande namn som Hochvogel, Mädelegabel, Watzmann eller Hoher Sonnblick.

Ibland behövs lite säkring för att komma vidare.
Ibland behövs lite säkring för att komma vidare. Ibland behövs lite säkring för att komma vidare. Bild: Yle/Johnny Sjöblom Herzog Ernst Spitze,Österrike,bergsbestigning

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes