Hoppa till huvudinnehåll

Rädsla, sorg och ångest när idrottarlivet är över – Hanna-Maria Seppälä sökte sin identitet efter karriären

Vem är jag nu? Frågan slår Hanna-Maria Seppälä. Simningen har varit hennes liv och nu är det över. Hon vet inte längre hur hon ska presentera sig när hon träffar nya människor. Mittiallt är du en vanlig medborgare, säger Seppälä i Sportmagasinet som djupdyker ner i identitetsjakten efter avslutad toppidrottskarriär.

VM-guld, fyra EM-guld, ytterligare tolv stortävlingsmedaljer. Över ett decennium i världseliten. En fantastisk blåvit idrottskarriär tog slut i Windsor i december 2016.

Kortbane-VM i Kanada blev Hanna-Maria Seppäläs sista tävlingar som toppidrottare. Beslutet hade grott ett tag och hon bestämde sig för att lägga av tidigare samma sommar inför OS i Rio de Janeiro, där hon blev första finländska simmare att delta i fem olympiska spel.

Nu var allt över.

– Det fanns morgnar då jag vaknade och tänkte att jäklar… Du söker din identitet. Vem är jag nu? Jag är inte längre den där toppsimmaren. Jag sträcker fram handen och presenterar mig, så vad ska jag säga?

– Du har identifierat dig genom simningen. Du är en toppsimmare, det finns något fint, en gloria kring det. Och nu är du mittiallt en vanlig medborgare. Du vet inte vad du ska kalla dig. Det känns väldigt motstridigt i huvudet. Plötsligt är du ingenting, blickar Seppälä tillbaka i Sportmagasinet ett par år efter karriärslutet.

Hanna-Maria Seppälä beskriver sig i dagsläget som en företagare i hälsobranschen med företagscoachning och föreläsningar, men även en del träning vid bassängkanten. Nu riktar hon sig in på läkarstudier.

”Det hänger säkert ihop med livet som idrottare, du vill alltid vara den bästa versionen av dig själv. Du har en hälsosam självdisciplin, lägger upp stora mål, vill hela tiden lära nya saker och utmana dig och släpper dig aldrig in på bekvämlighetszonen.”

Seppälä hade förberett sig väl på tiden efter karriären. Hon var utbildad fysioterapeut och var i slutskedet av sina magisterstudier i gymnastik- och idrottsvetenskaper.

Hon hade planer, mål och drömmar också utanför bassängen – men trots det var slaget hårt.

– Jag hade ändå varit simmare nästan hela livet. Jag började som femåring och slutade som 32-åring. Jag visste inte om något annat än idrottskarriären. Det är en jättestor förändring att börja göra något obekant.

Jämförbart med pensionering

Hanna-Maria Seppälä är långt ifrån ensam att genomgå ett identitetsarbete efter avslutad idrottskarriär. Hon upplever att hon aldrig råkade ut för någon egentlig kris och i själva verket kom hon förhållandevis lätt undan i och med att vägen framåt fanns utstakad.

Alla har det inte lika väl förspänt. Det finns flera exempel på idrottare som drabbats av djupa identitetskriser, ibland kantat av alkohol, droger och depression.

Hanna-Maria Seppälä jämför förändringen med pensionering.

– Du tappar din ekonomiska trygghet, alla försäkringar måste göras om, din kompiskrets förändras, du har inte längre någon dagsrytm. Tidigare har du i fyra års tid vetat exakt vad du gör varje dag. Plötsligt har du inte längre någonting. Om du inte är förberedd, så kan det vara en förkrossande erfarenhet.

Segrar och förluster, rekord och besvikelser, höga toppar och djupa dalar. En idrottare går igenom ett brett spektrum av känslor och Hanna-Maria Seppälä vet att samma knappt går att uppnå utanför sportplanen.

”Det är jättesvårt. Jag väntar fortfarande på att uppleva samma berg-och-dal-bana som man åker i som idrottare. Man uppnår ett ganska euforiskt tillstånd under de bästa stunderna.”

”Låt känslorna komma”

Möjligheterna för idrottare att få stöd när karriären lider mot sitt slut är för tillfället begränsade.

Mira Keränen grundade för ett par år sedan tillsammans med den tidigare volleybollspelaren Sini Häkkinen föreningen Seuraava Maali. De arbetar tätt tillsammans med till exempel Åboregionens idrottsakademi och erbjuder idrottare kamratstöd (fi. vertaistuki) på tröskeln mot avslutad karriär.

– Om jag med mitt jobb och min öppenhet kan kämpa fram och hjälpa ens en människa, så har jag nått målet, säger Keränen som titulerar sig lagkapten i föreningen vars namn på svenska översätts till "följande mål".

Själv satte Mira Keränen för sju år sedan punkt för en karriär som innehöll bland annat fyra FM-guld i aerobic.

– Jag använde mig personligen också av utomstående psykolog och så småningom förstod jag att den där idrottaren inte försvunnit någonstans. Ingen tar det ifrån dig, alla framgångar, erfarenheter eller människor runtomkring, påminner Keränen.

Mira Keränen.
Det viktigaste är att ingen lämnas ensam, säger Mira Keränen. Mira Keränen. Bild: Yle aerobics,Mira Keränen

Mira Keränen hade liksom Hanna-Maria Seppälä förmånen att fatta beslutet på egna villkor. När en skada eller sjukdom plötsligt sätter stopp kan fallet vara hårdare (läs Conny Karlssons story här).

Men även om idrottaren gjort allt för att vara mentalt förberedd när dagen kommer, så innebär den totala omkullkastningen av vardagen obönhörligen en enorm omställning.

– Själv hade jag alltid sett till att ha ett liv också utanför gympasalen. Det var lite förbryllande, för jag hade en studieplats och allting runtomkring i skick, men inte tröstar det i sorgen. I början slogs man av lite panik, att "hjälp, vad händer nu? Nu måste jag illa kvickt fylla det här vakuumet med något".

Själv åkte Keränen efter avslutad aerobickarriär ett år i utbyte till Skottland och var därefter ett år i militären. Hon rekommenderar inte att förhasta sig till ett beslut om framtiden.

Det lönar sig inte att vara för sträng mot sig själv – anpassningen till följande skede i livet kräver tid.

– Det är något som jag hoppas att alla skulle våga ge sig själva. Ha mod att söka sig själv. Låta känslorna komma och våga behandla och möta dem. För det kan ibland vara ganska skrämmande.

Risk att lämnas ensam

Hanna-Maria Seppälä var i kontakt med flera idrottare som nyligen avslutat sin karriär när hon övervägde sitt beslut.

En del upprepade Keränens råd, att ge sig själv tid. Andra var av tvärt motsatt åsikt. De sade att det lönar sig att boka kalendern full, så man helt enkelt inte hinner falla ner i en identitetskris, utan bara kör vidare.

Seppälä valde den senare vägen genast efter att hon hängde upp simdräkten, men har senare tagit sig tid för reflektion. Hon är som bäst med och bygger fram ett dylikt nätverk som Seuraava Maali i den olympiska kommitténs idrottarutskott – för behovet finns.

– Det där nätverket finns inte för tillfället. Man får jättemycket stöd av tidigare toppidrottare, men det förutsätter att man själv är aktiv, säger Seppälä som valdes till årets idrottare i Finland efter VM-guldet på 100 meter frisim 2003.

Banden till den personliga tränaren är enormt täta inom individuella idrotter, säger Mira Keränen som här handleder Erika Rautiainen som var 16:e i den individuella tävlingen i VM i aerobic i juni.

”Det är nästan en familjemedlem och allting förändras när du lägger av, det blir lite av en skilsmässa. Trots att man kan fortsätta hålla kontakt måste man bygga upp en ny relation.”

Familjen och vänner erbjuder ovärderligt viktigt stöd vid brytningsskedet. Men saknar de en toppidrottarkarriär saknar de ofta också förståelse för vad idrottaren går igenom.

– Har du ingen som gått igenom en dylik process som så ung, så kan man bli lite ensam. Också i min närmaste krets fanns det dem som inte haft med idrott att göra och kunde tänka att ”nå, allt har sin tid”, att nu fortsätter livet bara vidare. Men inte är det så enkelt, säger Keränen.

– Jag minns att det irriterade mig hemskt mycket då jag fick höra några ringaktande kommentarer om hur stor förändring det var. Inte tror jag någon någonsin menat något illa, människor kan helt enkelt inte veta hur det är.

Ouppnådda mål leder till ångest

Det allra svåraste i processen är att fatta det slutliga beslutet, menar Hanna-Maria Seppälä. Vänd på alla stenar så ingenting gnager i bakhuvudet när du en vacker dag i gungstolen tittar tillbaka på karriären, betonar Mira Keränen.

Orienteraren Fredric Portin har vevat fram och tillbaka kring sin elitsatsning i ett par års tid. I höst lade han äntligen ner foten – nu är det över. En lättnad, men samtidigt skaver den uteblivna mästerskapsframgången.

– När man inte når det slutliga målet och aldrig blir tillfredsställd, så leder det till ångest. Att sluta utan ha nått något man själv kan vara nöjd med, förklarar 28-åringen som är utbildad till modersmålslärare.

– Mer ångest än när man faktiskt gjort beslutet har man nog när man känner att man måste fortsätta fast man inte vill. Att vela av och an i flera år leder till mer ångest än att bara bestämma att nu lägger jag av.

Fredric Portins bästa individuella VM-placering kom 2016, då han var tia på medeldistans. I stafett blev det som bäst en femte plats under samma tävlingar.

I år var Portins VM-placeringar sjua i stafett, 20:e på medeldistans och 31:a på långdistans. I EM tidigare under sommaren slutade han 16:e på långdistans och 24:a på medeldistans.

Katja Volkova uppnådde i Rio de Janeiro 2016 en 21:a plats i den individuella mångkampen i rytmisk gymnastik – den bästa finländska OS-placeringen i grenen.

Kort efter lade hon av. Som 19-åring.

En bidragande orsak var de bristande träningsförhållandena i Finland och osäkerheten kring den ekonomiska framtiden som gymnast.

– Jag försökte fundera hur jag ska få livet i sådant skick att jag kan studera och idrotta samtidigt. Jag var tvungen att göra beslutet att lägga gymnasiet som nummer ett, berättar Volkova som blev student våren 2017.

– Vi har ett problem i att vi inte får någon lön, har väldigt få sponsorer och alla stöd beror på hur föregående säsong gått. Jag kände mig osäker på nästa år och ville inte längre leva på föräldrarnas, förbundets och olympiska kommitténs bekostnad, utan ville klara mig på egen hand.

Ekaterina ”Katja” Volkova lyckades fint i OS-debuten i Rio men valde att lägga ner karriären redan i tonåren. Nu går en stor del av fritiden åt att träna nya gymnastförmågor.

”Jag kände mig väldigt tom efter OS. Jag hade inget mål att sikta mot och sökte mig själv.”

Idrottarstämpeln skrubbas aldrig bort

Såväl Katja Volkova, Mira Keränen, Hanna-Maria Seppälä som Fredric Portin har efter den aktiva karriären tagit steget över till tränarrollen. En del mer, andra mindre.

Portin jobbar i dag som förbundstränare på Finlands Svenska Orienteringsförbundet och säger att möjligheten till en fortsatt orienteringskoppling trots avslutad elitkarriär underlättade beslutet.

– Det handlar om att överväga vad man ger och vad man får av idrottarlivet. Jag tror att det är flera som drar ut på beslutet. Man upplever att idrotten och idrottarkarriären är det enda man kan och det enda man har erfarenhet av. Man inte vet vad man ska göra sen. Det är väldigt viktigt att ha något att fortsätta med efteråt, säger Portin.

”Jag är lyckligast när jag har allt i kondis. När allt är i balans i livet känns det som skönast inne i mig själv. Jag vet att allt är bra och att jag inte behöver oroa mig över något.”

-Hanna-Maria Seppälä i Sportmagasinet våren 2009

”Jag skulle säkert inte kunna leva utan vattnet”, sade 15-åriga Hanna-Maria Seppälä i Sportmagasinet 2000. Det stämmer fortfarande, konstaterar 33-åringen nu, en tidig höstmorgon i Backasbrinkens simhall.

Hon är fortfarande våt i håret efter morgondoppet och säger att hon saknar vattnet varje dag hon inte hinner ta en simtur.

För en simmare är hon livet ut i själen, trots att elitkarriären är över. Det hoppas hon även den stora allmänheten minns henne som, vart livet än för henne i framtiden.

– Det är något jag är otroligt stolt över. Jag har nått mycket framgång och idrotten har gett mig en massa lärdomar som jag bär med mig för evigt. Förhoppningsvis kan jag förmedla det jag lärt mig vidare till ungdomar i dag och ge dem motivation i vad de än väljer att satsa på.

Träffa Hanna-Maria Seppälä, Mira Keränen, Fredric Portin, Katja Volkova samt den ryska OS-guldgymnasten Anastasija Maksimova i Sportmagasinet på Yle Fem på onsdag klockan 19.00 (repris torsdag kl. 11.30) eller på Yle Arenan (klippet nedan).

Läs mera:

Conny Karlsson i Sportmåndag 29.2.2016.

Idrottare dör två gånger – Conny Karlsson: ”Allt man hade försvann”

På femton minuter förändrades Conny Karlssons liv. Han var inte längre en elitidrottare. En enorm omställning, som kan orsaka allvarliga problem – om något inte görs i tid.

Läs mera:

Fredric Portin, VM 2016.

Portin vänder blad och trappar ner elitsatsningen – familjen och tränarrollen blir högsta prioritet: ”Brinner inte längre för lägerlivet”

Jag kan nog säga att jag är nöjd, säger orienteraren Fredric Portin om sin elitkarriär som snart är över. Portin tänker inte lämna sporten helt men vill inte längre jaga sekunder och försöka bli bättre.

Kommentarer