Hoppa till huvudinnehåll

En okänd svensk donerade tiotusentals skivor, brev och intervjuer till amerikanskt museum och räddade ett musikaliskt kulturarv

 Jan Kotschacks bok om Jonas Mr R&B Bernholm
Jan Kotschacks bok om Jonas Mr R&B Bernholm Bild: Ian Fellman böcker,blues,rhythm and blues,populärkultur,Jan Kotschack,Americana

Under 1960- och 70-talen gjorde den svenska soul- och bluesentusiasten Jonas Bernholm några rundresor i USA för att dokumentera rockens rötter. Så kom han att träffa och intervjua en räcka blues- och rhythm & blues-musikens pionjärer, artister som han också började ge ut på ett eget skivbolag från och med 1977.

In emot 1990-talet då cd:n började ta över, blev det allt svårare för Bernholm att hävda sig i den hårdnande konkurrensen i återutgivningsbranschen. Att han slutligen valde att sälja och donera stora delar av sin unika samling med skivor, brev och dokument samt fotografier till ett museum i Washington kan kallas en kulturgärning av rang.

Stax-skivbolagets grundare Estelle Axton fotograferad av Jonas Bernholm i Memphis 1968.
Stax-skivbolagets grundare Estelle Axton fotograferad av Jonas Bernholm i Memphis 1968. Stax-skivbolagets grundare Estelle Axton fotograferad av Jonas Bernholm i Memphis 1968. Bild: Ian Fellman böcker,blues,soul,rock and roll,rhythm and blues,Jan Kotschack,Stax Records

Det är den här historien som skildras i en relativt färsk bok om ett spännande livsöde, skriven av journalisten och författaren Jan Kotschack, som jag råkade få nys om för ett tag sedan.

Att Jonas Bernholm och hans skivutgivning faktiskt haft en betydande roll i utvecklingen av mitt eget musikintresse på 1980-talet är förstås också värt att notera för den berättelse som följer.

På skivuppköp i Sörnäs

Vid Tavastvägen, ett stenkast från Sörnäs metrostation i Helsingfors, ligger en skivaffär som specialiserat sig på äldre rock'n'roll, rockabilly, blues och rhythm & blues och andra 1950-talsbetonade stilar.

Hit hade jag begett mig en dag för att komplettera min samling med gammal rhythm & blues, som jag igen börjat lyssna på efter en tids paus. Det är också här jag får syn på den ovan nämnda boken av Jan Kotschack, Resan mot rockens rötter .

Eller i själva verket är det försäljaren som gör mig uppmärksam på den när han ser vilka skivor jag plockat på mig: nämligen ett par Charles Brown-plattor, som jag saknat, utgivna på det finfina, numera nedlagda svenska Route 66-skivbolaget. (Klicka på bilden nedan för att höra Charles Browns största hit Driftin' Blues.)

Det var ett tag sedan jag råkade stöta på sådana här rariteter.
Ett par Route 66-utgåvor med Charles Brown
Ett par Route 66-utgåvor med Charles Brown Ett par Route 66-utgåvor med Charles Brown Bild: Ian Fellman rhythm and blues,Skivomslag,Vinylskiva,Charles Brown

Route 66 grundades av den svenska soul- och bluesentusiasten Jonas Bernholm år 1977. På 1980-talet etablerade man sig bland de ledande återutgivarna av gammal, mestadels rätt obskyr rhythm & blues. Det var ett tag sedan jag råkade stöta på sådana här rariteter.

Det visar sig att skivhandlaren känner den före detta skivbolagsentreprenören och denne har fortfarande kvar något restlager av sina gamla utgåvor, som han kan förse utvalda kunder med. Det är denne Jonas ”Mr R&B” Bernholm boken handlar om.

Ett bekant namn som väcker minnen

Att så här konfronteras med detta namn, väcker minnen från en tid då jag själv började aktivt samla på så kallad svart musik – blues, R&B, soul och dylikt - på 1980-talet.

Med den hängivenhet som kännetecknar en vetgirig musiknörd som hittat sin nisch lusläste jag skivrecensioner i Blues News och blev bekant med Bernholms namn.

Bland likasinnade hade han förärats smeknamnet Mr R&B och det epitetet fungerade för sin del som något slags garant för kvalitet vad gällde utgåvorna på hans skivmärken.

Obskyra namn eller inte, jag ville ju gå metodiskt och grundligt till väga och kände att de här artisterna likväl var viktiga pionjärer, föregångare till det som kom att kallas rock'n'roll.

Vid sidan om nämnda Route 66 fanns också underetiketter som Jukebox Lil, Dr Horse och Blues Boy med flera, vardera med varsin specialinriktning.

Så det att artisterna som lyftes fram för det mesta var för mig från tidigare okända namn störde inte. Snarare var det en del av själva grejen; obskyra namn eller inte, jag ville ju gå metodiskt och grundligt till väga och kände att de här artisterna likväl var viktiga pionjärer, föregångare till det som kom att kallas rock'n'roll.

Rhythm & Blues – sin tids mest populära musikstil bland afroamerikaner

Så kom jag att upptäcka Roy Brown, han med originalversionen av Good Rockin’ Tonight, som Elvis gjorde en tidig cover av under hans period på Sun Records 1954. (Klicka på bilden för att lyssna.)

Rhythm & Blues-sångaren Roy Brown gjorde bl.a. originalversionen av Good Rocking Tonight som Elvis gjorde känd
Rhythm & Blues-sångaren Roy Brown gjorde bl.a. originalversionen av Good Rocking Tonight som Elvis gjorde känd Rhythm & Blues-sångaren Roy Brown gjorde bl.a. originalversionen av Good Rocking Tonight som Elvis gjorde känd Bild: Jonas Bernholm/De Luxe Records rhythm and blues,blues,Roy Brown,Good Rocking Tonight

För att inte tala om den råbarkade blues-shoutern Wynonie Harris. Eller Charles Brown, den mer sofistikerade sångaren och pianisten i Johnny Moore’s Three Blazers samt den kraftigt gospelbetonade sånggruppen The "5" Royals, som inspirerade James Brown. För ett nämna några.

Kanske inte de mest kända namnen inom populärmusikens historia, men i själva verket är de här typiska representanter för den rhythm & blues-stil* som under början av 1950-talet var den mest populära musikstilen bland afroamerikaner.

(*Kort sagt en lite svängigare variant av blues med en tydligt drivande rytm, därav namnet, och ofta mera blåsinstrument i arrangemangen.)

Ett uttalat credo

Det här var i själva verket en viktig aspekt i Jonas Bernholm verksamhet och går att läsa som en slogan på baksidan på alla Route 66-utgåvor:

Citat från skivomslaget till en Route 66-utgåva
Citat från skivomslaget till en Route 66-utgåva Citat från skivomslaget till en Route 66-utgåva Bild: Ian Fellman Citat,Skivomslag,rhythm and blues,skivbolag
Rhythm & Blues var den mest populära dans- och underhållningsmusiken bland afroamerikaner efter andra världskriget och en motsvarighet till den förkrigstida jazzen och bluesen.― fritt översatt av Ralf sandell från citatet ovan

Att det också låg en rent pragmatisk tanke bakom det här fick jag veta när jag intervjuade Bernholm i höstas.

Skivor med de mer kända bluesartisterna fanns redan

Den brittiska bluesboomen som kommit igång under tidigt 1960-tal återupptäckte i synnerhet den urbana Chicago-bluesen på Chess Records. Därför exploaterades just den här stilen snabbt i Europa.

Så när Jonas Bernholm gick in för att starta sin skivutgivning kring mitten av 1970-talet, resonerade han som så, att det inte var någon idé att satsa på välkända artister som Muddy Waters, Elmore James och Howlin’ Wolf med flera - hur bra de än är.

Dessa hade redan getts ut på otaliga samlingsskivor och nyutgåvor. I stället valde Bernholm alltså att ägna sig åt mera obskyra rhythm & blues-artister.

Nog skulle det gå att sälja några hundra skivor med Roy Brown och Wynonie Harris, de är ju oerhört bra artister.― Jonas Bernholm

Stoff för en dokumentärfilm i Searching for Sugar Man-anda

Så för att återknyta till början, där jag från den Helsingforsiska skivaffären svävade iväg på en tripp till mitt unga vuxna jags uppvaknande intresse för rockens rötter: visst är Jonas Bernholm är ett viktigt namn för mig.

Boken som biträdet plockar fram väcker definitivt mitt intresse.

Stax-skivbolagets grundare Estelle Axton fotograferad av Jonas Bernholm i Memphis 1968.
Jan Kotschacks bok om Jonas Mr R&B Bernholm Stax-skivbolagets grundare Estelle Axton fotograferad av Jonas Bernholm i Memphis 1968. Bild: Ian Fellman böcker,blues,soul,rock and roll,rhythm and blues,Jan Kotschack,Stax Records

Det är helt klart ett fascinerande livsöde som skildras här och det som jag inte visste, trots att jag kände till hans skivutgivning, var att han faktiskt hade rest runt omkring i USA, träffat och intervjuat alla dessa mer eller mindre bortglömda stora blues- och soulstjärnor från svunna tider.

Att ge ut musik och faktiskt i motsats till de flesta andra i återutgivningsbranschen betala en ersättning för upphovsrätt åt artisterna var bara en del av Bernholms verksamhet.

Här fanns ju rena rama Searching for Sugar Man-aktiga paralleller, tyckte jag. Det här stoffet borde någon hugad filmare göra en TV-dokumentär av, vilket också har nämnts i anmälningar om Resan mot rockens rötter.

För min del bestämde jag mig åtminstone för att resa till Stockholm för att intervjua mannen.

Massvis med anekdoter

Numera har Bernholm dragit sig tillbaka från skivbranschen, men alla sina skivor har han ändå inte gjort sig av med. Den trånga tvåan på Blekingegatan på Södermalm är belamrad med bokhyllor när jag stiger på.

Vi får hur som helst plats runt ett bord och sätter igång intervjun. Inte så värst överraskande visar det sig att Bernholm har massor att berätta.

Hemma hos Jonas Bernholm
Hemma hos Jonas Bernholm Hemma hos Jonas Bernholm Bild: Ralf Sandell Intervju,Skivomslag,rhythm and blues,Charles Brown,Vinylskiva,populärkultur,entreprenörer

Så för att ha någonstans att börja och för att ta avstamp i något mera allmängiltigt, en artist som de flesta känner till, väljer jag att ta fasta på en skojig anekdot om Tina Turner. Den läser jag i en passage som förekommer genast i inledningen av boken:

...om hur han träffar den blivande storstjärnan i en artistloge i bara underkläderna efter en spelning på en klubb Santa Monica Boulevard i Hollywood, Los Angeles.

Tina Turner på klubbspelning 1968 och Bernholms rundresor i USA

Det här var år 1968 och några år innan hade han beställt en skiva med Ike & Tina Turner från en postorderkatalog utan att ens ha hört dem tidigare. Han bara tyckte de såg så snärtiga ut på bild.

Härifrån kommer vi sedan över till en fråga jag har om hans resor i USA på jakt efter rockens rötter: Var det inte rent av lite farligt att som vit europé mestadels helt på egen hand röra sig i övervägande svarta kvarter och miljöer?

Farligt? Ja och nej, kan man sammanfatta svaret.
Tina Turner med The Ikettes på en klubbspelning i Los Angeles år 1968
Tina Turner med The Ikettes på en klubbspelning i Los Angeles år 1968 Tina Turner med The Ikettes på en klubbspelning i Los Angeles år 1968 Bild: Jonas Bernholm Tina Turner,musikklubbar,soul,rhythm and blues,1960-talet,Ike & Tina Turner,The Ikettes

Men först då anekdoten om Tina Turner, som Bernholm faktiskt beskriver som påfallande blyg. Vilket knappast motsvarar den bild vi senare har fått av henne och som kommer fram då hon inledningsvis framför Please, please, please, som på den singel som Jonas Bernholm hade beställt ur en postorderkatalog.

Här intervjuas Jonas Bernholm om sina upplevelser. Texten fortsätter efter intervjun.

Slutet på Bernholms resa

I inslaget rymdes bara en liten del av Jonas Bernholms skildringar av sin resa mot rockens rötter. Många andra historier om enskilda artister skulle vara väl värda minst en ytterligare artikel eller ett eget program.

Men avslutningsvis ska jag tillägga att Bernholms resa får ett slut på 1990-talet då han beslutar sig för att sälja och donera det mesta av sin samling med tiotusentals skivor, brev och intervjuer samt unika fotografier till National Museum of American History på Smithsonian Institution i Washington.

”En okänd svensk har räddat ett amerikanskt kulturarv”, som det står på bakpärmen och i undertiteln till Jan Kotschacks bok.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje