Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Finns det någon svårare konst än vänskapen? Svenska Teatern blåser nytt liv i Yasmina Rezas nittiotalssuccé Art

Foto från Art på Svenska Teatern.
Foto från Art på Svenska Teatern. På bilden fr.h. Mikael Andersson, Max Forsman och Simon Häger. Foto från Art på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Yasmina Reza,Simon Häger,Max Forsman,Mikael Andersson,Art av Yasmina Reza

I Yasmina Rezas pjäs får grälet om ett konstverk oanade följder för tre gamla kompisar och att författaren lyckades formulera något träffande både om samtid och vänskap stod helt klart när pjäsen var ny. Art gjorde sitt första internationella segertåg för tjugo år sedan och spelades kring millennieskiftet flitigt också hos oss, bland annat på Lilla Teatern och Åbo Svenska Teater. Men har någonting förändrats sedan dess?

Svaret är både ja och nej.

Svenska Teaterns uppsättning bekräftar att Rezas skildring av manlig vänskap bevarat sin giltighet och kanske rentav fått lite nya schatteringar medan själva inkörsporten – grälet om vad man kan kalla konst – gnisslar en aning i gångjärnen.

Och då handlar det inte enbart om att argumenten nog redan när det begav sig kändes lätt rostiga. Men Art var vid sin tillkomsttid också en samtidssatir där Reza tog tillfället i akt att driva lite med den burgna medelklassens yrvakna intresse för hajpad konst.

De tidstypiska slängarna sitter inte lika naturligt i helheten i dag och det leder till en rätt krystad upptakt.

Foto från Art på Svenska Teatern.
En äkta Antrios! Serge (Mikael Andersson) visar upp sitt nyförvärv för Marc (Simon Häger). Foto från Art på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Simon Häger,Mikael Andersson,Yasmina Reza,Art av Yasmina Reza

När vi leds in i Art får vi veta att Serge har spenderat femtiotusen euro på ett verk av en konstnär på modet men när han stolt visar upp nyförvärvet för sin gamla kompis Marc uteblir den väntade reaktionen.

”Femtiotusen för en helvit duk?!” Marc skrattar ut Serge men blir samtidigt förtörnad över att de uppenbarligen inte kan dela skrattet. Ja, han blir inte bara förtörnad utan rentav omåttligt upprörd. Och för att vädra sitt missnöje med Serge vänder han sig till en tredje part, den gemensamma kompisen Yvan.

Foto från Art på Svenska Teatern.
Serge har blivit galen ... På bilden Simon Häger och Max Forsman som Marc och Yvan. Foto från Art på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Yasmina Reza,Simon Häger,Max Forsman,Art av Yasmina Reza

Yvan är en kille som skyr konflikter, en man som alltid försöker jämka och ducka när de viljestarka utför sina inbördes kraftmätningar. Men det har han ju inte mycket för.

Grälet eskalerar och blottlägger snart sin verkliga orsak.

Den svåra vänskapen

Vad är vänskap? Vad förväntar vi oss av den? Bekräftelse, beundran, en spegelbild vi kan känna igen oss i? Eller kanske rentav ett beroendeförhållande där det inte finns någon plats för olikheter eller sammanhang vi inte delar?

Handlar det om konst löd pjästiteln i Lilla Teaterns version och svaret är naturligtvis nej. Men inte för att en vit tavla per definition skulle vara okonst utan för att diskussionen om den lotsar oss in i den verkliga konflikten.

Vänskap och konst – bägge kan te sig förbluffande enkla om man bara fluktar in dem slarvigt. Och Svenska Teaterns uppsättning bryter också udden av löjet genom att blotta schatteringarna på den fysiska duken i takt med att dramat tätnar.

Marc är livrädd för att förlora Serge till en annan familj, som han uttrycker det. Konstkretsarnas värld där de som tror sig veta svänger sig med termer som Marc bara har förakt till övers för. Och den rädslan utlöser slutligen ett ordkrig där anklagelser, hån och slag under bältet duggar tätt.

Foto från Art på Svenska Teatern.
Vem bryr sig om mig? På bilden Max Forsman som Yvan. Foto från Art på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Yasmina Reza,Max Forsman,Art av Yasmina Reza

Plötsligt befinner sig alla tre i skottlinjen turvis, till och med den konfliktskygga Yvan, och det enda som med säkerhet kan sägas om utgången är att den här trions vänskap aldrig mer kommer att te sig som en slät och vit yta.

Problemet är bara att Marcs omåttliga förtrytelse över Serges tilltag skorrar så oproportionerligt falskt innan vi kommer hans egentliga motiv på spåren.

Den vita duken har en symbolisk funktion men kraften att provocera har den nog förlorat för länge sedan.

Tre sårbara män

Jag avundas inte Simon Häger som får hålla Marcs ilska ångande så länge innan Art når fram till kärnan i sitt resonemang.

Men när vi väl nått dit lever Svenska Teaterns uppsättning upp och i Paul Garringtons regi får alla roller dessutom en välkommen uppdatering.

När Rezas pjäs gjorde sitt första varv på teaterscenerna var de tre manstyperna rätt endimensionella till sin karaktär. Lite förenklat kan man säga att Serge var snobben, Marc buffeln och Yvan veklingen.

Men Svenska Teaterns trio med Mikael Andersson som Serge, Simon Häger som Marc och Max Forsman som Yvan förser de här rollerna med nya nyanser. Dynamiken är förstås fortfarande densamma. Alla i kompisgänget har sin givna plats men samtidigt stryker varje skådespelartolkning sin rolltyp en aning mothårs.

Det innebär också att de kommer oss närmare. Under ett komedistuk som på dialogplanet plockar lösa poäng överallt där det är möjligt framträder tre män som är mänskligare och sårbarare än jag minns dem från någon tidigare version.

Foto från Art på Svenska Teatern.
Det fanns en tid när du såg upp till mig. På bilden Mikael Andersson som Serge och Simon Häger som Marc. Foto från Art på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Yasmina Reza,Mikael Andersson,Simon Häger

Problemet är kanske att man inte kan få allt i samma paket. Art är en typisk boulevardkomedi, ett slags det rörliga intellektets triumf med blixtsnabba kvickheter och riposter. Svenska Teaterns uppsättning bärs inte riktigt upp av den elegansen.

Innan uppsättningen når ner till de djupaste smärtpunkterna känns den ordrika dialogen ofta just som det lånegods den är. Ett intryck som ytterligare förstärks av det inkonsekventa uttalet av franska namn.

En känga mot alla potentiella kultursnobbar kanske?

Knappast, när till och med den konventionella Marcs gamla favoritpoet Paul Valéry förvandlats till en brittiskt klingande ”Väleri” med tonvikt på ä.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje