Hoppa till huvudinnehåll

Johanna Boholm Saarinen har varit med om flera sammanträffanden: "Det är ledtrådar och tecken på att allt är som det skall vara"

Johanna Boholm-Saarinen
Man tror att man lever ett nytt liv, säger Johanna Boholm-Saarinen, man tror att man hittar på nya saker. Men allting har alltid funnits och allting kommer igen, det kommer bara tillbaka på olika sätt. Johanna Boholm-Saarinen Bild: Yle/Matti Palmu tro,Himlaliv (Tv),Kyrkvaktmästare

Författaren Johanna Boholm-Saarinen har varit med om många sammanträffanden och brukar tolka dem som ledtrådar och tecken på att allt är som det skall vara.

- Det är inte inbillning, säger hon.

- Ber man om det kan man också bli ledd.

Själv upplever Johanna att hon får sina ledtrådar från äldre, avlidna släktingar, och så genom alla dessa sammanträffanden som dyker upp med jämna mellanrum.

Förra vintern till exempel, satt hon hemma med familjen vid köksbordet och tittade ut genom fönstret på en snötäckt bollsyrén.

- Vi konstaterade alla att det var farligt mycket snö på bollsyrénens tunna krona, berättar Johanna. Och i nästa ögonblick så brast syrénen, så all snö föll i marken.

De här situationerna blir varken övernaturliga eller helt betydelselösa för Johanna. Sammanträffanden är inget sensationellt, men inte heller något vanligt som hon bara viftar bort.

- De är ju nästan planerade, säger hon.

- Som att allt faller in i sin rätta mening då det händer. Man får en lågmäld bekräftelse på något sätt.

Johanna Boholm-Saarinens son Joel Saarinen
Familjen Boholm-Saarinen är djurkära och katten Foppa var Joel Saarinens allra bästa vän. Foppas grav finns nu på deras gårdsplan och efter begravningen började det dyka upp små tecken där. Foppa visste att vi tycker om hallon, berättar Joel, så först började det växa ett helt hallonsnår runt graven. Och sen formades det ett hjärta i barken i björken mittemot. Ingen vet hur det kom dit, men det är som en hälsning. Johanna Boholm-Saarinens son Joel Saarinen Bild: Yle/Matti Palmu Himlaliv,djurskydd

Eftersom Johanna ofta känner sig både ängslig och orolig brukar hon också be om ledtrådar och tecken inför olika beslut. Som då hon undrade ifall hon skulle börja arbeta mera i församlingen än hon redan gjorde.

- Då tänkte jag att jag behövde ett tydligt tecken på det ifall det var meningen, och redan samma dag frågade kyrkoherden om jag ville börja jobba som kyrkvaktmästare.

Trots det tydliga tecknet tackade Johanna nej, men efter ett tag sa hon ändå ja och det har hon aldrig ångrat.

Som kyrkvaktmästare kan Johanna hantera sin ängslighet och placera den i en tryggare form.

- Jag har alltid känt oro inför livets slut, säger hon, men som kyrkvaktmästare kan jag jobba helt konkret med den känslan. Här kan jag göra allt för att det ska bli lite lättare för den som kommer till kyrkan efter att ha mist någon.

- Det ska vara vackert och uthärdligt.

Johanna Boholm-Saarinen
Det finns en trygghet i att kyrkan har en plan för livets alla skeden, säger Johanna, på bilden tillsammans med kollegan Anette Karlsson. Och fastän det finns ritualer och rutiner här, så blir det aldrig en teater. Det är mänskligt allt som sker. Det är på riktigt. Johanna Boholm-Saarinen Bild: Yle/Matti Palmu Kyrkvaktmästare,tro,Himlaliv (Tv)

Till vardags är Johanna Boholm-Saarinen författare, och jobbet som kyrkvaktmästare sköter hon mest som inhoppare när det behövs.

Och eftersom författaryrket är rätt ensamt uppskattar hon extra mycket att få ha kollegor, och en egen arbetsdräkt.

Den dräkten hänger hon alltid upp på samma gamla trägalge, som en gång tillhörde hennes mormor.

"Rauha Norrena, 1966"― Namnteckningen på Johannas trägalge

Johannas mormor dog då Johanna var tre år, men hon känner ändå att hon är nära.

himmel och buskar
Om jag är orolig för något kan jag se min mormor för mitt inre och uppleva att hon ger råd, berättar Johanna. Hon säger att allt kommer att bli bra och att det kommer att bli på ett visst sätt. himmel och buskar Bild: Yle/Antti Kuusiniemi Himmel,Himlaliv (Tv)

Johannas farmor Ellen dog långt innan Johanna föddes, men många ledtrådar och tecken kommer också därifrån, och Johannas senaste bok bär hennes farmors namn.

- Ellen i boken är ju en fiktiv figur, men jag upplevde ändå att jag fick en slags bild av min farmor som hon gav mig lov att använda.

Det färdiga manuset fick namnet "Jag är Ellen" och Johanna lämnade in det till förlaget på sin farmor Ellens dödsdag.

- Jag märkte sammanträffandet strax efteråt, att det var precis den dagen för exakt 50 år sen som min farmor Ellen hade dött. Dessutom hade också min kusin dött den dagen för 20 år sedan, så det blev en årsdag på flera sätt.

Johanna tycker att det mesta som hon skriver handlar om just det. Om hur tiden går och hur livet tar sig fram.

- Generationer kommer och går och hela tiden är det något som förs vidare från släkte till släkte.

Se programmet "Johannas två världar" på Yle Teema Fem, måndagen 15.10.2018 klockan 18.30 - eller på Arenan:

Läs också

Tro

Nyligen publicerat - Tro