Hoppa till huvudinnehåll

Analys: SFP:s sits prekär - kan välja mellan att stödja fackets strejker eller Sipiläs regering

Riksdagens plenisal
Riksdagens plenisal Bild: Yle/Vivi Lehtonen riksdagen,Plenisal,magnus swanljung

Svenska folkpartiet kan på onsdagen lite tillspetsat välja om man vill stöda fackens politiska strejker eller att ge regeringen Sipilä ett erkännande och en öppen fullmakt. Hur man än vänder sig har man rumpan bak, skriver Svenska Yles politiska reporter Magnus Swanljung.

Den politiska teaterkonsten når nya nivåer när statsminister Juha Sipilä nu i förväg ber riksdagen välsigna ett lagförslag som regeringen eventuellt kommer att avge.

Det verkliga målet med Sipiläs meddelande om regeringens sysselsättningspolitik är förstås ändå, som han också själv medger, att mäta riksdagens (och framförallt sin egen) makt i förhållande till de fackliga organisationerna.

Lättare för en del partier än för andra

För Socialdemokraterna, Vänstern och De gröna är det lätt att avfärda skådespelet och rösta mot regeringen.

De gillar inte regeringens sysselsättningspolitik överlag, de gillar inte förslaget om att tumma på anställningstryggheten i små företag och vänsterpartierna gillar framför allt inte Sipiläs försök att tvåla till fackrörelsen.

Valet närmar sig och inte minst Socialdemokraterna har bara billiga politiska poäng att plocka på en tillspetsad konflikt.

SFP har knappast behov av att ge regeringen Sipilä ett erkännande för hela valperioden.

För de borgerliga oppositionspartierna, Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet är det svårare - och svårast är det kanske för SFP.

För hur man än vänder sig har man rumpan bak.

Å ena sidan, å andra sidan...

I måndags sa Svenska riksdagsgruppens ordförande Thomas Blomqvist att det vore “sökt” att ge regeringen sitt stöd i en konflikt som man inte själv har varit med om att skapa.

Han anser att omröstningen i första hand handlar om huruvida man har förtroende för regeringen. Inom SFP är det förtroendet synnerligen lågt.

SFP har knappast något behov av att ge regeringen Sipilä ett erkännande för hela valperioden.

Man har knappast heller något behov av att ge regeringen en öppen fullmakt att stifta lagar man inte känner till eller får påverka. Låt vara att man i det här fallet sympatiserar med regeringens strävan att göra det lättare för små företag att anställa ny personal.

I andra vågskålen ligger ändå en principiell fråga som torde vara viktig för många av partiets väljare. Vem är det egentligen som har rätten att stifta lagar här i landet? Ska de fackliga organisationerna ha en vetorätt som smäller högre än den lagstiftande makt som enligt grundlagen tillkommer riksdagen?

SFP ingen hemvist för de största vännerna av politiska strejker

Även om det finns olika åsikter om fackets roll inom SFP har partiet aldrig varit hemvist för de största vännerna av politiska strejker.

Riksdagsledamoten Stefan Wallin kallade till exempel nyligen i Vasabladet transportfacket ATK för det mest klockrena exemplet på organiserad egoism.

Facket tolkar onekligen varje röd röst som ett stöd för politiska strejker. Och såväl facket som vänsterpartierna tolkar samma röster som ett nej till all uppluckring av anställningsskyddet.

Det är knappast ett budskap som går hem bland alla SFP-väljare.

Inte heller Kristdemokraterna meddelade ännu idag hur de kommer att rösta i morgon. Riksdagsgruppens ordförande Peter Östman antyder att man inte har någon enhetlig linje, men själv verkar han inte uppleva det särskilt svårt att ge regeringen sitt stöd i den här frågan.

Med tanke på att tuppfäktningen i riksdagen bara ytterligare spetsar till konflikten mellan regeringen och de fackliga organisationerna är det hur som helst anmärkningsvärt att själva sakfrågan inte hör till de större under den här regeringsperioden.

Nationalekonomen Sixten Korkman skriver i HS att grälet strider mot allt förnuft och anser att parterna är både dumma och obstinata när man drivit en så här betydelselös konflikt till sin spets.