Hoppa till huvudinnehåll

Hur tystnaden bröts inom filmbranschen och vad som sedan hände

Närbild på Eva-Maria Koskinen
Manusförfattaren Eva-Maria Koskinen är en av författarna till #Metoo - vallankumous. Närbild på Eva-Maria Koskinen Bild: Yle / Johanna Grönqvist Eva-Maria Koskinen

När #metoo kom till Finland fanns det många i filmbranschen som inte ville prata om sexuella trakasserier. Det fanns också de som absolut inte ville att någon annan skulle tala om trakasserierna. Och sen fanns det de som trots allt vågade.

— Jag hade aldrig kunnat tro att saker skulle förändras så här mycket, säger manusförfattaren Eva-Maria Koskinen med ett leende. Ett år efter #metoo talar folk om svårigheterna på ett helt nytt sätt.

Rädsla, starka normer och en tystnadskultur som måste brytas var några av de problem som filmbranschen tampats med.

Boken #Metoo – vallankumous (#Metoo – revolution) avslöjar vad som hände då metoo-rörelsen och utmaningen med branschuppropet #bakomkulisserna drabbade filmbranschen.

— Det är en viktig historia, för den säger någonting om var vi var då vi började och vart vi har kommit nu, säger Koskinen som är en av författarna. Hon var även en av de tolv som aktivt jobbade med uppropet #bakomkulisserna som samlade 1244 underskrifter.

Bild på Merja Pentikäinen, Raija Talvio, Eva-Maria Koskinen, Heidi Lindén, Katariina Ilmaranta och Mari Mantela.
Författarna till #Metoo - vallankumous Merja Pentikäinen, Raija Talvio, Eva-Maria Koskinen, Heidi Lindén, Katariina Ilmaranta och Mari Mantela. Bild på Merja Pentikäinen, Raija Talvio, Eva-Maria Koskinen, Heidi Lindén, Katariina Ilmaranta och Mari Mantela. Bild: Jani Kumpulainen #metoo,Eva-Maria Koskinen,Heidi Lindén,Raija Talvio,Mari Mantela

När alla känner alla hur bryter man då tystnaden?

Boken har underrubriken ”Hur tystnaden bröts” och skildrar en stark tystnadskultur som rått inom filmbranschen.

Det har funnits en jättestark norm om att man inte skall tala om sexuella trakasserier, säger Koskinen.

— Den som talar om trakasserier har man uppfattat som en jobbig typ, en som så att säga tar lite för lätt på näsan och är svag.

En annan viktig poäng är att du inom film ofta jobbar med mycket korta kontrakt. Du blir anställd för en produktion i taget och vill du fortsätta få arbetsmöjligheter sväljer du lätt lite otrevligheter som Koskinen uttrycker det.

En tredje poäng är att filmbranschen i Finland är väldigt liten och väldigt hierarkisk.

Det är främst Yle som producerar filmer och serier tillsammans med Finlands filmstiftelse och i viss mån MTV3. Det är relativt få människor som bestämmer vilka produktioner som får pengar och så finns det få produktionsbolag.

— När alla känner alla blir det lätt ganska personligt. Hur berättar du att du upplevt sexuella trakasserier då alla vet vem du jobbat med?

— Det är svårt att prata om strukturer i en liten bransch där allt jättelätt blir personligt.

En svår process att nå fram till #bakomkulisserna

Hösten 2017 steg filmregissören och skådespelaren Heidi Lindén fram i offentligheten för att tala om sexuella trakasserier. Hon hade året innan i sitt slutarbete från Aalto universitetet samlat in berättelser av kvinnor i filmbranschen där de berättade om trakasserier.

Men alla de kvinnor som Lindén talat med ville vara anonyma. Så när Heidi steg fram i media i eget namn var hon i en mycket sårbar position, poängterar Koskinen.

Närbild på Heidi Lindén.
Regissören och skådespelaren Heidi Lindén. Närbild på Heidi Lindén. Bild: © Theofanis Kavvadas Heidi Lindén

— Om nån skulle ha svartmålat Heidi, eller om hon av någon orsak inte längre skulle ha kunnat tala om det här så skulle hela ha temat försvunnit från offentligheten.

Dessutom fanns det ett jättestort sug bland medierna efter namn. Vem hade gjort vad åt vem? Då Heidi Lindén sade att vissa namn återkommer i de berättelser hon samlat in uppkom uttrycket ”Lindéns lista”.

Och då uppstod frågan - om det nu hänt så hemska saker varför säger ingen någonting?

Men Lindén kunde inte säga några namn med risk för ärekränkning.

— Saken var ju den att alla var skiträdda, förklarar Koskinen.

Därför fanns det ett behov av att på bred front visa att vi vet att det förekommit sexuella trakasserier och att de här trakasserierna är fel.

— Men sen var det överraskande svårt att säga det högt.

Hon började tillsammans med många andra samla ihop människor för att skapa ett branschupprop.

Men det var krångligt att få folk att sätta sitt namn under ett litet ställningstagande som säger att sexuella trakasserier på arbetsplatsen är fel.

— Det skulle jag aldrig ha trott, säger Koskinen med eftertryck, att det i Finland år 2017, ett land som kallar sig ett modelland för jämställdhet, är så här otroligt svårt.

Rädslan att skriva under

Då man börjar bryta en norm, som den att man i Finland inte ”gnäller” om sexuella trakasserier, är ett effektivt sätt att ändra hur man beter sig i offentligheten, förklarar Eva-Maria Koskinen.

Och då är förstås frågan, hur skall man göra det och hur skall den nya normen se ut?

I USA hade man valt att namnge gärningsmännen. I Finland och i branschuppropet #bakomkulisserna valde man att publicera anonyma berättelser och namnen på dem som undertecknade uppropet.

Men Koskinen berättar att många i Finland ändå var rädda att skriva under och de aktiva bakom kampanjen fick till och med frågor om man kunde skriva under anonymt.

— Alla de moraliska frågor som anknyter till metoo-rörelsen kopplade folk ihop med uppropet så vi förde många och långa diskussioner i vår slutna Facebook-grupp för att reda upp alla oklarheter. Som till exempel att om man skriver under uppropet så betyder det inte att gärningsmännen aldrig mer får jobb.

— Vi fick förklara många gånger att det enda man tar ställning till är det som står i uppropet. Ett upprop som i komprimerad form krävde en förändring i arbetskulturen och att det inte skulle förekomma sexuella trakasserier.

Grafik med orden "Bryt tystnaden" och hashtagen #bakomkulisserna.
Kampanjbild för uppropet #bakomkulisserna. Grafik med orden "Bryt tystnaden" och hashtagen #bakomkulisserna. Bild: Aksinja Lommi #metoo

Begäret efter namn

Media hungrade efter namn och det fanns en nyfikenhet bland publiken. Koskinen, som själv jobbat som nyhetsjournalist, förstår hur man inom media tänkte.

— Det är alltid lättare som journalist att berätta om du har ett ansikte på storyn, än att försöka skildra anonyma strukturer.

Men media ville inte enbart ha namn på de som trakasserat, de ville också veta vem som blivit utsatt. Att de skulle berätta med eget namn. Men det är en stor medierumba du stiger in i om du går ut och berättar vad du varit med om, poängterar Koskinen.

— Gör man det offentligt måste man vara beredd på att också en massa andra människor har åsikter om det man sagt.

— En skådis berättade för mig att hon helt enkelt var rädd för att alla sedan skulle tänka ”där är den där som blev trakasserad”. Att ingen längre ser dig som dig själv utan den som bär offerrollen.

— Men metoo var en svår fråga för hela samhället. När en norm bryts finns förvirringen överallt. Hur skall man tala om det här?

Eva-Maria Koskinen under utgivningen av boken Metoo-vallankumous.
Eva-Maria Koskinen då boken #Metoo - vallankumous gavs ut. Eva-Maria Koskinen under utgivningen av boken Metoo-vallankumous. Bild: Jani Kumpulainen Eva-Maria Koskinen

Skillnad mellan finlandssvenskar och finskspråkiga

En intressant aspekt som Koskinen också skriver om i boken är att det fanns en ganska stor skillnad mellan finlandssvenskar och finskspråkiga i hur man förhöll sig till metoo-rörelsen.

Initiativet till uppropet #bakomkulisserna kom från finlandssvenskt teaterhåll med skådespelaren Kira-Emmi Pohtokari och teater Viirus dåvarande konstnärliga ledare Maria Lundström samt Camilla Hellberg och Lidia Bäck.

Även inom filmbranschen fanns det en större genklang bland de svenskspråkiga.

Och så fanns exemplet från Sverige, #tystnadtagning. Det publicerades den 8 november 2017 och kom att bli startskottet för metoo-rörelsen i Sverige.

— Vi som talar svenska kunde i realtid följa med vad som hände i Sverige. Och det gav en massa energi, inspiration och tro på att det skulle bli en förändring även här i Finland, säger Koskinen. Men jag märkte att mina finskspråkiga kolleger inte var lika medvetna om vad som hänt i Sverige.

I Sverige har man också talat om jämställdhet under en mycket längre tid. Koskinen nämner som ett exempel den internationella organisationen Women in Film and TV (Wift) som driver utvecklingen för en rättvis fördelning inom film- och tv-branschen. Den etablerade sig i Sverige 2003 men först 2014 i Finland.

Myten om den starka, finska kvinnan

Vi har i Finland en myt om den starka kvinnan och den härstammar från krigstiden, säger Koskinen. Den handlar om den starka och kunniga kvinnan som sköter jobbet vid sidan av mannen. Inget fel i sig men i den bilden finns det inget utrymme för svaghet.

— Om du säger att du inte godkänner trakasserier eller vill ha mer jämställdhet då är det som om du också skulle säga att du inte är den här starka kvinnan utan någon som slår underifrån. Det passar dåligt in på självbilden att kräva de här sakerna.

— I Sverige har man lättare att tala om strukturer än vad vi har i Finland. Vi är väl ett konsensussamhälle där alla ska vara överens. Då är det svårt att medge att det finns maktstrukturer.

Koskinen tycker också att det är överraskande att det kan vara så svårt att se maktstrukturer och de värderingar som finns i dem. Att det skulle kunna vara någon annan än jag som talar, någon med en annan hudfärg, en annan genusidentitet, en annan social bakgrund.

— Det svåra är att varje gång du talar om strukturer så blir också din egen roll i strukturen tydlig. Och det betyder även att det finns ett ansvar.

Maktstrukturer som går djupt

Hur djupt de här maktstrukturerna går var något som Koskinen själv också stegvis blev medveten om då hon arbetade med uppropet.

— Det finns forskning som visar att redan små sexistiska kommentarer skapar en jättestor osäkerhet hos den som är målet. Blir du utsatt på din arbetsplats påverkar det hela din arbetsförmåga. Det leder till att den som blivit utsatt undviker gärningsmannen. I ett socialt yrke som filmbranschen får det stora konsekvenser för hur man jobbar.

Koskinen förklarar att om man dessutom varit i en situation där man ända sedan sin utbildning fått uppleva trakasserier (man talar om en slags ”generationsupplevelse” för dem som upplevde sexuella trakasserier i och med Lauri Törhönen på Aalto universitetet) då kan man förstå att mönstret att hålla sig undan, att gå bort och att undvika sitter ganska djupt.

När branschuppropet publicerades och bland annat Törhönens namn kom ut var det en kvinna i Facebook-gruppen som satte ord på det som många kände. Hon trodde att det skulle kännas bra att det nu var offentligt. Istället var hon ångestfylld och funderade till och med på att lämna branschen.

— Att hantera trakasserier och sexistiska skämt hade blivit en del av mångas yrkesidentitet och känslorna var väldigt blandade.

I boken skriver Koskinen om en regissör som berättar att hon nu skäms. Hon hade försökt vara en ”hyvä jätkä”, en i gänget samtidigt som hon också ville uppfattas som attraktiv. Andra funderade på om de projekt de arbetat med tillsammans med människor som trakasserat nu var skit.

— Det visar att de här frågorna gick djupt, att de påverkade människors självbild och yrkesidentitet.

Närbild på pärmen till boken #Metoo - vallankumous
Närbild på pärmen till boken #Metoo - vallankumous Bild: Like kustannus #metoo,Heidi Lindén

Ett år efter #metoo och #bakomkulisserna, vad är annorlunda?

Då Eva-Maria Koskinen för ett år sedan kämpade med branschuppropet tillsammans med de andra aktiva hade hon aldrig kunnat tänka sig att saker skulle förändras så snabbt. Hon är glad att kulturminister Sampo Terho tog tag i frågan och att kulturministeriet gjorde en utredning av filmbranschen.

Det ministeriet presenterat är ganska så radikala förslag till förbättringar vilket gör henne extra glad. Att det bland annat skall finnas mekanismer som följer upp att diskriminering, trakasserier och annat osakligt beteende inte förekommer.

Att produktionsbolag ska få utbildning i hur de skall tillämpa lagen i sitt arbete. Förslag som uttryckligen tar tag i strukturerna.

— Det här är en jättestor seger för hela metoo-rörelsen.

Sedan är det klart att det fortfarande finns mycket arbete kvar att göra. Det finns frågor som inte diskuterats i offentligheten och inte i kulisserna heller, påminner Koskinen.

Närbild på Eva-Maria Koskinen
Idag är Eva-Maria Koskinen stolt över filmbranschen. Närbild på Eva-Maria Koskinen Bild: Yle / Johanna Grönqvist Eva-Maria Koskinen

Blickar man framåt önskar hon att man ännu kunde lyfta blicken från sexuella trakasserier och se till filmbranschens maktstrukturer i största allmänhet.

Vem får finansiering för sina filmer? Varför är det så att män får en betydligt större del av kakan än kvinnor? Vilka kvinnoroller ser vi på vita duken? Koskinen talar om det ansvar man har då man använder statliga filmpengar.

— Jag tycker filmbranschen borde fundera på hur man kunde skapa mer diversitet bland dem som får finansiering. Fundera på hur man kunde fördela beslutsfattandet mellan flera personer så att man skulle få flera synvinklar på vilka filmer som borde få finansiering.

Men det är också viktigt att påminna om att filmbranschen nu faktiskt tagit ett stort steg framåt.

— Jag är stolt över att filmbranschen tagit tag i det här och efter processen hoppas jag att det blir en bättre yrkesgren som renat sig själv på ett sätt som andra branscher inte gjort.

#metoo-kväll i Yle Vega och Yle Arenan måndag 15.10 klockan 17:30-19.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje