Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Brutalt berörande om när ens bästa vän planerar sin begravning - Christel Sundqvist skriver utan att vända bort blicken

Förafattaren Christel Sundqvist.
Christel Sundqvist. Förafattaren Christel Sundqvist. Bild: Elin Willows Christel Sundqvist

I Nu spränger vi taket skildrar Christel Sundqvist en vänskap på gränsen mellan liv och död, utan att kompromissa med vare sig skönhet eller brutalitet.

Maries barndomsvän Vonne ska dö. Hon ligger på Karolinska sjukhuset, fastkopplad i slangar som transporterar vätskor ut och in i hennes svällande, bleknande kropp. Hon är bara drygt 40 år gammal.

Det här står klart redan från början av romanen Nu spränger vi taket (Marginal 2018), och trots oviljan att ge upp hoppet vänder varken Marie eller romanen bort blicken.

Vonnes kropp skildras i sitt sönderfall, men inte på ett frossande, exploaterande sätt, utan på ett sätt som vägrar kompromissa vare sig med personen bakom sjukdomen – allt hon är och har varit – eller med sjukdomens brutalitet.

Det är en av författaren Christel Sundqvists stora styrkor som berättare.

Bökiga byggställningar

Romanfigurerna i är bekanta från Christel Sundqvists senaste roman Vonne och Marie (Schildts & Söderströms 2016), men boken är inte en renodlad uppföljare, utan snarare – som förlagsbeskrivningen anger – en systerbok.

Titlarna på böckerna kunde ha varit de motsatta. Där Vonne och Marie berättades ur tredje person och eftersträvade att skildra en bredare palett av Maries relationer (från hennes döttrars självskadebeteende till pappans alkoholism) berättas Nu spränger vi taket ur Maries jagperspektiv, och låter hennes relation till Vonne stå i fokus.

Omslaget till Christel Sundqvists roman "Nu spränger vi taket".
Omslaget till Christel Sundqvists roman "Nu spränger vi taket". Bild: Emma Strömberg Christel Sundqvist

Sundqvists berättande vinner på perspektivbytet, eftersom det skänker texten en större koncentration. Det gäller såväl nutidspartierna under Vonnes sista månader, när Marie flyger av och an mellan Vasa och Stockholm, som tillbakablickarna till deras gemensamma ungdoms- och studietid på 80-90-talen.

Bytena mellan berättarplanen skaver emellertid lite. Istället för att lita på att läsaren hänger med sker tidshoppen via artikulerade åsnebryggor som leder Maries tankar från nutid till minnena, vilket ger texten ett konstruerat drag som blottar berättelsen byggställning på ett olyckligt – eller snarare onödigt – sätt.

Vänskap i alla nyanser

När vi väl är i de olika situationerna – om det så är på den hårsprayångande förfesten i barndomshemmets gillestuga, på sjukhuset, eller hemma hos Maries 90-åriga paranoida faster Sigrid i Lerlax – framstår de nämligen som levande och omedelbara.

En och annan lite konstgjord replik slinker igenom, och i vissa scener balanserar Sundqvist på de övertydliga symbolernas rand – rester av en död svan på isen, hjältegravar där namnen börjat suddas ut – men runt allt detta finns en nerv och en närvaro i berättandet som flera gånger gör mig tårögd.

Den korta dagen blir kväll, jag lyssnar till Vonnes tunga andetag, märker hur jag anpassar mina för att andas i takt med henne. Allt jag kan göra är att vara hos henne. Vänta.― Nu spränger vi taket

Det är imponerande hur Sundqvist klarat av att skildra en relation i ett radikalt ojämlikt utgångsläge – en av dem ska leva, en av dem ska dö – utan att hemfalla till idealiserande eller överdriven sentimentalitet.

Istället tecknas ett porträtt av en vänskap som är både vacker och knölig, stärkande och beroendeframkallande. Ofta livräddande, ibland destruktiv och svikande, men levande i alla sina dimensioner.

Om att relatera, och om att släppa fri

Överhuvudtaget är detta en bok om att relatera till andra människor, med allt vad det kan innebära. Sitta inklämd i en bykyrka med faster på julafton, navigera i flickgängets tonårshierarkier, sortera familjens smutstvätt, lyssna då ens bästa vän planerar sin begravning.

Det är också en bok som innehåller våld och utsatthet, speciellt i tonårspartierna, men boken är inte särskilt intresserad av att utforska de aspekterna i sig, den vill bara inte heller dölja dem. De finns där som en grund, som omständigheter för de liv romanfigurerna försöker leva.

Något i Sundqvists oförskönande blick gör att jag fascineras av personerna även om jag också irriterar mig på flera sidor hos dem – t.ex. deras trånande efter trista män. Men grejen är att de inte känns uttänkta för att vara “intressanta” karaktärer, utan de känns framskrivna som angelägna porträtt av väldigt vanliga människor – och just det skulle jag kalla ett kännetecken för god romankonst.

Om boken lyfter fram något, utöver relationerna, är det just denna vägran att försköna. Hur livet bara är att försöka leva det liv man råkat få.

I det ingår relaterandet till andra, men också att kunna släppa fri, utan att för den skull behöva se någon mening i det som händer.

Vissa dör unga vid en front, vissa mitt i livet, och andra lever längre än de själv begriper nyttan med.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje