Hoppa till huvudinnehåll

Vad får man säga om invandrare i Norden? Politiker och komiker sätter tonen - men får man säga att “finnarna är fula”?

Linda Söderlund
Linda Söderlund korrespondenter

Danskarna och norrmännen är politiskt inkorrekta och svenskarna håller på att ta efter, men var går gränsen för hur fräck man får vara då man talar om invandring? Är det politikerna som i sitt språk tar efter folket, eller är det folket som tar modell av politikerna?, undrar Svenska Yles Nordenkorrespondent Linda Söderlund i veckans korrespondentkolumn.

Då jag studerade i Köpenhamn i början av 2000-talet var mina danska vänner upprörda över ett förslag att börja testa invandrares kunskaper om Danmark och landets historia. Det var i samband med att främlingsfientliga Dansk Folkeparti blev ett stödparti till regeringen.

Ungefär då gick startskottet för upptrappningen i de danska politikernas tävling om vem som kan uttrycka sig mest politiskt inkorrekt gentemot invandrare. Nuförtiden talar man om danska getton som någonting självklart, då man menar fattiga bostadsområden med många invandrare.

Också i Norge är politikerna rakt på sak. De säger “nej tack” till flyktingar med funktionshinder

Tidigare i år föreslog de danska socialdemokraterna att Danmark grundar flyktingläger i Afrika, så att landet slipper ta emot flyktingarna själva. Det här säger de utan att skämmas och de får bara svagt mothugg i medierna.

Danskarna är vana att slänga ur sig saker som i mina öron låter fräcka, men att uttrycka sig nedsättande om speciellt muslimer verkar ha blivit allmänt accepterat.

Debatten om muhammedteckningarna och yttrandefriheten har med säkerhet också bidragit till ett språkbruk som hela tiden tänjer gränserna för vad som är tillåtet.

Svenska politiker skippade sin hövliga ton

Också i Norge är politikerna rakt på sak. De säger “nej tack” till flyktingar med funktionshinder, med motiveringen att de blir för dyra för samhället.

I Sverige har politikerna däremot länge hållit en hövlig ton i debatten. De har till och med anklagats för att vara för politiskt korrekta och att de inte vågar uttrycka problemen med invandring. Så är det inte längre. Nu talar man inte om annat än problemen.

Skämten handlade om att vi inte kan uttala engelska, att Finland har löjligt liten invandring och att det är därför vi har så eländig kebab

I den här valrörelsen har Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson bland annat sagt om invandrare att “De passar inte in i Sverige”. I samma debatt talade både Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) om “vi” och “dem” och gjorde då tydligt att det är skillnad på infödda svenskar och invandrare.

Jag undrar på vilket sätt den här hårda tonen påverkar samhället - och speciellt hur det påverkar invandrare? Och hur känns det för dem som är födda i Norden, som känner sig som danskar, svenskar eller norrmän, men ändå får höra att de är invandrare för att deras föräldrar invandrade hit för länge sen?

Hur ska de känna att de hör till och att de vill bidra till samhället, om de hela tiden blir utpekade som problem?

Får man skämta om att “finnarna är så fula”?

Men det är inte bara politikernas sätt att tala som legitimerar hur andra uttrycker sig - också komikerna tänjer på gränsen för vad man får säga och vad man får skämta om. Och det är förstås det som är komikernas jobb, att gå lite över gränsen, skruva till det och vara fräcka.

I lördags var jag på en av stand-up-klubbarna i Stockholm och där var det överraskande många komiker som skämtade om Finland och finländare.

Skämten handlade om att vi inte kan uttala engelska, att Finland har löjligt liten invandring och att det är därför vi har så eländig kebab. “Kan ni inte ta in några turkar ens för två veckor, så att ni lär er göra ordentlig kebab?”, utropade en av komikerna.

Jag undrar om mannen har lärt sig den hårda tonen av politikerna, eller om det är politikerna som försöker tala som han

Men han skämtade också om att “finnarna är så fula, och det vet alla”. Och det gick över min gräns för vad som är roligt och vad man kan säga offentligt. Hur hade det låtit om komikern istället för finnar hade sagt att somalier eller syrier är så fula?

I Sverige hade ett sådant uttalande fortfarande lett till svarta rubriker och rasist-stämpel, men om det hade skett i Danmark eller Norge är jag faktiskt inte lika säker på att det hade blivit någon reaktion.

Hårda ord skapar splittring och bitterhet

Svenskarna slår sig gärna för bröstet och vill visa att de är ett föredöme för andra. Den senaste tiden har ändå bilden av Sverige som det perfekta Bullerby-landet börjat krackelera.

Då jag besökte den skånska kommunen Sjöbo förra veckan var det en av Sverigedemokraternas anhängare som framför tv-kameran sa att “det räcker att se på gatorna i Malmö, 80 procent är mörka mänskor. Vad de livnär sig av har jag ingen aning om, men det är väl mina skattepengar.”

Det är ett kontroversiellt uttalande, men det är så endel uttrycker sig. Jag undrar om mannen har lärt sig den hårda tonen av politikerna, eller om det är politikerna som försöker tala som han.

Själv tror jag att orden vi använder har stor betydelse, och att hårda ord skapar splittring och bitterhet. Det går att tala om problemen med invandring, utan att vara nedsättande och fräck.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes