Hoppa till huvudinnehåll

”Det var äntligen okej och dags att säga som det är, att sluta tiga och ta skit” – vi frågade vad #metoo har betytt för er, här är en del av de svar vi fick

En grafisk bild där det står #metoo i en mobil, tv, lapotop och tablett.
Hösten #metoo fylldes de sociala flödena av #metoo. En grafisk bild där det står #metoo i en mobil, tv, lapotop och tablett. Bild: Yle / Miro Johansson #metoo

Den 15 oktober 2017 är det datum man räknar som starten för #metoo. Men vad är annorlunda ett år senare? Skedde det en förändring eller stannade allt vid ett stridsrop?

Vi frågade vad #metoo betydde för dig och fick in över 90 svar.

Många av er svarade att verkligheten nu är annorlunda.

Andra vittnar om hur de fått styrka av #metoo-debatten och beskriver det hela som ett uppvaknande, de har insett att de inte är ensamma om sina upplevelser och att det finns en styrka i systerskapet.

Många av er nämner också att #metoo gjorde det lättare att tala om det man upplevt, att #metoo öppnade upp för viktiga diskussioner.

Andra igen skriver att #metoo var ett överdrivet tjatter och en häxjakt. Att det hela handlade om en storstadskampanj som inte berör landsbygdsfolk eller att det handlar om smutskastning för att få uppmärksamhet

Diskussionen om #metoo fortsätter på måndag den 15 oktober då Yle Vega har en #metoo-kväll kl. 17:30-19:00.

Här är ett urval av de svar vi fick in. (Vissa av berättelserna är förkortade.)

#metoo gav mod och gemenskap

Demonstration i San Francisco för kvinnors rättigheter, en kvinna håller upp ett plakat med texten "a new day is on the horizon".

Me too uppropet var nog det viktigaste som hänt mig under hela mitt vuxna liv. Plötsligt låg all skam hos förövarna och tusentals andra kvinnor berättade öppet om alla hemskheter de varit med om. Berättelser jag kände igen mig i så väl. Och ändå grät man mera för andra än för sig själv. Systerskap och förståelse, det är vad me too betyder för mig.

Vad gäller vad som hänt efter me too är främst kränkta män som klagar på upproret, eftersom de inte förstår hur man beter sig mot kvinnor. Men det glädjer mig även att se föreningar och företag som tar tag i saken! Bland annat har Åbo Akademi fört en fin kampanj sedan me too upproret! Det är skönt att känna att allt inte var förgäves.

Den kanske mest banala förändringen säger kanske mest: första gången jag gick ut på krog efter att #metoo briserat märkte jag att jag inte kände mig så där vagt obekväm när jag passerade ett sällskap lite lustiga gubbar. Min blick hade vänt. Makten över min kropp var min helt och hållet. Det beror på att vi inte längre tiger, varken inför oss själva eller inför andra. Och jag vet att också de vet: mannen som i arbetssammanhang tidigare kramades och klämde så man behövde slingra sig hälsar nu istället vänligt. Ett tag gick han omkring och såg skamsen ut, tafatt. Nu är både han och vi i hans omgivning mycket mer bekväma än någonsin tidigare. Han vet. Vi vet. Alla mår lite bättre.

Det här kan verka som förenklingar. I själva verket är det subtilt och sylvasst och betydande skillnader.

#metoo var en ljusglimt och ett stort hopp i min annars mörka höst med arbetslöshet, flera flyttar, depression, ångest, en förlovning som bröts... Det var äntligen okej och dags att säga som det är, att sluta tiga och ta skit! Äntligen var det okej att öppna sig om allt en varit med om under sitt liv, allt pga av män, toxisk maskulinitet och patriarkala strukturer. Nu kan jag lite oftare, lite högre, lite starkare stå upp för mig och andra i min närhet. Allt tack vare alla fantastiska medsystrar. Tillsammans är vi starka. Tack än en gång för #metoo! Vi kämpar vidare! ❤

Det var skönt att inse att jag inte är ensam, att det finns hur många andra som helst som varit med om liknande. Jag har alltid tänkt att "men andra har ju varit med om värre. Då var det nog ingen våldtäkt ändå" och ja, det finns alltid de som varit med om värre, men det betyder inte att det jag var med om var rätt. #metoo har hjälpt mig inse det, och tack vare det har jag kunnat lägga skulden där den hör hemma istället för på mig själv.

Jag har grävt i mina egna upplevelser av övergrepp tidigare, men upplevde att det under #metoo och framförallt #dammenbrister inte var lika tungt att göra det. Jag hörde inte till dem som insåg att "oj, jag också" när berättelserna från andra kvinnor började strömma in. Jag var en av dem som nästan hela livet levt med vetskapen om vad jag blivit utsatt för och att det inte borde ha hänt. Jag har fått kämpa med att jag känt mig avvikande och defekt på grund av de övergrepp jag utsatts för, det har varit en lång process att arbeta bort de känslorna. Men i samband med #dammenbrister var det enkelt. Vi delade berättelser och såg hur många det var som farit illa. Att vi inte var ensamma. På sätt och vis är det sorgligt att vi är så många, men åtminstone för mig har det varit skönt att se att det här som män gjort mot mig inte har varit unikt för just mig. Att det inte bara var jag.

I samband med #metoo och #dammenbrister förde jag också samtal med andra drabbade där vi delade erfarenheter av hur vi upplevt det vi utsatts för och framför allt hur vi gått vidare med våra liv efteråt. Det här är samtal jag också fört tidigare, men igen: det finns en sådan styrka i att vara del av en stor rörelse. Och på samma gång minns jag hur trött jag var när #dammenbrister var som aktivast på facebook, hur utmattande det var att berättelserna aldrig tog slut, att det var så många som farit illa.

#metoo öppnade ögonen

#metoo skrivet med bokstavstärningar.

Jag har fått upp ögonen för hur vanliga också grövre övergrepp är.

Båda mina systrar och mamma deltog, det kom som en chock för mig hur många jag känner som deltog. Jag visste ju nog att olika sorters sexuella trakasserier var ganska vanliga men inte så nära.

För mig personligen var den viktigaste följden att jag med min man förde långa samtal om allt jag själv upplevt (från nyp i baken till våldtäktsförsök och överfall). Vi diskuterade mina reaktioner; varför jag till exempel inte ställde till med ett riktigt rabalder när den äldre släktingen tog mig (smärtsamt) på mina då små trettonårsbröst på släktfesten - överhuvudtaget varför jag på något sätt i tidigt skede insåg att sådant visserligen var vidrigt, men kvinnors lott, eftersom vissa män bara inte kan uppföra sig och att det inte fanns mycket att göra åt saken. Min mans uppriktiga förfäran över vad jag varit med om fick mig att dels inse att även jag, en högt utbildad, i kritiskt tänkande övad person, på något underligt sätt betraktat det här som ett okorrigerbart ont. Och dels att det finns väldigt många män som inte haft den blekaste aning om vad kvinnorna i deras närhet råkar ut för och nu blev förfärade.

Nedslående var det förstås att märka att vissa män värjde sig och försökte förringa alla de vittnesmål som kom fram. Uppmuntrande att märka hur många modiga kvinnor som steg fram. Jag hoppas och tror att #metoo och #dammenbrister skall fortsätta att vara ögonöppnare för både män och kvinnor. (Jag är 60 år gammal).

#metoo spårade ur

En kvinna med ansiktet bortvänt som har text "No" skriven i handflatan som hon vänder mot kameran.

Saker har ändrat, men helheten har inte blivit bättre. Vi lever nu i en tid av överkänslighet, intolerans och häxjakt. Begreppet sexuella trakasserier, eller trakasserier överlag, har fått en mycket bredare betydelse. Finns det en möjlighet att någon kan missförstå ett budskap kan man räkna med att någon gör det. Anklagelser gjorda under rätt rubrik accepteras direkt utan att ifrågasättas, de oskyldiga straffas utan rättegång. Man vågar inte längre vara spontan, öppen och ledig då varje litet misstag som det kan leda till anses vara oförlåtligt i vissa kretsar. Bäst är att hålla käften, stirra på egna skor och traska vidare tills nästa uppror.

Bara ett fenomen som visade att pöbelmentalitet lever och är stark än idag, blev någon anklagad ansågs det vara sanning utan minsta eftertanke eller rim och reson.

Det riktigt tragiska är att #metoo vid ett skede slutade handla om att visa på hur utbrett problemet med sexuella trakasserier är, oberoende kön. Det blev strax ENDAST för kvinnor, för "män kan ju inte bli sexuellt trakasserade" och andra vidriga lögner. JAG har blivit det så visst vet jag om att det är möjligt!
Och slutligen började det handla hollywoodstjärnor och politiker och deras problem med sexuella trakasserier. Det blev en mediecirkus, ett sätt att mjölka pengar ur ett riktigt problem, som folk vid det skedet hade slutat diskutera och bara pekade finger och skrek "VÅLDTÄKT!".

Blev bespottad bara för att jag är man. Har aldrig trakasserat någon annan men likväl var jag plötsligt en del av problemet, av patriarkatet, en förtryckare eftersom jag också är ljushyad. Tanken bakom metoo var god och idén bra, men dessvärre svek många feminister metoo genom att glömma tanken och istället ägna sig åt att hacka ner på alla män, oavsett om de gjort någonting eller inte.

Tyckte det var bra i början att snuskhumrarna fick sig! Men efter en tid började skivnålen fastna i samma spår. Jag har verkliget angstat över vad jag kanske har sagt fel åt kvinnor de senaste 30 åren. Nu är jag försiktig och har medvetet skippat personliga komplimanger etc. utom vad beträffar erkännande av rent yrkesmässig skicklighet. Man kan ju aldrig säkert veta när en ung kvinna känner sig kränkt av en äldre man. De är ju känsligare än man trodde då redan en blick i fel riktning eller en dålig vits (glöm alla) kan upplevas som kränkning. Det är också lättare att sila snacket och hålla blicken i styr då man är nykter. Och om kvinnorna klär sig anständigt och inte medvetet provokativt. Rekommenderas att spola kröken!

En av mina närmaste kompisar blev oskyldigt anklagad för att ha tafsat på en kvinnlig kollega. De tävlade nämligen båda om ett chefsjobb. Hon hade inga bevis som helst mot honom, men företaget valde ändå att inte befordra honom för att undvika att det hela skulle bli publicerat i media och ge hela företaget dåligt rykte. Hon gjorde detta för att min bekanta inte skulle få jobbet, och det lyckades hon med. Usch!

Började bra med viktiga frågor, för att sedan spåra ut till häxjakt för att idag vara ett skämt.

Jag började tänka på mitt beteende ett tag och saker jag gjort som eventuellt kunde upplevas som trakasserier. Jag fick också uppfattningen om att rapporteringen ofta var väldigt vinklad och många hängdes ut utan verifiering, media agerade "judge, jury and executioner" som det heter på engelska.

#metoo visade att det har en betydelse hur vi beter oss

En kvinna i ett demonstrationståg håller upp skylten "tafsa inte".

Det är svårt att säga exakt hur #metoo påverkat, men jag upplever att det märks i samhället. Kanske folk överlag är lite snällare med varann? Metoo lärde oss att det faktiskt HAR betydelse hur vi beter oss eller vad vi säger. På min arbetsplats har vissa män som gillade att slänga ur sig grova kommentarer faktiskt lugnat ner sig. Deras beteende förändrades efter #metoo.

Jag är glad över att jag fick vara med om den här revolutionen. Men jag sörjer lite att min mamma gick bort ett halvt år före #metoo och inte hann uppleva all diskussion och alla avslöjanden som följde.

Nu så här ett år efteråt tänker jag att världen inte är ny och bättre men att en förändring har skett. På det sättet tänker jag att #metoo haft en större effekt på samhället än till exempel Panamaläckan. Det känns som om världen börjar vakna upp till det här nu: Till att många män anser sig eller ansett sig ha någon sorts rätt till kvinnors och flickors kroppar, och till att det ju faktiskt inte är okej att det är på det sättet.

Idag är det lättare att sätta gränser när någon gör till exempel obekväma närmanden. Men det är också lättare att ingripa eller kommentera då en ser övergrepp. Sexuella trakasserier är också ett legitimt diskussionsämne idag, både på arbetsplatser och i andra sociala sammanhang. Vi har diskuterat #metoo jättemycket med min partner, debatterat och funderat. Jag önskar verkligen att man fortsätter att ventilera de här frågorna, i många år framöver... Vi är en god bit från jämställdhet!

#metoo förändrade Finland och världen

#metoo-demonstration.

Tack vare #metoo och speciellt #dammenbrister vågade jag tala om de sexuella trakasserier och övergrepp som jag har upplevt. Vänner och bekanta tog mina upplevelser på allvar och hjälpte mig att hitta mod för att konfrontera förövaren som hade övergripit mig sexuellt. Det tog länge innan jag vågade konfrontera honom, men jag gjorde det. Jag ville inte längre leva med skulden och skammen, utan lägga över de känslorna på honom, där de hör hemma. Förövaren har nu genuint bett mig om ursäkt och förhoppningsvis har hans beteende gentemot kvinnor förändrats.

#meetoo bidrog till en medvetenhet bland speciellt åk 9, som jag undervisade i modersmål och litteratur vid tidpunkten. Eleverna berördes och jag handledde dem i att bildanalysera, följa med Sara Danius och det historiska på Svenska Akademien. Ett omfattande material skapades på e-plattformen i ämnet. Svenska kvinnoförbundet stödde detta på olika sätt. Fredrika Runebergs pris utdelning var minnesvärd och på så sätt är det fruktbara nu etablerat.

Jag är störtsäker på att jag skulle säga ifrån i dag. Det har stärkt självkänslan och medvetenheten om vad som är ok och vad som inte är ok.

Jag blev stärkt av det. Det kändes som att revolutionen äntligen kommit, och visst har det ändrats. På arbetsplatser verkar chefer ha blivit mer aktsamma och vaksamma, och oberoende om det är av purt intresse för att värna om allas rättigheter eller för att det ska se bra ut, är det en fenomenal sak.

Saker har förändrats men ju tystare debatten blir desto fler män kommer krypande upp från sina mörka gömställen och fortsätter som om ingenting hade hänt. Några enstaka män i ens närhet har blivit mer förstående och fler män än tidigare får mothugg när de drar våldtäkts/trakasseriskämt. Men oftast är det fortfarande kvinnor som säger till. Män sitter fortfarande knäpptysta och oförstående. Det absolut bästa med metoo är systerskapet. Kvinnor som stöttar andra kvinnor. Flera män som jag trott att har varit vettiga skriker "metoo har gått för långt" så fort ett diskussionsämne ens kan tänkas komma i närheten av metoo. De skriker det helt okritiskt och utan analys. De få gånger jag orkar argumentera mot deras totala ignorans blir det bättre men oftast bara för stunden. Dessa män har bestämt att metoo har gått för långt och inget annat. Metoo gjorde att luften för stunden kändes lite lättare att andas och att framtiden såg lite ljusare ut.

Verkligheten/vardagen/patriarkatet i västvärlden/Finland kan inte förbli 100% samma efter att metoo fått och tagit åt sig så mycket utrymme i medierna. Om inte annat så har kvinnor blivit mer uppmärksamma, och redan det kan räknas som en vinst (om än liten, många bäckar små!).

.

#metoo-kväll i Yle Vega och Yle Arenan måndag 15.10 klockan 17.30–19.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje