Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Heidi Hakala skriver angeläget om kvinnors duktighetsångest – men har svårt att se människan för strukturerna

Heidi Hakala.
Heidi Hakala debuterar med romanen "Bara lite till". Heidi Hakala. Bild: Niklas Sandström Förlaget,Heidi Hakala

Bara lite till är en roman om att drivas till utmattning av inre och yttre krav på att vara perfekt presterande och positionerad i sin samtid. Det är välskrivet och angeläget, men lägger krokben för sig själv genom att reproducera ängsligheten den vill kritisera.

Heidi Hakalas debutroman Bara lite till handlar om att vara en ung kvinna i mediebranschen som kämpar med sina egna och omgivningens prestationskrav.

Jag passar själv perfekt in i målgruppen.

Inte för att jag har erfarenhet av att vara programledare för ett trendigt aktualitetsprogram på radio, gå på översatsade hemmafester med bardiskar och dj:s, eller leva med en pojkvän med överklassbakgrund – vilket bokens jagberättare Sandra har.

Men jag vet hur det är att längta efter hållbarhet i en tillvaro som hela tiden gränsar mot utmattning.

Och jag är inte ensam. Så sent som i fjol sände SVT dokumentärserien “We Can’t Do It” som handlade om hur utbrett utbrändhet hos unga kvinnor är i dag.

Tusentals hjärnor förbrukas av prestationshets varje år, och blir aldrig helt återställda. På så vis är det här inget nischat problem, utan ett problem för hela samhället.

Det är därför i sig glädjande med en debutroman som tar sig an ett så brännande tema, och Hakalas språk flyter skickligt på med ett driv som får mig att girigt läsa vidare - främst för att det är så skönt att känna igen sig i huvudpersonens tankar. Och dem finns det många av.

Tyvärr är det också något av boken akilleshäl, den vill säga och klargöra så mycket att den inte riktigt ger sig tid att vara en roman.

Hur vara sig själv?

Berättelsens båge sträcker sig från en punkt då Sandras liv “på pappret”, enligt henne själv är perfekt: hon har en stadig relation och en framgångsrik karriär, men känner sig inte närvarande.

Omslaget till Heidi Hakalas roman "Bara lite till".
Linn Henrichsons omslag till Heidi Hakalas roman hör till höstens snyggaste. Omslaget till Heidi Hakalas roman "Bara lite till". Bild: Linn Henrichson Förlaget,Linn Henrichson

Dels beror det på att omständigheterna kring framgången inte är så glassiga: på kanalen där hon arbetar ställs genomgående mycket högre krav på de kvinnliga medarbetarna än på de manliga, och om de påpekar det kallas kvinnorna överkänsliga.

Dels har Sandra på privatfronten svårt att känna kärlek till sin partner, och att känna sig trygg och bekväm med andra människor rent generellt.

Sandras existens skrivs fram som en konstant inre monolog som beskriver och analyserar upplevelsen av att känna sig frånkopplad sin verklighet.

Som om mitt varande är ett presterande och jag hela tiden måste fråga: Hur väl lyckades jag?― Ur Bara lite till.

I Sandras värld handlar alla konversationer om att säga rätt saker och uttrycka rätt åsikter – ofta åsikter som i sig handlar om gemenskap och solidaritet – men inte på ett sätt som skapar samhörighet och möten på riktigt.

Häri utkristalliseras det jag läser som bokens grundkonflikt: hur man ska kunna vara sig själv i en värld där självet hela tiden iscensätts?

Akut, men distanserat

Sandra längtar efter att få känna sig trygg, sann och sedd, men sociala situationer har blivit så förknippade med prestationer att hon istället drivs djupare in i en isolering präglad av panikångestattacker.

I den här utsattheten finns något verkligt akut, som Hakala på flera ställen skildrar väldigt väl, till exempel när Sandra har sin första panikångestattack och måste ringa nattjouren

Scenen berör eftersom vi då finns mitt i Sandras upplevelse, utan att det annars ständigt kommenterande tankespåret är lika påtagligt.

Förvisso handlar boken explicit om en person som inte kan sluta se på sig själv utifrån och analysera allt som händer, men det svåra med att boken är skriven på det sättet är att jag som läsare upplever samma distans till huvudpersonen som hon upplever till sig själv.

Hon blir mer en representant för ett strukturellt problem än en karaktär av kött och blod, och trots att det möjligen kan vara ett medvetet drag – jagpersonen påpekar själv att hon inte kan komma ihåg vad hon gillar och är utöver sin duktighet och ängslighet – hämmar det boken litterärt.

Lite för duktig duktighetskritik

Det finns, paradoxalt nog, en “duktighet” i hur Bara lite till är skriven, som reproducerar samma ängslighet som den vill kritisera.

Även när kritiken som yttras är explicit läggs fokus på att verbalisera att missförhållandena finns, snarare än att gestalta dess konsekvenser.

Till exempel tar jagberättaren upp kollegornas hycklande iver att visa hur insatta och förfärade de är över diverse politiska händelser, samtidigt som boken själv slänger sig med hänvisningar till flyktingkriser och krig som scenografi för huvudpersonens ältande. Visserligen påtalar boken själv den här skevheten vid några tillfällen, men det blir snarast en brasklapp.

Det samma gäller Sandras arbetarklassbakgrund, som tas upp när hon vill markera avstånd till pojkvännens klassblinda föräldrar, men utan att den inverkar på hennes beslut att säga upp sig från sin fasta tjänst och ekonomiska trygghet (något hon märkligt nog gör innan hon sjukskriver sig, istället för tvärtom).

På så vis framstår såväl katastroferna som klassaspekten i romanen främst som en fråga om medvetenhet, inte som fysiska och ekonomiska realiteter.

Satir eller realism?

Det här betyder inte att boken inte säger mycket som är både klarsynt och akut, problemet ligger i att texten inte verkar riktigt klar över vilken ton den vill ha på sin förmedling.

Vid flera tillfällen undrar jag om boken från början var tänkt att vara en ironisk satir över ängslig hipsterkultur – till exempel när ett dejtande par på en fest oombedda rabblar upp sina tankar om polyamori, eller när Sandras feminist-snubbiga vän Simon föreläser om hur han har en affisch av Jackson Pollocks fru Lee Krasner på väggen, eller när kollegan Amanda uttrycker sin oro över Sandras mående med orden “utmattning är en riktig kvinnofälla”.

Jag ifrågasätter inte alls att den här typen av uttalanden görs, men styltigheten i replikskiftena gör att jag har svårt att läsa det som den samhällsrealism som boken annars utger sig för att gestalta

Vid de här tillfällena går mina tankar till den på flera sätt tematiskt besläktade romanen Kärlek liksom av Johannes Ekholm, där det också förekommer den typen av dialoger - men i en mer konceptuell form som därför gör andra anspråk.

Trots dessa frågetecken visar Heidi Hakalas debut ändå tydligt att hon är en författare med förmåga att avläsa och genomskåda samtiden, och det hoppas jag hon kommer att utveckla och raffinera ännu mer i kommande romaner.

De teman hon intresserar sig för lär nämligen dessvärre inte bli inaktuella särskilt snabbt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje