Hoppa till huvudinnehåll

”Jag vaknade upp bakfull” eller berättelsen om hur Arto Paasilinna fick mig att förstå min egen finskhet

Person sitter med ryggen mot kamera
Person sitter med ryggen mot kamera Bild: Pixabay människan (art)

Allt började som i en finsk roman. Jag vaknade nämligen upp ordentligt bakfull i förorten Guldheden strax efter att ha flyttat till Göteborg.

Jag sov över hos mina nya vänner som sov djupt och jag sträckte mig efter en bok som låg i en hylla på armlängds avstånd.

Jag läste om en man som stannade en taxi och bad om att få åka framåt. Gasen i botten!

Ibland behövs bara en mening för att vara på kroken. Jag tror jag läste hela Livet är kort Rytkönen lång där och då, på en tunn madrass.

Kanske föll bokens huvudperson Rytkönens brist på livsplan i god jord just där jag lät min vardag rinna iväg utan avsikt att göra något åt saken.

Finne i Göteborg

Jag hade alltså sällat mig till skaran finnar i Göteborg. De fanns överallt, i spårvagnen och på krogen.

De fanns förstås främst hemma hos sig själva och på sina arbetsplatser, men jag träffade dem där jag själv höll till. Några gånger i veckan gick jag med mina vänner till ett etablissemang som hette ”Röda rummet”.

Man kan ju undra vad fanken en vanlig österbottnisk tegeltrillare som jag ska göra med en massa flytande helium. Ska jag nu på gamla dar börja fylla förstamajballonger?― Ur "Fabrikör Liljeroos luftskepp"

Bara namnet förband det med salonger och Strindberg. Det var ett ställe där vi köpte kvällens ranson under happy hour och hämtade ut drickat längs med kvällen.

”De” skriver jag, men jag borde egentligen skriva ”vi”. För svenskarna var jag finne, och i sverigefinnarna såg jag plötsligt mig själv.

Det är inte alltid så enkelt.

En afton träffade jag en man som jobbat på Volvo hela sitt liv. Som hobby läste han hermeneutik.

Jag försökte hänga på hans utläggningar om den tyska filosofen Hans-Jörg Gadamer och verket Wahrheit und Methode, Sanning och metod.

Vi diskuterade på finska.

Gadamer beskriver människans förståelsehorisont, våra perspektiv.

Det paradoxala i att bo i Göteborg låg i att jag, trots att vardagen gick på mitt modersmål, kände mig mera finsk än någonsin.

Hermeneutiken passade bra in på min situation, mitt perspektiv förändrades.

Urho Kekkonen esittelee heijastintakkia.
En man för folket - Kekkonen Urho Kekkonen esittelee heijastintakkia. Bild: Yle Urho Kekkonen

Min horisont vidgades eller var åtminstone en annan.

Det kändes bra att tillhöra ett exotiskt folk som alstrar fram författare som skriver om en räv som kallas ”femhundralappen”.

Det är scener ur olika böcker av Paasilinna som jag bär med mig. I De hängda rävarnas skog får en räv sitt namn eftersom den springer omkring med sedeln som dessutom pryddes av landsfadern Kekkonen.

Den underlige finske mannen

Arto Paasilinnas böcker är fulla av män, så långt går allt enligt ett typiskt mönster. Men dessa män är avvikelser, på sina alldeles egna sätt.

De odlar sina projekt, de super ibland och de är ofta outsiders.

Den finska litteraturens klaraste juveler är dessa krumbuktiga män vars existens utmanar den efterkrigstida berättelsen; återuppbyggnaden, duktigheten, det hårda arbetet och kanske också begreppet ”finländare”.

Kraften i dessa karaktärsbeskrivningar ligger i att de på något märkligt sätt blir arketyper för finländskhet utomlands.

Med glänsande ögon talar europeerna om konstnärer som Paasilinna och Aki Kaurismäki. Varför inte också formelföraren, haikupoeten, Kimi Räikkönen.

Och Matti Nykänen, trots allt.

Matti Nykänen, OS 1988.
Lennä Nykäsen Matti... Matti Nykänen, OS 1988. Bild: imago sportfotodienst / All Over Press Matti Nykänen

I Paasilinnas mest kända bok Harens år finns en scen där huvudpersonen super i en flod medan en skogsbrand rasar.

Det är en av de mäktigaste scener jag stött på i litteraturen.

Detta vardagliga umgänge, drickandet, medan världen står i brand. Armageddon på lokal nivå.

Paasilinna var en kontrastens mästare.

Jag har försökt simma och supa en gång. Jag kan garantera att det inte är enkelt.

Arto Paasilinna
Paasilinna ror. Arto Paasilinna Bild: Lehtikuva Arto Paasilinna

Språket och humorn

I min billiga parka som det svenska försvaret kasserat och i ett par joggingbyxor från tiden då jag spelade i handbollslaget som finansierades av en pizzeria hasade jag omkring i Göteborg.

Jag kände nog en stolthet i detta självpåklädda sjask.

Visst känns det poserande då jag tänker på det nu, men min schablonaktiga finländskhet korrelerade med min existentiella insikt av att inte höra hemma i Sverige, trots språk och att halva släkten emigrerat.

Juhannus Oulun mielisairaalassa ei vähimmässäkään mielin muistuttanut keskikesän valon ja ilon juhlaa― Ur "ulvola mylläri"

Min patriotism har aldrig varit större än då och det är böcker av Arto Paasilinna, musik av Eppu Normaali och filmer av Aki Kaurismäki som stått för ett förarbete som gjorde att allt det här blommade upp under rätta omständigheter.

En människa är inte bara sitt språk, utan också sina berättelser och upplevelser.

Finskan, det språk som ställt till med så mycket trubbel för mig, både då vi rabblade ordlistor i skolan och som något som utgjorde ett potentiellt hot om att bli slagen på käften i 1980-talets Munksnejden var plötsligt en vän.

Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket...― Ur "Kollektivt självmord"

Jag slogs av att dessa finländska humorister fångar något som binder oss vid varandra; förmågan att skratta åt samma saker.

Sådant är mest påtagligt i en familj. Man har sitt gemensamma sätt att vara, men vidare horisont hjälper en att få syn på det här också på en nationell nivå.

Som finlandsssvensk är jag glad att jag aldrig stängt dörren till nationens andra officiella språk.

De gemensamma kollektiva upplevelserna kommer i många former, men på finsk reklam-tv så underhåller åtminstone författarna Kari Hotakainen och Tuomas Kyrö i denna tradition, förutom i sina böcker då.

(Texten fortsätter efter bilden, slutklämmen påväg så håll ut.)

Man som tankar bil
På 1990-talet betydde helskägg inte "hipster". Bergholm vid mack. Man som tankar bil Bild: privat man

Outsidern - en vacker idé?

Inom litteraturen verkar dessa manliga outsiders ta en hel del plats medan de ute i samhället knappast befinner sig på näringskedjans topp, ses som alfahannar med mera.

Det ligger en intressant paradox i det här, men utan den starke mannens position i vårt samhälle skulle inte heller antihjälten vara begriplig.

Men i det här landet verkar vi älska våra antihjältar. Det hänger samman med att på något sätt vilja ställa sig på den svages sida och låta människor vara det de är.

Ariel 1988
Nationens älskade kaurismäkikaraktärer Ariel 1988 Bild: Yle Kuvapalvelu Aki Kaurismäki,Susanna Haavisto,Turo Pajala,Ariel

Frågan är då om ”på något sätt” betyder att vi hellre gillar dem då de är fiktiva personer än då de är bökiga gubbar av kött och blod.

Kanske är också de en ”vacker idé som inte fungerar i praktiken”.

I så fall är det inte så smickrande.

Ligger Paasilinnas djupa kulturella arv i att han synliggör dessa samhällets randkaraktärer som finns runtomkring oss?

Vad vi gör av det vi ser och läser är sedan något som han som författaren inte kan påverka, men, böckerna finns kvar.

I affärer, bibliotek och otaliga loppishyllor runt om i landet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje