Hoppa till huvudinnehåll

Fredric Portin: Låt våra idrottare skynda långsamt!

Fredric Portin pratar till ungdomar på orienteringsläger.
Fredric Portin pratar till ungdomar på orienteringsläger. Fredric Portin pratar till ungdomar på orienteringsläger. Bild: Yle/Antti Koivukangas orientering,Pedersöre,Purmo,Fredric Portin

”En medaljör på junior-VM är ett framtidslöfte – men aldrig mer än ett löfte”, hör jag skanderas bakom mig på läktaren. “Förståsigpåarnas” kommentarer rungar ofta tätt när finländarnas framgång, eller snarare uteblivna framgångar på de internationella arenorna diskuteras.

Den finländska sisun, kämparandan, har traditionellt varit en nationell stolthet som vi relaterat till när forna framgångar vi minns, speciellt inom uthållighetsgrenar.

Idrott ska göra ont och tas på allvar. Uppfattningen att det är mängden utsöndrat svett, som definierar möjligheterna till framgång, är en arvsynd som sitter djupt rotad i idrottsrörelsen.

På flera håll har vi byggt upp omfattande nätverk som ska serva idrottaren på bästa möjliga sätt. Men det är på tiden att skygglapparna tas bort och att vi på allvar börjar inse att det är mer än mängden svett som avgör om det blir en eventuell framgång.

I vår iver att bygga upp fungerande toppidrottsmiljöer är det viktigt att vara medveten om möjligheterna som gör våra adepter en björntjänst.

Självklart är det bra att idrottarna erbjuds högkvalitativ träning redan som unga och såklart är det en förutsättning för att hänga med när man tar klivet till seniorklassen. Men finns det risker med att ha bordet dukat redan från unga år?

En risk, enligt mig, är att skruva upp förväntningarna på idrottaren för fort.

Framgångar i junior-VM är ett plus i kanten, men långt ifrån ett löfte om framgång som senior. På så vis träffar kommentaren på läktaren kanske inte helt fel.

Ändå är intresset för juniormästerskap stort bland idrottspubliken.

Kan det vara så enkelt att intresset följer framgången? För på den nivån har de finska idrottarna gjort väl ifrån sig på många håll under senare tid.

För att våra talanger ska blomma ut på allvar anser jag att åtminstone två viktiga bitar bör finnas.

För det första att idrottaren vet vem hen är, vad hen vill och vad som är drivkraften till hela satsningen på idrott.

För det andra att hen ges arbetsro att skynda långsamt med huvudmålet på framgångar på seniornivå.

Om vi förbiser dessa stöttepelare kan vi visserligen få fram idrottare, som på kort sikt når resultat genom att hålla sig i ekorrhjulet och delta i gruppträningarna, men utan att egentligen fundera på varför man är där.

Vill vi ha idrottare som orkar göra jobbet tillräckligt länge bör vi se till att individen i idrottaren mår bra och vet vad hen vill.

Så i stället för att lyssna på alla “förståsigpåare” kanske vi kunde bli bättre att lyssna på idrottarna?

Höga målsättningar, för den delen också sisu, behövs för att nå framgång, men såväl idrottare och publik mår bättre av att förväntningarna är realistiska och verklighetsförankrade.

Fredric Portin, förbundstränare
Finlands Svenska Orienteringsförbund r.f.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport