Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Gräsrötterna glödde och våldet blottades – hur bygger vi en annan värld efter #metoo?

En grafisk bild av jorden sett från rymden, över det hela står det #metoo.
En grafisk bild av jorden sett från rymden, över det hela står det #metoo. Bild: Yle / Miro Johansson #metoo

Ett år efter #metoo skriver Ylva Perera, en av initiativtagarna till uppropet #dammenbrister, om hur vi behöver påminna oss om varför det hände för att veta vart vi nu vill gå.

Min vackraste beskrivning av #metoo ser ut så här:

Vi byggde ett rum på internet. Först släpptes smärtan fri där, sedan solidariteten.

Eller det skedde simultant, det ena födde fram det andra.

Stöttandet gav minnen mod att tränga fram och skammen lov att skingras. Ersättas av rättmätig förbannelse.

Det gick med ens att tänka sig en annan värld.

Demonstration i San Francisco för kvinnors rättigheter, en kvinna håller upp ett plakat med texten "a new day is on the horizon".
Demonstration i San Francisco för kvinnors rättigheter, en kvinna håller upp ett plakat med texten "a new day is on the horizon". Bild: All Over Press / Shelly Rivoli / Alamy #metoo,demonstration,CEP55,California

Jag vet att det här inte är allas bild, ett år efter #metoo. Det märks när man läser kommentarerna vi samlat in inför Yle Vegas specialsändning på temat. Det märks när man läser hätska krönikor och följer med mediecirkusar, förhastade publiceringsbeslut och drev.

Ändå, vill jag hävda, är det viktigt att vi talar om #metoo just nu. Just därför, faktiskt.

För att det har gått ett år sedan hashtaggarna började flyga, och vi behöver påminna oss om varför vi gjorde det för att veta vart vi nu vill gå.

Otaliga kroppar, och just min

Jag minns inte var jag första gången såg #metoo (formuleringen som togs från medborgarrättsaktivisten Tarana Burkes rörelse från 2006), men det måste ha varit snart efter att skådespelaren Alyssa Milano slängde iväg sin tweet den 15 oktober 2017, efter att The New York Times avslöjat Hollywoodproducenten Harvey Weinsteins systematiska övergrepp på kvinnor i branschen.

Dagen efter har jag nämligen skrivit på min Facebookvägg:

Facebookstatus.
Skärmdump från Ylva Pereras Facebooksida. Facebookstatus. Bild: Yle/Ylva Perera #metoo

"#metoo, förstås, men jag tänker på två saker:

1) att få säga "detta hände mig" och få sin erfarenhet bekräftad är livsviktigt för att få styrka att orka kämpa för en annan värld. Samtidigt tänker jag att det med alla kamper också är livsviktigt att inte bara engagera sig när det gäller förtryck som riktats mot en själv, utan göra det till en självklarhet att lyssna och solidarisera sig även i arbetet mot det förtryck som drabbar andra kroppar än min egen. Inte minst eftersom det inte ska behöva ligga på de utsattas ansvar att bevisa sin smärta genom att lägga fram den för andra att konsumera.

2) bakom varje #metoo finns inte bara en utsatt kvinna/person som kodats feminint, utan framför allt en man som utövat förtrycket. Den största frågan är därför inte ‘hur får vi kvinnor att sluta uppleva trakasserier’ utan ‘hur får vi män att sluta trakassera?"

Jag skulle kunna skriva samma status än i dag. Det är sorgligt, på sätt och vis, men samtidigt sant: vi är inte färdiga med de här frågorna.

I den första punkten skymtar en av kärnorna i #metoo-uppropets genomslagskraft: Hur det spänner mellan det individuella och det gemensamma.

Hur det både handlar om strukturer, normer, allmänna tendenser och om just precis min kropp, och de saker som gjorts med den mot min vilja.

Det handlar om min grannes kropp, min systers, min kollegas – och en massa andra kvinnor eller feminint kodade personer som jag inte känner alls.

#metoo-demonstration.
#metoo-demonstration. Bild: All Over Press #metoo

Den enorma floden av #metoo-inlägg – med eller utan egna vittnesmål – betydde alltså något både genom kvantitet och partikularitet.

Alla som inte hade haft en aning om de sexuella trakasserierna och övergreppens omfattning fick svårt att värja sig, dels för att #metoo skrevs så otroligt många gånger, och dels för att det skrevs av ens egna klasskamrater, barndomsvänner och släktingar.

Det kunde vara något av en första insikt om #metoo – det är större än oss alla, men det kommer sig av varje enskilt övergrepp som skett.

Inte i ett vakuum

I den andra punkten syns en annan kärna: vi är inte klara än. Och #metoo uppstod inte i ett vakuum.

Det finns aktivister som har kämpat med att synliggöra sexuella trakasserier och övergrepp i hur många år som helst, som har arbetat på kvinnojourer och skyddshem, gett juridisk hjälp, föreläst i skolor, försökt lyfta frågan på sin arbetsplats och blivit motarbetade, nedtystade och hotade.

Konsekvenserna av våldet och trakasserierna har varit både fysiska, psykiska och ekonomiska. Människor som utsatts har satt dyra pengar på terapikostnader, alternativt – om de inte haft råd – blivit tvungna att försöka överleva ensamma. Vissa har lyckats, andra inte.

En knuten näve och en person som kurat ihop sig i bakgrunden.
En knuten näve och en person som kurat ihop sig i bakgrunden. Bild: Ilya Andriyanov sexuella trakasserier,våld,våld i parförhållande

Med allt detta i bakgrunden är det naivt att tänka sig att ett våld som pågått så här länge skulle kunna sopas undan genom en synlighetskampanj – hur global den än må vara.

Dels för att det handlar om beteenden som tillåtits borra sig ner väldigt djupt i hur vi interagerar med varandra. Dels för att en massa röster fortfarande inte hörts.

Även om #metoo gjorde det mycket lättare för många av oss att vittna finns det fortfarande de som inte har råd att göra det, eftersom det kan äventyra ens överlevnad ekonomiskt eller fysiskt.

Ändå vill jag hävda att förmågan att skapa rum där vittnesmålen kunde ges, där ändå fler än någonsin tidigare kände att de vågade berätta, hörde till #metoo-uppropens största styrka.

Också i Svenskfinland

Här spelade de branschvisa uppropen en viktig roll, som samlande instanser. Efter att #metoo figurerat i privatpersoners flöden några veckor mobiliserade skådespelare i Sverige sig i skådespelaruppropet #tystnadtagning.

Kvinnor inom över 60 branscher – allt från akademiker, musiker och journalister till tekniker och sexarbetare – undertecknade gemensamma upprop och samlade in anonyma berättelser om trakasserier och övergrepp som kvinnor fått utså inom ramen för sitt yrkesliv.

En röd, stängd ridå
Skådespelaruppropet #tystnadtagning var det första branschuppropet. En röd, stängd ridå Bild: Mostphotos Ridå,teater

Själv blev jag en onsdag i november tillfrågad om jag ville vara med och göra ett finlandssvenskt #metoo-upprop och jag sa ja.

Under en vecka var vi fem personer – jag, Nina Nyman, Jenna Emtö, Ida Kronholm och Vilhelmina Öhman – som arbetade dag och natt med att koordinera det som utmynnade i uppropet #dammenbrister 29.11 2017.

Vår slutna Facebookgrupp fick över 20 000 medlemmar, 6111 personer undertecknade uppropet och vi fick in nästan 950 vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier av män mot kvinnor i finlandssvenska rum.

Hashtagen #dammenbrister, i bakgrunden med knytnävar knutna i kamptecken.
Hashtagen #dammenbrister, i bakgrunden med knytnävar knutna i kamptecken. Bild: Lina Raunio #metoo,#dammenbrister

“Varför just av män, och varför just i Svenskfinland?” hörde till de vanligaste frågorna vi mötte.

Vi ville uppmärksamma det specifika sexualiserade våld som riktas av män mot kvinnor – eller andra personer som läses feminint – och vi ville lyfta upp att detta också sker i finlandssvenska rum.

Det förnekar inte att annan sorts sexuellt våld förekommer, eller att det förekommer också på annat håll.

Styrkan i gräsrötterna

Många av de vittnande i gruppen – vars åldersspann gick från tonåringar långt upp i pensionsåldern – skrev att de aldrig vågat berätta om de här händelserna tidigare.

Att de klarade av att berätta nu berodde dels på att så många andra vågade, men också på kraften och stödet som gruppen gav. Folk läste varandras vittnesmål och skrev kärleksfulla och stöttande kommentarer.

Som administratör var det en gåva att få bevittna hur något så enkelt som en Facebook-grupp kan få en så viktig funktion. Hur folk redan gick och bar på all denna kunskap och sorg över sakernas tillstånd, och att det kom fram när vi organiserade oss tillsammans.

Tre kvinnor håller upp plakat med slagordet #dammenbrister under me too- demonstration.
Tre kvinnor håller upp plakat med slagordet #dammenbrister under me too- demonstration. #metoo,demonstrationer (samhälleliga händelser)

En organisering som inte styrdes uppifrån, utan genom vars och ens engagemang i varandra. Det vi ville åt var större än vi själva, men vi behövdes allihop för att förverkliga det.

Vi var en gräsrotsrörelse som drevs av våra gemensamma intressen – att placera skulden hos förövarna, men inte som en hämnd, utan för att det är en nödvändig åtgärd på vägen mot att skapa ett bättre samhälle för alla.

Det är en tredje viktig insikt om #metoo, men en som blivit grovt förvanskad under året.

Journalistikens ansvar

Ett av de första besluten vi fattade kring #dammenbrister var att inte publicera namn på förövare, och eftersom vi inte bad om några namn lämnades heller inga in.

Det kan tyckas märkligt av flera skäl: dels hade #metoo knappast fått den spridning det fick om uppropet inte startat efter avslöjandet av Weinstein. Dels är Svenskfinland så litet att man skulle tro att namnen skulle läcka ut av sig själv.

Här är det emellertid viktigt att inse skillnaden mellan aktivism och journalistik (en skillnad som tyvärr har varit extremt suddig i sviterna av #metoo).

Att journalister avslöjar makthavares maktmissbruk är en av grundstenarna i en fungerande demokrati, men då krävs noggranna gräv och välgrundade publiceringsbeslut.

Tidning sticker ut ur postlucka i trädörr.
Tidning sticker ut ur postlucka i trädörr. Bild: Heike Jestram tidningar,post,Mailbox,Post Box,Letter Box,Magazine,Journal

Tyvärr är det senare en bristvara i dessa tider, och #metoo-bevakningen är inget undantag.

I sin iver att sätta dit förövare har misstag skett, vilket givetvis inte är rättvist gentemot den anklagade, men också oerhört skadligt gentemot de kvinnor som från början vittnat – eftersom de fått utstå extrema hatstormar efteråt.

Det ville vi inte riskera. Vi ville varken att en Facebook-grupp skulle agera domstol, eller att de som redan utsatts för övergrepp skulle behöva bära bördan av att stå för avslöjandet, och lida om minsta felaktiga anklagelse läckte ut.

Det sorgliga med detta är att det givetvis vandrar runt folk i maktpositioner som har gjort sig skyldiga till övertramp, utan att det påtalas i offentligheten. Som kanske kommer begå övertramp igen.

Men om det gäller sånt som “alla” känner till är det inte bara de utsattas ansvar att konfrontera personen i fråga, utan ALLAS. Må det så vara i egenskap av arbetskamrat, familjemedlem eller granskande journalist.

Offra ruttna ägg på #metoo:s altare

Det som vi däremot uppmuntrade varandra att göra var att anmäla övergreppen till polisen, om det rörde sig om fall där utredning ännu är möjligt.

Vårt rättssystem må vara långt ifrån optimalt när det gäller att rättvist hantera gråzonerna i sexualbrottsfall, men det är det systemet vi har, och vi måste ställa krav på det.

Därför är det självklart glädjande med domen mot Jean-Claude Arnault – helt enkelt för att det är viktigt att brott som begås mot kvinnors kroppar faktiskt behandlas som just brott.

Enskilda domar får ändå inte det strukturella problemet att försvinna någonstans.

Lagböcker och domarklubba.
Lagböcker och domarklubba. Bild: CC domstolsbeslut

Precis som det faktum att vissa anklagelser inte vunnit laga grund i rätten (ett färskt exempel är rättegången mot Tomi Metsäketo) inte innebär att kvinnor som vittnat under #metoo i regel ljuger.

Helt klart har det funnits en längtan – också bland män – efter att få offra några ruttna ägg på #metoos altare och sedan gå vidare med vetskapen om att man själv åtminstone inte beter sig så illa.

I värsta fall blir det ett sätt för män att ytterligare manifestera makt genom att markera avstånd till trakasserierna och framstå som god, samtidigt som man kanske fortfarande pratar över sina kvinnliga kollegor på möten, drar sexistiska vitsar och lyfter högre lön.

Kvinna håller upp en skylt under en metoo-demonstration i New Yorkl
Kvinna håller upp en skylt under en metoo-demonstration i New Yorkl Bild: EPA / Peter Foley #metoo,sexuella trakasserier,Demonstration

I viss mån kan jag förstå det som en överlevnadsmekanism – ett avståndstagande som uppstår på grund av att det måste vara genuint svårt att som man förstå sig själv i relation till alla grova övergrepp.

Övergrepp man inte själv begått, men som ändå inte är helt väsenskopplade från andra privilegier man använder sig av.

Jag kan förstå lockelsen med syndabockar, och att markera hur man själv skiljer sig från dem. Men just därför är jag glad att vi inte outade några enskilda finlandssvenska #metoo-män:

Det kollektiva ansvaret för de nästan 1000 finlandssvenska vittnesmålen vi samlade in ska ingen slippa undan.

Skilja på skuld och ansvar

Där når vi fram till ännu en insikt om #metoo: vi måste fatta att vi alla har minst en roll i soppan.

Vi är offer, förövare eller personer som länge valt att inte se, eller rent av ursäkta, det som händer.

Problemet är att den här insikten tenderar förlama folk av skuld, men jag tror vi behöver skilja mellan skuld och ansvar.

Skuld blir lätt antingen avståndstagande – “jag är uppfostrad till man så jag kommer ändå inte kunna göra rätt” – eller något man tror sig komma ur genom att be om ursäkt “om någon nu tog illa upp”.

#metoo-kampanja
#metoo-kampanja Bild: Yle / Uutisgrafiikka #metoo

Kan vi tänka oss att ansvar är något annat, något produktivt?

Att se och ingripa när din kompis beter sig som ett svin. Lyssna om någon annan påpekar att du beter dig som ett svin. Söka hjälp om du inte vet hur du ska förändra ditt beteende.

Annat som var och en kan göra är att vägra bidra till att ge våldtäktsmän makt och synlighet. Erbjuda stöd om du ser att någon utsätts. Lära din son att aldrig ta bristen på nej som ett ja.

Lära både döttrar och söner att det är okej att säga ja när man vill och nej när man inte vill.

Kan vi också tänka oss att det inte slutar där, att ansvaret inte bara ligger hos individen, utan också på vilka lagar vi låter styra vårt samhälle, på hurudant rättsväsendet tillåts fungera i sexualbrottsfall, på hur pengar fördelas i kommuner och av institutioner?

Att problemet med sexuella trakasserier och övergrepp ska behandlas i enlighet med dess natur – som ett problem både för samhället i stort och för varje enskild människa som drabbas av det.

Sorg och självinsikt

Det är glädjande att så många av kommentarerna vi nu fått in handlar om att folk känner sig starkare och mer beredda att säga ifrån om en själv eller någon i ens närhet utsätts.

Det är glädjande att det har gjorts så många satsningar på att främja trakasseriförebyggande arbete på arbetsplatser och skolor. Att #metoo har ställt krav på både institutioner och individer.

Och krav är bra, men en annan sak vi också behöver tala om är sorg och självinsikt.

#metoo skrivet med bokstavstärningar.
#metoo skrivet med bokstavstärningar. Bild: All Over Press #metoo

Många av mina manliga bekanta har berättat för mig om hur berörda de blev av att läsa om att så många av deras kvinnliga bekanta utsatts för övergrepp.

Mer sällan har vi talat om hur det var att som kvinna läsa vittnesmålen och inse att förövarna bakom berättelserna är män i ens egen omgivning.

Erkänna ojämlikhet för att gå vidare

Antagligen för att så många av oss var sorgligt o-överraskade, vi har blivit desillusionerade för länge sedan.

Men varför pratar vi inte om hur sjukt det är att vi har behövt bli det? Och varför ligger det inte i varje mans intresse att ändra på det?

Inte genom att hävda sin egen oskuld och förträfflighet, utan genom att på allvar förstå att de handlingar som tillåts avhumaniserar män och kvinnor från varandra, och att alla förlorar på det.

Men obs, vi förlorar inte på det här på lika villkor - det är en grupp som utsätter och en annan som utsätts - och det måste vi också kunna erkänna för att på allvar kunna samarbeta för att skapa en bättre värld.

Vi når inte jämlikhet genom att ignorera den ojämlikhet som just nu finns.

Ylva Perera
Ylva Perera. Ylva Perera Bild: Fotograf Pontus Ferneman person,ylva perera

Att påpeka det är varken att hävda att kvinnor måste skyddas för att de är svaga, eller att alla män är svin som måste straffas. Det är att hävda att vi skapat omständigheter som vill forma oss till det. Men också att det inte måste vara så.

Vårt mål kan väl knappast vara en värld där ingen begår övergrepp för att man är rädd för konsekvenserna, utan en värld där övergrepp inte begås eftersom vi är kapabla att se varandra som människor.

Var finns makten nu?

Och det är där jag skulle önska att vi kunde ta vår avstamp nu, ett år efter #metoo. I insikten om att vi nu fått bevisat med råge och med otaliga exempel att vi har problem som måste åtgärdas.

Frågorna vi ställer nu behöver därför inte vara “är det så här?” utan “hur gör vi det annorlunda?”

Hur läker vi från det vi gjort, och det som gjorts mot oss?

Hur skapar vi ökad jämlikhet, så att ekonomisk eller social utsatthet inte hindrar människor från att berätta om sina erfarenheter av övergrepp?

Hur tar vi vårt personliga ansvar samtidigt som vi också ställer krav på kollektivet, samhället, vi är en del av?

Och inte minst: var sitter makten nu? Har den verkligen flyttat på sig?

#metoo-kväll i Yle Vega och Yle Arenan måndag 15.10 klockan 17:30-19.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje