Hoppa till huvudinnehåll

Våldtäkten som blev en dansvänlig skiva – Jenny Wilson återerövrade sin egen berättelse med skivan Excorsism

Jenny Wilson på Popaganda 2018.
Jenny Wilson. Jenny Wilson på Popaganda 2018. Bild: imago/Martin Möller/ All Over Press Jenny Wilson,Popaganda

Det är snart tre år sedan hon utsattes för en våldtäkt, och under den mörka period som följde inte alls ville röra sina musikinstrument. Men till slut återvände hon till musiken, och gjorde en skiva som beskriver både våldtäkten och året därpå med ”allt det ett sånt trauma ledde mej in i”. Resultatet blev Excorsism, som samtidigt hjälpte henne att återerövra sin egen berättelse.

Jag träffar Jenny Wilson på Söder i Stockholm, två dagar efter att hon uppträtt på Stockholm-stadsfestivalen Popaganda – där har hon spelat igenom hela Excorsism-skivan, kryddat med tre äldre låtar.

Hemma i Finland försöker jag formulera hurudan hon var, den där timmen vi satt och pratade. Men det enda jag lyckas fastna vid är hur bestämd hon är, den här historien ska berättas, hur jävlig den än är, hur förnedrande händelsen hon berättar om än varit. Hennes kraft finns i musiken.

Jenny Wilson på Söder i Stockholm.
Jenny Wilson på Söder i Stockholm. Jenny Wilson på Söder i Stockholm. Bild: Tomas Jansson / YLE Jenny Wilson

Och så minns jag hennes liveuppträdande, med alla texter hon sjöng, så ruffiga, så väldigt rakt på sak, ”pushed me, yeah, you better know / my back and his sharp elbow / his left hand shut me up, but / listen close, I said no / do I realize this is happening right now, hold up, another round”.

Men musiken är som gjord för att dansa till, och några låtar in i spelningen ler och skrattar hon. Hennes utstrålning är sååå långt från det mörka traumatiska som låtarna handlar om, allt från första radens ”late at night, walking home” till avslutande ”it ain’t gonna be allright, not this time”.

- Ja för jag mår ju toppen när jag är mitt i musiken, och jag skulle aldrig stå och le om jag tycker det är jobbigt, skrattar hon till när jag berättar om det jag sett då jag stått bland publiken framför scenen. Och då jag frågar om arbetet med skivan också handlat om att återerövra sin egen berättelse, återerövra sitt jag, det där som en våldtäkt kan lyckas radera, då svarar hon ”absolut är det just så”.

- Jag tror inte det räcker att göra en skiva och prata i media för att må bra sen, men definitivt är det så att allt du sätter ljuset på blir något som du faktiskt tar makten över. Det är precis det jag känner med Excorsism, ett slags återerövring av mej själv och min historia, inte minst nu när jag framför den live.

Jenny Wilson på Popaganda 2018.
Jenny Wilson på Popaganda 2018. Jenny Wilson på Popaganda 2018. Bild: HGbild/All Over Press Jenny Wilson

Mammans livförsäkring blev första gitarren

Men hur börjar man en intervju om en skiva som handlar om en våldtäkt, med någon som man aldrig växlat ett enda ord med tidigare? På skivan finns allt, våldtäkten, besöket hos läkaren, ”you have to take your clothes off / I had to show my body again”, tiden efteråt, om att känna sig så paralyserad, så vilse. Men hur frågar man om det?

Ett sätt är att börja från början, prata om tidigare skivor, om vad som gjorde att musiken var det som blev Jenny Wilsons grej.

Då får vi förflytta oss sådär 30 år tillbaka i tiden, då hon som just och just tonåring förlorade sin mamma i bröstcancer, hur hon som 17 flyttade till Malmö för att bli författare, hur hon som 18 fick kontroll över mammans livförsäkring och bestämde sig för att satsa pengar på en gitarr.

- Jag har alltid vetat att jag ska hålla på med ett konstnärligt uttryck, och det blev musik för att jag själv hyste en enorm fascination för vad musik gör med en, vilken otrolig impact den har. Jag älskar filmer och att läsa, men musik är starkare än allt. Och jag ville också kunna förtrolla, jag vill kunna sätta mänskor in i ett annat tillstånd.

Som 20+ var hon med om att grunda bandet First Floor Power, fyra år senare tog hon steget till en solokarriär (”jag var intresserad av elektronisk musik och av att börja programmera”), och fick genast stor uppmärksamhet med debuten Love and Youth (2005).

Skoltid – Moderskap – Bröstcancer - Våldtäkt

Redan då ville hon jobba med helheter, ta ett tema och titta på det ur många olika vinklar. På Love and Youth var det skoltiden, och då hon efter att ha fått sitt andra barn började på Hardships (2009) kom den skivan att handla om moderskapet, med startpunkten att det är som att gå ut i krig.

- Som titelspåret, det handlar om att ha gjort sin absolut största bragd, att föda ett barn, men att det aldrig finns nån som kommer med medaljer. Det får du om du varit ute i krig men inte om du fött barn.

- Det fanns en humortwist där, men jag var nog lite förbannad också.

Då hon sedan drabbades av samma sjukdom som den som tog död på hennes mamma, började hon skriva på Demand the Impossible (2013).

Den prisbelönta skivan kallar hon för något som hon trodde skulle bli hennes mästerverk, ”för att jag kände att jag har sagt allt det jag kan säga, på bästa sättet”. Men då hade hon ingen aning om att hon snart skulle möta ett minst lika tufft tema till, som igen tvingade henne att slåss.

Jenny Wilson på Popaganda-festivalen i Stockholm 2018.
Jenny Wilsons scendräkt i början av spelningen under Popaganda-festivalen i Stockholm. Jenny Wilson på Popaganda-festivalen i Stockholm 2018. Bild: HGbild/All Over Press Jenny Wilson

Och då kommer vi till våldtäkten hon utsattes för, hur upplevelsen kanaliserades till musik, och skivan som också kom att handla om ”det ett sånt trauma ledde mej in till, hur dåligt dras till dåligt”.

”Listen you all / anxiety and regret / I won’t forget / my cold sweat / trapped into a mosquito net”

- Det är en otroligt explicit skiva, det finns inte så mycket poesi, den är väldigt 'Det här och det här hände'. Jag har reflekterat kring den där fruktansvärda händelsen som man tror att man inte ska vara med om, men som tydligen kan hända vem som helst.

- Temat är ju fruktansvärt mörkt och hårt, men skivan som sådan är en klubbskiva, något att dansa till, och musikaliskt var den fantastiskt kul att göra.

Ändå har du sagt att du ännu länge efter händelsen inte ville röra musiken.

- Jamen jag tror att jag mådde så dåligt, tills jag liksom tvinga mej, sådär att, äh nu får jag börja. I en månad hade jag det riktigt kämpigt, tyckte bara det var obehagligt, men plötsligt lossna det, och så kom hela skivan till som i ett maniskt febertillstånd. Jag hade ju allt inom mej och så bara fick jag vänta ut det.

- Men texterna var jag väldigt rädd för att påbörja. Jag visste inte hur jag skulle göra händelsen rättvisa, för jag ville inte skriva utifrån hämnd och ilska utan utifrån den lilla sårade mänska som jag kände att jag var.

- Så skiljer det sej också oerhört mycket från hur jag skrivit tidigare då jag samlat mappar med inspirationsmaterial kring det jag ska skriva om för att få in rätt universum. Här var jag helt tom, jag hade bara min händelse, jag kände mej supernaken och rädd.

Metoo-vågen hjälpte till för att våga möta världen

Då allt sedan var färdigt möttes hon av nästa jättelika tröskel, ångestfyllda tankar på hur skivan skulle tas emot och tolkas. Så länge som man själv jobbar med materialet har man total kontroll över sin berättelse, men sedan är man tvungen att släppa kontrollen.

- Ja det var väldigt otäckt innan jag släppt skivan. Men som tur var kom hela metoo-vågen precis nån månad innan, och då kände jag att jag inte alls är konstig som vill berätta det här, att ingen kommer att använda det på fel sätt.

”I think about the future / but the future just disappoints me / Keep my eyes open / I know it is too late / Ain’t gonna be all right”

De sista orden på skivan är väldigt mörka, aint gonna be all right, fast de mildras av en refräng som får några extra varv som avslutning.

- Ja usch vad hemskt.

- Men skivan handlar ju också om det som hände efteråt, hur jag gick in i ett destruktivt förhållande och flydde en hemskhet med att fly in i nåt annat, skivan handlar till stor del också om det förhållandet. Och just den låten, Forever is a long time, är just att, det här är dåligt det här är så dåligt, den är så mörk, för att jag behövde skriva en låt som var helt kolsvart.

- Då jag skrev var jag precis inne i den känslan, jag mådde inte så jättebra då så den är otroligt kondenserad svärta, berättar Jenny, fnittrar faktiskt till, och fortsätter med ett ”fast melodin är ju lite ljus ändå”.

Redo för en fight, eller?

Sedan finns förstås titelspåret, en riktig knytnäve där hon sjunger I’m ready for this fight.

”I’ll promise to remind you / and make sure you will regret it / I am ready for this fight / be prepared for some bad news to arrive / Oh I’m ready for this fight / stains of blood on the horizon”

- Ja precis, men den texten var faktiskt den svåraste att skriva. Jag hade tänkt mej att inte alls blanda in hämndkänslor och den aggressivitet som låten bär, och jag kände mej inte alls redo för en fight, tvärtom, jag kände mej väldigt liten. Men så kom den där låten, och den är väldigt sann ändå, för på nåt sätt har det som finns i texten hänt, att jag har lite hämndbegär.

Som låt är den ju verkligen som att dansa bort skiten. Fungerar det?

- För mej funkar det faktiskt ganska bra.

Och bara att du gjorde skivan innebär väl att du var beredd att fightas?

- Ja. Det finns också i Disrespect där jag säger ”I’ve got the talent to tell, it’s like a spell”, sådär att, nu ska du vara jävligt rädd för nu kommer jag att berätta min historia, att okej, du gjorde mej ganska illa men jag har min penna här, min musik, jag kanske kan skrämma dej.

Festival där män var portade

Men så funderar jag också på #metoo-rörelsen, som Jenny var en del av i och med #närmusikentystnar-uppropet då tiotals kvinnliga musiker berättade historier om övergrepp inom musikbranschen. Det är snart ett år sedan, så vad händer nu?

- Det som var den stora grejen med metoo var att folk utbildades i vad man kan och inte kan göra, och att vi kvinnor kan se den här strukturen mycket tydligare, att han den där gubben har alltid gjort sådär men det är ju inte okej.

- Personligen har jag jobbat så mycket på egen hand och har inte varit beroende av män med makt. Det är maktbalansen som gör att sexuella övergrepp får gro, så jag känner mej rätt förskonad från den sortens övergrepp inom min profession. Men jag vet att den verkligen existerar.

- Men nu så... Jag spelade nyligen på en festival i Göteborg som hette Statement, en reaktion på våldtäkter som skett under festivaler, det var en kvinna som bestämde sej för att göra en festival där bara kvinnor och ickebinära och transpersoner var välkomna. Det var en fantastisk upplevelse, med en statement till männen att... ni har misskött er, ni är inte välkomna.

Jenny Wilson live.
Jenny Wilson live på Statement-festivalen där inga män var välkomna. Jenny Wilson live. Bild: Frida Winter. Jenny Wilson

- Så jag tror att någonting definitivt har förändrat. Men jag tror också att man hela tiden måste jobba med det, annars är man tillbaka igen. Det handlar hela tiden om att ställa om normen. Om du pratar om nåt hela tiden blir det mera norm, att man inte kan göra hur som helst mot en kvinna.

- Så jag känner mej ändå hoppfull, även om jag kanske tror det aldrig blir en perfekt värld.

Lyssna på Jenny Wilson och hennes musik i radioprogrammet Fokus på Jenny Wilson.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje