Hoppa till huvudinnehåll

Snart dags för den sista kampen? - Djurrättsrörelsen mobiliserar sina led i pälsnäringens hjärta

Djurrättsaktivister demonsrerar.
Bildmontage på djurrättsaktivism. Djurrättsaktivister demonsrerar. Bild: Yle djurrättsaktivism,djurrättsaktivister

Ett gäng djurrättsaktivister har samlats på torget i Kauhava för en tyst protest. En svart skylt deklarerar: "Fem miljoner djur dödas varje år på de finländska pälsfarmerna". Lagstiftningen går inte framåt i den fart och i den riktning som djurrättsaktivisterna skulle hoppas men nu har de fotfäste i Österbotten.

Dagen börjar redan skymma. "Skaffa ett liv", ropar någon från en bil som kör förbi.

Då djurrättsaktivisterna kom till Kauhava, steg de in på pälsfarmarnas mark, i hjärtat av pälsnäringen. Av Finlands drygt 900 pälsfarmer finns 95 procent i närheten inom tre österbottniska kommuner.

Erja Saaranen, 29, och Piia Haapanen, 49, tänker lite roade tillbaka på händelserna förra våren.

- Just Kauhava är det ställe där vi har fått det absolut sämsta mottagandet!

Erja Saaranen och Piia Haapanen är djurrättsaktivister.
Eija Saaranen och Piia Haapanen. Erja Saaranen och Piia Haapanen är djurrättsaktivister. Bild: Yle/ Tarmo Niemi. djuraktivister,piia haapanen

Damerna som med sina skyltar demonstrerade i Kauhava är grundarmedlemmar i Oikeutta eläimille -organisationens lokalförening i Seinäjoki. Saaranen var tidigare med i samma organisations verksamhet i Jyväskylä. För Haapanen var grundandet av gruppen i Seinäjoki våren 2016 starten för karriären som aktivist.

- Tills det var det här landskapet en vit fläck för djurrättsaktivisterna.

Aktivisterna har inte upplevt att det varit svårt att starta verksamheten.

- Men det är klart att det skulle vara annorlunda att vara verksam i en stor stad, där man känner till djurrättsrörelsen bättre. Här har det gått mycket tid till att berätta vem vi är och vad vi gör, säger Saaranen.

- Verksamheten i dag är ganska långt ifrån den som rävflickorna bedrev.

Men hur mår djurrättsrörelsen? Nya aktivistgenerationer har stigit fram och hämtat med sig nya sätt att operera. Håller förhållandena för djuren på att bli bättre tack vare dem?

En gång rävflicka, alltid rävflicka?

Den synliga verksamheten för djurrättsrörelsen i Finland fick sin början i Österbotten i mitten av 1990-talet. Då började tillslagen mot pälsfarmerna. Det att man släppte ut pälsdjuren stämplade också rörelsens verksamhet de första åren.

Redan då demonstrerades det på torget i Kauhava.

Den åttonde december 1995 samlades ett ljudligt gäng både pälsfarmare och pälsmotståndare utanför tingsrätten i Kauhava. Stämningen var spänd och upphetsad. Oljudet var öronbedövande.

Inne i tingsrätten åtalades tre unga kvinnor för tillslag som de gjort på pälsfarmer tidigare under året. Bilden av rävflickor som i nattens mörker gör olagliga tillslag vid farmer har suttit kvar, speciellt i Österbotten.

Den nya generationens djurrättsaktivister säger att 90-talets händelser fortfarande stämplar djurrättsrörelsen och dess aktivister alldeles för mycket. Tiden för tillslag på pälsfarmer är förbi, säger de båda djurrättsaktivisterna.

- Tillslagen har sitt eget värde i rörelsens historia. De var i tiderna ett bra sätt att få igång en diskussion, men de behövs inte mera.

Farmräv tittar bakom galler.
Farmräv. Farmräv tittar bakom galler. Bild: Yle/ Kalle Niskala räv,pälsfarm

Nya vapen i kampen

De filmer som i smyg filmats vid olika gårdar har blivit ett viktigt vapen i kampen för djurens rätt. Varenda aktivist är alltså i dag tvungen att fundera över sin relation till direkt aktion.

- Det är respektingivande att det finns människor som dokumenterar vardagen på gårdar och vi får ärligt material därifrån. Tack vare dem kan vi se alla de hemskheter som man inte skulle vilja visa oss, säger Erja Saaranen.

Att få ut bilderna i offentligheten har varit ett centralt mål för aktivisterna sedan slutet av 2000-talet, konstaterar Pia Lundblom. Hon är expert på medborgaraktivism och har forskat i den Finländska djurrättsaktivismen.

Hon skriver i sin doktorsavhandling att det faktum att djuraktivisterna får utrymme i de nationella TV kanalerna berättar att de lyckats med sin politiska retorik.

- Jag tror inte att man ens inom organisationen Oikeutta eläimille hade väntat sig att bilderna skulle ha en så stor effekt, säger Lundblom.

Bilderna har väckt mycket offentlig diskussion om hur djuren behandlas. Senast fick bilder av överstora farmrävar mycket uppmärksamhet.

En förädlad jätteräv med allt för stort skinn.
En förädlad jätteräv. En förädlad jätteräv med allt för stort skinn. Bild: Oikeutta eläimille räv,jätteräv

Bilder av rävarna som tagits av djurrättsaktivister publicerades i media i över 20 länder. Efter den diskussion som föddes på grund av bilderna har också myndigheterna skridit till åtgärder för att få bukt med förädlingen av farmdjur.

Pälsfarmarna oroar sig fortfarande för nattliga besök

Också i farmkretsarna känner man väl till djurrättsaktivisternas sätt att agera även om farmarna den senaste tiden varit mer rädda för vargar som gjort attacker än djurrättsaktivister.

Man är orolig för de besök som djurrättsaktivister gör till farmerna och för det att polisen inte förhåller sig tillräckligt allvarligt till besöken, säger Svenska Österbottens pälsdjursodlarförenings informationschef Steven Frostdahl.

Senast den här månaden gjorde aktivister intrång på två farmer, en i Österbotten och en i Södra Österbotten.

Men hur ser man på djurrättsrörelsens betydelse inom pälsbranschen?

- Pälsfarmningen har förändrats väldigt mycket på 20 år. Förhållandena för djuren har utvecklats och det görs mycket mer inspektioner på farmerna nu än tidigare. Det är klart att den samhälleliga diskussionen har haft inverkan, säger Frostdahl.

Från bondflicka till djurrättsaktivist

Piia Haapanen är uppvuxen på en mjölkgård i Södra Österbotten. Hon säger att hon småningom då hon blivit vuxen insett hur dåligt djur behandlas. Hon tycker att vi blir vilseledda.

En fri ko är inte nödvändigtvis fri och en lycklig höna är inte nödvändigtvis lycklig.

- Som barn lärde jag mig tänka på ett sätt, nu tänker jag på ett annat. Småningom växte också behovet av att göra någonting för djurens väl.

Att hitta sin egen plats inom djurrättsrörelsen var ändå inte helt lätt då man bor i Södra Österbotten. Till exempel Animalia finns utbrett i hela landet, men i kommunerna i Österbotten har föreningen ingen underavdelning.

- Jag sökte information på nätet om djurrättsorganisationer och tänkte att konstigt gäng, de äter inte ens kött!

Nu är Haapanen själv också en del av det konstiga gänget. Hennes slutgiltiga vändpunkt var Veganföreningens och Oikeutta eläimille-rörelsens veganutmaning som hon deltog i 2014. Och den egna platsen fann hon då hon två år senare grundade rörelsen i Seinäjoki.

Djurrättsaktivister demonsrerar i Seinäjoki.
Oikeuuta eläimille demonstrerar i Seinäjoki. Djurrättsaktivister demonsrerar i Seinäjoki. Bild: Viima/ Oikeutta eläimille Seinäjoki djurrättsaktivism,djurrätt,djuraktivister

Erja Saaranens väg till djuraktivist har varit rakare. Hon blev varse djurens nöd i högstadieåldern då hon i skolan såg bilder från en pälsfarm.

- För 16 år sedan lämnade jag bort rött kött, och efter det fortsatte jag steg för steg.

I skolan åt den över djurens välmående bekymrade Saaranen bara potatis och knäckebröd. Hon förstod först senare att det knappast var speciellt bra för en ung växande person.

För att få vegetarisk mat i skolan skulle det ha behövts ett läkarintyg, och det fick inte den unga djurrättsaktivisten.

För Saaranen har det varit en stor glädje att lokalavdelningen i Seinäjoki grundades.

- Då jag flyttade tillbaka hit till staden var det fint att hitta människor som tänkte på samma sätt som jag och som är beredda att agera.

Finland kommer på efterkälke

Gruppen i Seinäjoki jobbar hårt fast man också fått stå ut med besvikelser. Det utkast till ny djurrättslag som just nu behandlas i riksdagen förbjuder inte pälsfarmningen så som djurrättsaktivisterna hade hoppats.

Kraft att fortsätta arbeta för djurens rätt kommer ändå från de många nyheterna från världen. I allt fler länder i Europa har man antingen gått in för att förbjuda pälsfarmning helt eller gjort lagstiftningen så sträng att man på grund av den blivit tvungen att sluta med farmningen.

I Finland har diskussionen om att förbjuda pälsfarmningen inte ens kommit igång ordentligt.

- Då man tittar på sammansättningen i dagens regering så är det inte så konstigt. Kopplingarna till branschen är tydliga. Regeringen har inte heller i andra saker varit den första att driva den svagares ställning, säger Erja Saaranen.

Saaranen är på basen av sin erfarenhet ändå av den åsikten att de politiska beslutsfattarna och majoriteten av folket är på olika linje och talar olika språk när det gäller djurrättsfrågor. På en högre nivå vet man inte vad som händer på gräsrotsnivå.

Påståendet stöds av den Eurobarometer som gjorts för två år sedan. Enligt den tänker 90 procent av Finländarna att produktionsdjur borde skyddas bättre än man gör i dag. För tio år sedan tänkte 67 procent av finländarna så.

Djurrättsaktivisterna som rör sig på fältet har lagt märke till folks intresse och positiva attityd mot dem.

- Då vi är på gator och torg får vi mycket beröm och tack för vårt arbete. Folk är klart mer upplysta och alla vegetrender är också på vår sida.

Rörelsen mobiliserar sina led

Även forskaren Pia Lundblom talar om en förändring och om tecken på ett lyft inom djurskyddsorganisationernas verksamhet. Aktivisternas budskap når sin publik allt bättre. Tack vare sociala medier har man nått ny publik och kampanjerna är proffsigt planerade.

- Djurrättsrörelsens verksamhet har blivit öppnare och interaktivare och det har utan tvekan spelat roll för hur man förhåller sig till verksamheten.

För sin doktorsavhandling intervjuade Lundblom aktivister i början av 2000-talet och på nytt 2015.

- Då jag återkom till ämnet var min första observation att man nu talar mycket mera om djuren och på ett annat sätt än i början av 2000. Det finns allt mer utrymme för den diskussionen nu.

En annan intressant observation var att flera olika djurrättsrörelser har börjat driva ärenden tillsammans.

- Det skulle inte ha varit möjligt för några år sedan.

Flera djurrättsrörelser förenade till exempel imponerande sina krafter år 2013 då riksdagen fick ta emot ett medborgarinitiativ. 70 000 personer hade undertecknat initiativet som siktade på att förbjuda pälsfarmningen i Finland.

Animalia och Finlands djurskyddsförening gemensamma vädjan om en bättre djurrättslag undertecknades av 100 000 finländare. Vädjan överräcks till riksdagen den 17 oktober.

Inga hemliga operationer

Erja Saaranen och Piia Haapanen berättar gärna om djurrättsaktivisternas verksamhet. De blir märkbart förvånade över frågan om all verksamhet i Seinäjokigruppen är offentlig?

- Förstås är det. Och vi har tyckt att det är viktigt att också barnfamiljer kan delta i våra evenemang. Vi har varit tvungna att sätta en åldersgräns bara då vi har visat filmer från djurproduktionen. De passar inte för barn eller känsliga vuxna.

Även om aktivisterna lägger sina ord fredligt viker de inte en tum från sina principer. Jättepandornas plats är inte i en djurpark och pälsfarmning är inte acceptabelt under några som helst villkor.

Eftersom gruppen är verksam inom ett område med mycket pälsfarmer har farmdjurens sak lyfts fram en hel del.

- Det är frågan om att beröva djuren deras frihet. Jag har inte kommit på ett sätt hur man skulle kunna bedriva pälsfarmning så att djuren skulle vara i sina burar av fri vilja, säger Saaranen.

Haapanen jämför pälsdjuren med hunden. Om man skulle sätta en hund i en liknande bur skulle det vara ett djurskyddsärende som det skulle bli ett stort hallå kring.

Hon säger att det inte är en fråga om huruvida djuren på farmerna sköts bra eller dåligt utan om att det är oetiskt att stänga in ett djur i en bur.

- Och det sker bara på grund av modet. Pälsfarmningen är helt onödig.

Den samhälleliga diskussionen om djurfrågor har djupnat och djurrättsrörelsens sätt att agera har utvecklats. Men många av de centrala målsättningar som djurrättsaktivisterna har satt upp har förblivit ouppfyllda.

Lagstiftningen går inte framåt i den fart och i den riktning som djurrättsaktivisterna skulle hoppas.

- Man måste bara godkänna att när det gäller medborgaraktivism finns det saker som man måste jobba för i åratal innan det sker någon förändring, säger Pia Lundblom.

Och resultatet av djurrättsaktivisternas arbete kan mätas också på annat sätt.

Versace, Gucci, Michael Kors, Jimmy Choo... modehusen som slutat använda sig av päls är många och listan blir hela tiden längre.

Trycket från konsumenterna ökar och det berättar i sin tur om att meddelandet från djurrättsorganisationerna har gått fram.

- Konsumenternas medvetenhet om djurens förhållanden har ökat. Jag tror att det motiverar aktivisterna att fortsätta sitt arbete, säger Lundblom.

Aktivisterna i Seinäjoki tror att man får till stånd en förändring då man envist orkar dela information allt proffsigare.

- Men alla nås inte av informationen på nätet, därför måste man ibland också ta sig ut på gatorna och demonstrera, säger Erja Saaranen.

Vi återknyter till torget i Kauhava.

Demonstranterna låter skyltarna tala för sig. Från en av skyltarna tittar en vit räv den förbipasserande rakt i ögonen. På en annan skylt är den förädlade jätterävens ögon helt skymda av enorma skinnvalkar.

- Den lilla negativa respons som vi får för vårt arbete har för det mesta ingenting med saken att göra. Man angriper person, någons utseende eller vad som helst annat som inte har någonting med saken att göra.

Enligt Saaranen berättar det om hur svaga motståndarnas argument är. Om man inte kommer på någonting annat att säga så säger man till exempel " skaffa dig ett liv".

Originalartikeln skriven av Elina Kaakinen/ Yle Pohjanmaa. Översättning Malin Hulkki.

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten