Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: 9 hyvää syytä elää – en solskenshistoria i betongförpackning

Foto från 9 hyvää syytä elää på Ryhmäteatteri.
Ella Mettänen som Klara Harmaa i 9 hyvää syytä elää på Ryhmäteatteri. Foto från 9 hyvää syytä elää på Ryhmäteatteri. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Ella Mettänen,9 hyvää syytä elää

Anna Krogerus gör upp med prestationssamhällets krassa ideal i sin nya pjäs på Ryhmäteatteri. I 9 hyvää syytä elää platsar ingen som framgångsmannekäng men tillsammans hittar gestalterna kanske något som väger mycket tyngre.

Och vad det är vet du förstås redan.

Återupptäckten av allt det där som tett sig så självklart att det inte längre syns och upptäckten att avståndet till en annan människa kanske är kortare än man tror.

Naturens mysterier, vardagstrygghet, vänskap och samhörighet … Minst nio skäl för att orka leva, alltså.

Låter jag lite trött nu?

Förmodligen. Men det beror inte på att jag ifrågasätter prioriteringarna i 9 hyvää syytä elää.

Tvärtom. Den stora förtjänsten med Anna Krogerus pjäs är uttryckligen diskussionen om livsvärden och hela hennes ifrågasättande av begrepp som utanförskap eller marginalisering. Utanför vad, vem fastslår gränserna?

Men förenklingarna och den ängsliga flirten med feel good-drama skorrar.

Det är inte bara listorna över allt som gör livet värt att leva som för tankarna till Duncan Macmillans pjäs Allt som är underbart eller Erlend Loes roman Naiv. Super.

Gemensamt för dem alla är också att listorna tydligen förmår lösa vilka existentiella kriser som helst.

Från ångest till handlingskraft

Huvudpersonen i 9 hyvää syytä elää är Klara Harmaa, en ung kvinna som flyttat in i sitt första egna hem. Lägenheten ligger i en förort, på behörigt avstånd från en överbeskyddande mamma. Klara har haft psykiska problem och flytten ingår i hennes rehabiliteringsprocess men ångesten försvinner inte så lätt i den nya miljön.

Att svälja, öppna dörren, ta steget över tröskeln och gå ut bland andra människor – alla vardagliga sysslor kräver en kraftansträngning.

Men även om Klara är skygg för direktkontakt fångar hon lyhört upp allt som sker i hennes omgivning och långsamt förskjuts hennes fokus bort från det egna jaget.

Den gamla mannen som mödosamt hasar bakom sin rullator, den mobbade tonårstjejen som hetsäter bland sopkärlen, den talföra alkoholisten med sin raggiga hund och den minst lika talföra brevbäraren med författardrömmar – det är många som kämpar hårt för att hålla sig flytande i det här mikrosamhället.

Ju mer Klara ser, desto handlingskraftigare och modigare blir hon. Och plötsligt har hon kanske rentav sått det första fröet till samhörighet och granngemenskap bland betongklossarna.

Ensemblen bakom 9 hyvää syytä elää fotograferad i förortsmiljö.
Ensemblen i autentisk höghusmiljö. Fr.v. Pihla Penttinen, Juha Kukkonen, Santtu Karvonen, Minna Suuronen, Robin Svartström och Ella Mettänen. Ensemblen bakom 9 hyvää syytä elää fotograferad i förortsmiljö. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Santtu Karvonen,Minna Suuronen,Robin Svartström,Ella Mettänen,Pihla Penttinen,Juha Kukkonen

Det är det här jag menar med förenkling och feel good.

Det finns många angelägna frågeställningar i 9 hyvää syytä elää men de gynnas inte riktigt av ett upplägg där de osannolika turerna oftast känns lika programmatiska som utsatthetens många ansikten.

Å andra sidan, om vuxensagan också förmår programmera om oss åskådare har den väl fyllt sin funktion. Medmänsklighet och solidaritet är inga honnörsord precis i dagens jagjagjag-samhälle.

Det har de däremot nog alltid varit på Ryhmäteatteri.

Men 9 hyvää syytä elää fogar sig inte bara tematiskt till Ryhmäteatteris tidigare uppsättningar. Trots att uppsättningen är både Krogerus och regissören Kaisa-Liisa Logrens första arbete för den här teatern får jag ofta en känsla av déjà vu.

Och det beror både på manusets karaktär och iscensättningen. Det är nämligen de snabbt tecknade typerna (och stereotyperna) som regerar än en gång.

En hund vid namn Urho Kaleva och ett tjugotal andra figurer

Ella Mettänen gästar teatern i rollen som Klara. Hon gör ett strongt arbete men rollen är besvärlig. Trots att Klara nästan oavbrutet står på scenen förser manuset henne med väldigt vaga konturer.

Det är ett problem framför allt i första akten där vi gång på gång bevittnar ångesten, kontaktskräcken och de dagliga självövertalningsritualerna men utan något sammanhang att förankra dem i.

Det dröjer ett bra tag innan vi fattar att det inte heller är dit vi är på väg, till det förflutna eller det förflutnas sjukdomshistoria. I 9 hyvää syytä elää är det riktningen framåt som gäller, den mödosamma processen att hitta självförtroendet och fotfästet i tillvaron. Och det är något som Klara inte är ensam om.

Egentligen är hon bara delvis huvudpersonen i en pjäs som småningom får en allt mer kollektiv karaktär.

Minna Suuronen, Robin Svartström och Santtu Karvonen behöver inga transportsträckor för att fånga essensen i sina gestalter, vi uppfattar den bums vid första anblicken. Men med åren har deras samlade typgalleri också blivit en ganska förutsägbar blandning av utbytbara funktioner men intakta karaktärsdrag.

Nu delar den här trion tillsammans med teaterns konstnärliga ledare Juha Kukkonen och gästande skådespelaren Pihla Penttinen på närmare tjugo roller. Att det med den mängden inte ens kan bli något mer än ett typifierat ytskrap säger sig självt.

Den ampra snabbköpskassan och den trötta tonårsmorsan, den högljudda alkisen och den utbrända psykskötaren, den maniska brevbäraren och den ensamma åldringen – alla är lätta att identifiera och placera i sitt sammanhang men det övergripande intrycket blir nog att en rätt klichéspäckad checklista bara bockas av.

Nåja, kanske med ett undantag.

Foto från 9 hyvää syytä elää på Ryhmäteatteri.
Ella Mettänen och Juha Kukkonen som Klara Harmaa och hunden Urho Kaleva. I bakgrunden Robin Svartström som hundägaren Oskari. Foto från 9 hyvää syytä elää på Ryhmäteatteri. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Ella Mettänen,Juha Kukkonen,Robin Svartström,9 hyvää syytä elää

När Juha Kukkonen dansar in i världens fulaste herrkostym som den luggslitna hunden Urho Kaleva har publiken inte längre ögon för något annat. Och så fort den första förvåningen lagt sig uppstår också en nästan förbluffande kärleksrelation mellan rollen och publiken.

Människans bästa vän upphör aldrig att locka fram det vackraste i oss. Till och med när allt bara är på låtsas.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje