Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Fly me to the moon – en svart komedi där allvaret biter bäst

Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern.
Martins sista resa. Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern. Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern. Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Fly me to the moon av Marie Jones

Är ekonomisk moral något som endast avkrävs den fattiga? Och har den fattiga ens råd med moral? I Lilla Teaterns uppsättning av Marie Jones socialkritiska komedi gestaltar Pia Runnakko och Linda Zilliacus två hemvårdare som ställs inför ett svårt val.

En av deras klienter dör och det råkar vara precis den dag i månaden då pensionen betalas ut, bara några futtiga timmar innan hemvårdarna skulle ha lyft pengarna och sett till att han fått dem i handen.

Men när gamla Martin inte längre finns får Fia (Pia Runnakko) en idé. Varför inte dröja en smula med att rapportera dödsfallet och lyfta pengarna precis som vanligt?

Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern.
Anmäla dödsfallet eller vänta? På bilden Linda Zilliacus och Pia Runnakko. Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern. Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Linda Zilliacus,Pia Runnakko,Fly me to the moon av Marie Jones

Kollegan Lilja ( Linda Zilliacus) blir inledningsvis bestört över förslaget men tillstår snart att Fia kanske har en poäng. Om Martin nu verkligen inte hade några arvingar så är ju alternativet bara att pengarna landar hos staten och vilken nytta gör de där?

I statens budget spelar ett par hundralappar ingen roll men i Fias och Liljas plånböcker skulle de lösa många problem. Tänk om Lilja trots allt kunde låta dottern åka med på den där dyra klassresan till exempel ...

Och så är en snöboll satt i rullning, en snöboll som snart utlöser en hel lavin av oförutsedda problem och desperata räddningsmanövrar.

I glappet mellan lag och moral

Fly me to the moon är i princip en katastrofkomedi med byggstenar vi känner igen från ett otal andra pjäser: rappa repliker och kaotiska turer som snart antar rent absurda proportioner. Men Marie Jones har sina rötter i den nordirländska arbetarklassen och det är också i den hon förankrar sina pjäser. Under komiken löper alltid en samhällsanalys med uttalat klassperspektiv.

Många minns säkert Sampo Sarkolas och Pekka Strangs tolkning av Jones största internationella framgång, Stenar i fickan. På Helsingfors stadsteater har en uppsättning av den pjäsen rentav hängt kvar på repertoaren i hela sexton år.

Den succépotentialen har Fly me to the moon inte. Men i sin bearbetning och regi har Joakim Groth i stället försett den med något annat, en rätt hög igenkänningsfaktor.

Och då handlar det inte enbart om lokalfärg i form av begrepp och tvåspråkig vardag.

Med små markeringar förankrar uppsättningen också moraldiskussionen och samhällsskildringen i vår egen vardag.

Hemma hos Lilja sitter en arbetslös make och tampas med Sipilä-regeringens nya aktivitetskrav medan Lilja själv sliter hund för tolv euro i timmen.

Fias sits är inte stort bättre men hon är inte lika nogräknad när det gäller utvägar. Att sambon för tillfället har ett svartjobb och sonen hittat en födkrok i illegala dvd-kopior förhåller hon sig högst pragmatiskt till.

Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern.
Ge mig en lugn stund. På bilden Pia Runnakko som Fia. Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern. Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Pia Runnakko,Fly me to the moon av Marie Jones

Varför ska vi ha samvetsbetänkligheter för lite fiffel med småsummor när de stora aktörerna utnyttjar varje kryphål som finns för att öka sina förmögenheter, resonerar hon.

En bra fråga. Lag och moral går inte hand i hand.

Och det avspeglar sig också på alla plan i Fly me to the moon.

Vem var han egentligen?

När Martin dör upptäcker Fia och Lilja att de knappt vet något alls om honom trots att de besökt honom nästan dagligen i flera års tid. Ja, de vet förstås vilka rutiner som gällde och vad han gillade mest - Frank Sinatra och att spela på trav. Men några livshistorier blev det aldrig tid för.

Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern.
Ett bröllopsfoto, en konsertbiljett och en sista vilja. Lilja och Fia undersöker Martins kvarlåtenskap. Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern. Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Linda Zilliacus,Pia Runnakko,Fly me to the moon av Marie Jones

Inte med en klient som förlorat talförmågan och bara kunde kommunicera med lappar och gester och inte i ett arbete där kravet på effektivitet och lönsamhet förvandlats till prioritet.

Måltidsservice, hemtjänst och sjukvårdare – de regelbundna snabbesöken garanterade att samhällets omsorg motsvarade de lagstadgade kraven. Men är det huvudsaken?

Utan att vi någonsin sett Martin i livet får bilden av hans sista år efterhand konturer. Ett förfallet hus där tiden stannat, en adressbok där de flesta kontakterna strukits över och en intressebevakare som skötte hans löpande ärenden.

Men inte en kotte som visste något om hans tankar och liv.

Fia och Lilja upptäcker en del i efterskott – och samtidigt något om sig själva.

Omständigheterna må vara makabra men Martin får en värdig och innerlig sorti samtidigt som han indirekt hjälper sina hemvårdare att hitta hem. Hem till två självbilder som vågar se sig i spegeln utan att flacka med blicken.

Hur samhällets dom ser ut är sedan en annan femma. Hela historien presenteras ur ett tillbakablickande perspektiv där Fias och Liljas lågmälda redogörelser för hela händelsekedjan kan tolkas som ett förhör.

Men problemet med Fly me to the moon är att det egentligen bara är de underliggande frågeställningarna som bär. Den smått farsartade händelsekedjan går däremot rätt snart in i en tomgångsfas.

En utdragen kamp trots tuktat format

Vändpunkterna är krystade och dialogen en rätt tjatig och utdragen kamp mellan tvekan och övertalning. De bitska formuleringarna som hör till genren får i den här pjäsen nästan karaktären av regelbundet inströdda väckarklockssignaler.

Lilla Teaterns uppsättning är knappt mer än en timme lång men trots det tuktade formatet förlorar också den sin spänst när halva tiden gått. Att Pia Runnakko och Linda Zilliacus dessutom hanterar sina roller ur två rätt olika perspektiv bidrar också till det lätt ofokuserade intrycket.

Runnakko tolkar den resoluta Fia som en renodlad komedigestalt medan Zilliacus låter den vankelmodiga Lilja dallra någonstans i komedins och tragedins gränsmarker.

Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern.
Fresta mig inte. Linda Zilliacus som Lilja i Fly me to the moon. Foto från Fly me to the moon på Lilla Teatern. Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Linda Zilliacus,Fly me to the moon av Marie Jones

Bägge tolkningarna fungerar men inte nödvändigtvis i samma uppsättning.

Och till det smått konstlade resultatet bidrar förstås också dialogen. Det är ofta den som sticker ut mest när pjäser i den här genren och ur den här kulturkretsen omsätts till våra scener.

Hur hade två gestalter som Fia och Lilja låtit om de vuxit fram med samma Mike Leigh-inspirerade improvisationer som Groth testat i några vardagskomedier med Teater Mars ensemble?

Sannolikt helt annorlunda. Men jag hade mer än gärna avstått från några oneliners för att få uppleva också den närheten.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje