Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Äntligen backar! Miro Heiskanen och Henri Jokiharju gör succé direkt i världens bästa liga

Miro Heiskanen i Dallas NHL-match.
Miro Heiskanen har alla möjligheter att en dag slåss om titeln "NHL:s bästa back". Miro Heiskanen i Dallas NHL-match. Bild: Icon Sportswire Miro Heiskanen

För ett år sedan hade fem finländska backar en ordinarie plats i sina NHL-lag och en – Julius Honka – var sjunde back. Efter en vecka av höstens NHL-spel har åtta blåvita backar redan fått ansvar och ytterligare fyra är fortfarande uppe i finrummet och väntar på sin tur. Nykomlingarna Henri Jokiharju och Miro Heiskanen har dessutom gjort entré i NHL med buller och brak.

Den oerhört fina backsextetten Teppo Numminen, Kimmo Timonen, Tony Lydman, Sami Salo, Aki Berg och Petteri Nummelin gav länge ett mäktigt ryggstöd för blåvita framgångar i turneringar med världens bästa landslag.

Efter att de här herrarna tillsammans med Jyrki Lumme, Joni Pitkänen och Ossi Väänänen i tur och ordning satte skridskorna på hyllan har det sett dystert ut på backfronten i jämförelse med övriga toppnationer. Jämförelseinstrumentet är givetvis NHL-lagens backtrupper.

Dessutom var det bara Timonen, Lumme och Joni Pitkänen som var så kallade puckförande ”playmakers” på NHL-nivå. Och ingen av dem hörde till den riktiga stjärnkategorin. Det skall visserligen sägas att Petteri Nummelin var 15 år före sin tid – i dag skulle han vara hett stoff i NHL.

Ny gryning med färska kvaliteter

Nu är det andra bullar i ugnen. Av den revolutionerande mängden på 12(!) finländska backar som inlett säsongen uppe i NHL-organisationer är den klara majoriteten backar som väntas ta stort ansvar när det egna laget har pucken.

Och då inleder två offensiva åkstarka stortalanger, Vancouvers Olli Juolevi och Winnipegs Sami Niku säsongen i farmarlag i AHL. De kan när som helst bli kallade till ”huvudkontoret”. Speciellt Niku ligger bra till efter en succésäsong i Manitoba Moose 2017-18.

Plötsligt har nationen som i åratal närmast producerat långsamma, fantasilösa tredjeparets träbockar börjat leverera kreativa, fjäderlätt skrinnande lirare med ett skott som tar pucken fram till mål.

Och backarna som spelar mera säkrande eller allround är nuförtiden över 190 cm – och bra på grillorna. Förändringen har varit snabb och närmast total.

Henri Jokiharju – lottovinnare som 19-åring

Killen som inte rymdes med i Lauri Marjamäkis slutliga VM-trupp förra våren fick till och med den mest garvade text-tv-veteranen att gnugga sig i ögonen minst två gånger under NHL:s första omgångar.

På sina tre första NHL-matcher för Chicago Blackhawks noterade Jokiharju fem assistpoäng, spelade nästan 20 minuter per match och ledde lagets interna plus/minus-statistik med +5.

Ännu mer vidunderligt är det att den 19-åringen med de fysiska måtten 183 cm/82 kg också ledde Blackhawks tacklingsstatistik med sju ”hits” i fem mot fem-spelet.

Främsta orsaken till den tidiga framgången är såklart att Jokiharju är just en sådan spelskapartalang som nämndes tidigare. Han stod för 12+59 på 63 matcher i Western Hockey League förra säsongen.

Tummen upp av Q

Såklart behövs det också medvind och det har Jokiharju minsann i seglen den här hösten. Coach Q, det vill säga Chicagos högt uppskattade chefstränare Joel Quenneville, gillade vad han såg av vad den forne FM-ligapoängmaskinen Juha Jokiharjus son gjorde under försäsongen.

Och i Quennevilles lag är det coachens personliga preferenser som verkligen gäller (det vet bland andra Teuvo Teräväinen).

Tränaren som lett Blackhawks till tre Stanley Cup-titlar under de senaste åtta åren beslöt sig för att placera Jokiharju i Chicagos första backpar. Det betydde att 19-åringen hittade sig bredvid Duncan Keith – en av de tre viktigaste spelarna i Blackhawks tre Stanley Cup-titlar 2010-15 tillsammans med Jonathan Toews och Patrick Kane.

Individuellt har den trefaldige Stanley Cup-vinnaren och dubbla OS-guldmedaljören Keith vunnit två Norris-pris som ligans bästa back, en Conn Smythe-pokal som slutspelets bästa spelare och två gånger valts till ligans första allstarfemma. Åtta gånger har han överskridit 40 poäng, trots att han är mer av en benhård allroundback än en kreativ poängmaskin.

Henri Jokiharju i Chicago Blackhawks tröja.
Henri Jokiharju har inlett NHL-karriären som Duncan Keiths backpar. Henri Jokiharju i Chicago Blackhawks tröja. Bild: Icon Sportswire Henri Jokiharju

Som 35-åring är Keith fortfarande den obestridliga ledaren i Chicagos backtrupp och loggar 24 minuter per match utan att blinka. Och så spelar han massor bakom Patrick Kane.

Att Henri Jokiharju får göra entré i ligan med sina styrkor bredvid en mentor som var den mest självskrivna backen i Kanadas två senaste OS-guldlag är en helt otrolig lyckospark.

Rena rama lottovinsten blir det då detta råkar ske i ett läge där en organisation med stark färsk framgångskultur håller på att ladda om sina batterier.

Visserligen är det ett flyt som Jokiharju förtjänat med sina egna prestationer.

Tummarna upp för att Jokiharju får fortsätta sprida ut sina vingar bredvid en av världens absolut bästa backar, bakom en av världens skickligaste forwardar och under det vakande ögat på en av världens mesta ansedda coacher.

”Goal scored by number four...”

Alla som kan sin NHL-historia känner till meningen som strömmade ut ur högtalarna i Boston Garden åren 1966-1976 varje gång då alla tiders hockeyback skjutit ett mål för sitt älskade Bruins.

Med stor sannolikhet är alla tiders finländska backkarriär i NHL inne på sina första skär just nu. Killen som bär på sådana förväntningar bär samma nummer 4 på ryggen som Robert Gordon Orr i tiderna.

19-åriga Miro Heiskanen har alla möjligheter att bli den första finländska backen som blir en superstjärna med potential att kämpa om titeln som NHL:s bästa back.

Fruktansvärda förväntningar på en tonåring som inte ens spelat tio matcher i National Hockey League. Då är det ändå bra att understryka att i nordamerikanska hockeymedier är förväntningarna minst lika höga.

Miro Heiskanen nämns utan att blinka som den största finländska backtalangen någonsin.

Tongångarna i Dallas, staden där Heiskanen spelar, har hittills varit direkt lyriska. Förväntningarna var höga, men tonåringens förbluffande mogna spel som framförallt präglas av att till synes aldrig få bråttom har ändå överraskat garvade NHL-bevakare.

Karlsson inte i Dallas för att Heiskanen är det

Dallas Stars hörde under sommaren till de lag som på riktigt var ute efter Erik Karlsson från Ottawa. Senators hade ändå som krav att affären skulle innehålla Miro Heiskanen som betalning.

Dallas chefer vägrade blankt – Heiskanen är inte till salu. För att inte missförstå händelseförloppet, så är det inte så att Heiskanen i detta nu ses som en bättre back än Erik Karlsson. Karlsson blir ändå fri att göra kontrakt med vilket lag som helst efter pågående säsong och kommer antagligen att ungefär fördubbla sin nuvarande årslön på 6,5 miljoner dollar.

Det får inte Stars inklämt under lönetaket, så Erik Karlsson skulle ha varit en kortvarig lösning. Miro Heiskanen är däremot Dallas framtid. Hur som helst så var Dallas organisation entydig i sin kommunikation gällande Miro Heiskanen: Not for sale.

Ideal roll i andra paret

Också Miro Heiskanen har fått en lyckospark direkt i början av NHL-karriären. Frågan är hur före detta chefstränaren Ken Hitchcock skulle ha behandlat superlöftet. Risken för en mindre mjuk landning i NHL hade varit uppenbar, då Hitchcock inte direkt var känd för att utveckla unga spelare.

Som tur är ur Heiskanens synpunkt kommer Stars nya coach, Jim Montgomery, rakt från universitetshockeyn och University of Denver. Där har han bland andra unga talanger coachat Florida-rookien Henrik Borgström.

För närvarande ser Heiskanens utvecklingsstig ganska så perfekt ut. John Klingberg i första paret – med Esa Lindell som ryggstöd – bär huvudansvaret för att vara blålinjens produktionsmaskin.

Heiskanen får i lugn och ro utveckla sin roll som speluppbyggare i andra paret. Där har han 33-åriga defensivt och fysiskt tuffa (191cm/102 kg) kanadensaren Marc Methot som sin partner och säkerhetsvakt. Methot är ingen ful spelare, men enbart hans fysiska närvaro garanterar en viss skyddsmur mot smutsiga grejer från fula spelare.

Speltid får Heiskanen så det räcker och blir över – drygt 21 minuter per match så här långt. Dessutom är det helt tydligt att Montgomery uppmuntrar Heiskanen att spela modigt och lita på sina styrkor.

”The Perfect Human” rätt jämförelse?

Faktum är att baserat på de första matcherna i NHL så ser Miro Heiskanens självsäkra och lugna agerande i kombination med snabba träffsäkra beslut och fantastisk skridskoåkning ut att passa till och med bättre i liten rink.

När tid och utrymme är nödvara blir kyligt kunnande rena rama diamanterna.

För att återkoppla till det här med ”number four...”: tidernas mest spektakulära back är kanske inte alls rätt association gällande Miro Heiskanen trots samma nummer.

Däremot känns likheterna i spelsättet betydligt större till en kille från Dalarna. Mannen med nummer 5 på ryggen som vann fyra Stanley Cup- och sju Norris Trophy-titlar i Detroit Red Wings tröja.

Det tycker i alla fall Nicklas Lidströms forne lagkompis i Detroit, Igor Larionov. Han borde väl veta?

Och ännu en grej:

Calgary Flames nykomling, 1998 födde Juuso Välimäki, är den tredje blåvita backtalangen från U18-VM-guldlaget 2016 som direkt tagit sin plats i NHL. Välimäki spelade de tre senaste säsongerna i WHL och är en mera fysisk allroundback (187 cm/93 kg) än Heiskanen och Jokiharju. Han är ändå också en skicklig puckhanterare med utmärkt spelsinne. Även här finns alla förutsättningar för att göra succé direkt som rookie.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport